Norge som oljeland är på nedgång. På sikt kommer oljeproduktionen i Norge att minska. Det finns en medvetenhet om detta och landets näringsliv behöver därför förändras. De lätta, stora och stabila inkomsterna från oljan kommer att försvinna och nåt annat måste komma istället. Andra näringar måste ta över:
Trots att oljepriset har rasat med 60 procent på ett halvår och inte ser ut att återhämta sig nämnvärt de närmaste åren vill Norges regering inte beskriva läget som en kris. För den norska ekonomin hetsar oljesmällen i första hand fram ett högre tempo i en planerad jätteomställning av ekonomin.
– Den omställning som nu är på väg har vi känt till länge. Men fallet för råoljepriset kunde vi inte förutse, säger Vidar Helgesen, Norges Europaminister, när TT träffar honom under ett besök i Stockholm.
– Oljan kommer inte att vara tillväxtmotorn i norsk ekonomi i framtiden, tillägger han.
Gasproduktionen, den minst klimatpåverkande av de fossila bränslena, väntas också bromsa. Fast det blir lite mjukare, då gasen ses som ett komplement till förnybara energikällor.
För Norge gäller det nu i stället att föra över konkurrenskraftig teknik och ingenjörskonst från energisektorn in i nya sektorer i ekonomin, enligt Helgesen. Teknik för oljeplattformar för fiskodlingar till havs är ett exempel han räknar upp.
Draghjälp kommer redan från den kraftigt försvagade norska kronan. Kronfallet stärker konkurrenskraften för just den del av ekonomin som ska växa – exportsektorn exklusive olja och gas.
Allt fler sägs också upp i oljeindustrin, samtidigt som det är svårt att se nån utveckling i den riktning som det pekas på i ovanstående citat. På andra håll förs det ofta fram att fisk måste bli den nya olja. Fisk- och fiskprodukter är en viktigt källa till exportintäkter för Norge, men det är en begränsad resurs som aldrig kan ge lika mycket som oljan. Dessutom är det idag så att norsk fiskindustri och fiskeri plågas av överetablering och dålig lönsamhet.
Sysselsättningen inom fiskerinäringen har minskat i närmare 100 år och det finns inga förutsättningar för någon ökning. Effektivare fiske gör att sysselsättningen kommer att minska än mer. Även norsk fiskerinäring står inför stora strukturrationaliseringar som om de inte genomförs innebär att norskt fiske kommer att ha en mycket stor överkapacitet i framtiden och snarare kosta pengar än dra in pengar till landet.
Dessutom riskerar en utveckling som inte minskar antalet fiskeriföretag och antalet fiskare i branschen att leda till stor tik för överfiske och utfiskning. Den norska regeringen kan då i likhet med Färöarna, Island och andra fiskeriberoende länder ensidigt öka sina fiskekvoter så att olika fiskbestånd blir överfiskade och löper risk att utrotas. Så har till och med redan skett när Norge på ett helt oansvarigt sätt ökat sin egen kvot för blåvitling.
Det är denna situation som kan bli resultatet om de som protesterar mot de förändringar som Tveterås-utvalget föreslagit. Bakåtsträvare och lokalpatrioter inklusive många miljövänner som protesterar mot en avreglering av det norska fisket riskerar därmed att bidra till utfiskning och miljöförstöring snarare än motsatsen som de ju säger sig kämpa för. Det effektivaste medlet mot utfiskning, överfiske och överetablering är kvoter fastställde på grundval av vetenskapliga råd kombinerat med indviduella överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC). Det är en del av det som Tveterås-utvalget föreslagit för den norska fiskerinäringen och som protesterna från delar av den norska befolkningen i norr gäller:
Disse skeptikerne mener at norsk fiskerinæring trenger mer medisin av den resepten som ikke har fungert de siste ti årene. Spesielt gjør disse tankene seg gjeldende rundt det akademiske fiskerimiljøet ved Universitetet i Tromsø, hvor også den største motstanden mot enhver endring nå har samlet seg. Museumsvokterne maner nå til kamp.
[…]
Vi tror ikke på flere og strengere reguleringer, for verken flåte eller industri. I vår globale verden er norsk fiskerinæring i en stadig tøffere konkurransesituasjon. Samtidig trenger nasjonen mer inntekter for å opprettholde dagens velferdstilbud. Skal norsk fiskerinæring kunne bidra til fellesskapet, må næringen være så lønnsom at bidragene monner. Ikke minst er dette viktig i lys av oljenæringens fremtid. Dette tror vi ikke museumsvokterne rundt omkring på kysten har tatt innover seg. Det burde de gjort. Da hadde kanskje de også våget å tenke noen nye tanker.
Hur Norge gör med sitt fiskeri har inte bara betydelse för Norge. Landet är en av världen största fiskerinationer och ägnar de sig åt överfiske och subventioner åt sin egen fiskeflotta kommer det att innebära problem för alla andra fiskerinationer som fiskar i samma vatten, dvs för större delen av länderna kring Nordsjön. Norsk fiskeripolitik är därmed något som inte bara berör Norge och norska fiskare utan också andra länders fiskerinäring och fiskare. Utan reformer kommer kraven från norsk kustbefolkning att leda till större och större norska kvoter för att behålla sysselsättningen. Men samtidigt blir lönsamheten lidande och subventioner nödvändiga för att upprätthålla nivån på sysselsättningen. Genomförs inte reformer i det norska fisket riskerar det att slå ut hela nordvästeuropas fiske på sikt genom ökad utfiskning.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tveterås-utvalget, Oljeindustri, Olja, Ekonomi, Överfiske, Olönsamhet, Överetablering, Fiske, Fisk, Norge, ITQ, TFC, Avreglering, Individuella överförbara fiskerättigheter, Nordatlanten, Nordsjön, Samhälle, Politik
