Precis som i alla nordiska länder är det pelagiska fisket i Norge ett lönsamt fiske. I Norge är ägandet av de stora pelagiska fiskebåtarna familjebaserat som i Sverige och Danmark, men företagen är generellt större, har ofta flera båtar och ibland också fiskebåtar som ägnar sig åt demersalt fiske som torsk, kolja, uer etc. I Norge finns det sen länge också en klar skillnad på ägare, fiskebåtsredare eller fiskeriredare som det heter i Norge och anställda ombord. De har olika intressant.
Gardar, en snörpvadsbåt (ringnotsbåt).
De stora fiskeriredarnas organisation heter Fiskebåt. Denna organisation vill att grunden för utdelningen av kvoter till den pelagiska flottan ska ändras. Att baskvoten för en stor snörpvadsbåt ska ökas från 650 till 850 ton. Något som den norska regeringen varit positiv till. Företrädare för de något mindre pelagiska fiskeriföretagen, Pelagisk Forening, är inte lika förtjusta i en ökning av baskvoten då de menar att det blir en ökad koncentration till färre företag och större båtar. Pelagisk Forening menar att inga åtgärder behöver vidtas när det gäller det lönsamma pelagiska fisket ute till havs. Det som behövs är istället förändringar för kustfiskeflottan som dras med dålig lönsamhet.
Även de anställda ombord de pelagiska snörpvadsbåtarna (ringnotsbåtarna) är missnöjda med regeringen och fiskeriredarnas förslag om större baskvoter. Något som tas upp i en ledare i Fiskeribladet:
Ønsket om økt lønnsomhet og færre liggedøgn har vært hovedmotivet. Nå viser flere enn bare rederne i Pelagisk forening sin skepsis. Ikke overraskende er det mannskapene som frykter konsekvensene av færre båter. Redselen for å miste arbeidsplasser i lokalsamfunnene har derfor fått flere lokale Fiskarlag til å snu ryggen til rederne og si nei til økt basistonn.
Når vi finleser høringsnotat til regjeringen, er det ikke vanskelig å se at det er nettopp Fiskebåt som blir hørt i denne saken. Det er deres argumentasjon saksbehandlerne bruker. Det er ganske spesielt å registrere at skepsisen til rederne i Pelagisk forening ikke blir nevnt med et eneste ord. Spørsmålet blir derfor om det er regjeringen eller Fiskebåt som skal utforme norsk fiskeripolitikk.
Fiskarlagene i både Herøy og på Austevoll sier nei til økt basistonn. Mannskapene i landets to største ringnotkommuner frykter nettopp konsekvensene av færre båter, og de forstår heller ikke hvorfor denne svært lønnsomme flåtegruppen er nødt til å ta disse grepene. Vi forstår godt at de er skeptiske.
En økning fra 650 tonn til 850 basistonn vil gi 29 færre båter. I dag er det 79 ringnotbåter. I praksis utgjør dette mange hundre arbeidsplasser på kysten, og spørsmålet er om den økonomiske situasjonen til rederne er så prekær at det forsvarer kutt i gode og sikre arbeidsplasser?
Tallene viser at den gjennomsnittlige driftsmarginen for havfiskeflåten i 2012 var på 16,8 prosent. For ringnotflåten var den 24,3 prosent. For torsketrål litt lavere, 11,7 prosent. Ringnotflåten har også en betydelig lavere gjeldsgrad enn resten av havfiskeflåten. Økt strukturering vil bety høyere gjeldsgrad, men samtidig enda bedre lønnsomhet for de få gjenværende. Vi mener derfor at en økning i basistonn virkelig ikke er veien å gå.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lönsamhet, Pelagisk Forening, Fiskebåt, Fiskeribladet Fiskaren, Norska regeringen, Norge, Pelagiskt fiske, Ekonomi, Samhälle, Kvoter
