Den brittiska tidningen Guardian har publicerat en artikel om brittiska yrkesfiskare som bedriver en kampanj för utträde ur EU (Brexit) i samband med att Storbritannien ska folkomrösta om frågan. Jag har ingen synpunkt på deras uppfattning i EU-frågan, men de ljuger hejdlöst när de pratar om fiske.
De har helt rätt när det säger att antalet yrkesfiskare och antalet båtar minskat kraftigt. Det har dock inte med EU att görs som de hävdar. Det har med teknisk utveckling att göra. Det behövs helt enkelt inte lika många fiskebåtar och yrkesfiskare för att fånga samma mängd fisk som för 20 år sen. Utvecklingen är likadana i hel Europa, oavsett om ett land tillhör EU eller inte. Antalet yrkesfiskare och antalet båtar har minskat kraftigt även i länder som står utanför EU som exempelvis Island och Norge. Så just den saken saknar all relevans i förhållande till EU-medlemsskapet.
När det gäller att andra EU-länders fiskare fått fördelar på brittiska yrkesfiskares bekostnad så är det inte heller ett sant påstående. Inom EU gäller vad som kallas relativ stabilitet, dvs all länder får lov att behålla den andel av kvoterna som motsvarar den andel de fångade innan systemet infördes eller innan EU-medlemsskapet. Britterna har med andra ord inte missgynnats. De som missgynnats är de som tjuvfiskade i lite större skala innan inträdet i EU och som därför inte kunde tillgodoräkna sig allt de fångade som kvoter inom EU. Detta gällde svenska fiskare och förmodligen också brittiska fiskare (som ju fortsatte med det inom EU med tank på den omfattande skandal som skakade det brittiska fisket för ett antal år sen). De får helt enkelt skylla sig själva.
Svenska fiskare har idag kompenserat detta genom att köpa eller skaffa sig kvoter och fiskebåtar i andra länder såsom exemplevis i Danmark, Tyskland, Finland och Norge. Brittiska fiskare har inte gjort så. Svenska fiskare fiskar aktivt större delen av året även om de ägnar sig åt storskaligt pelagiskt fiske. Motsvarande brittiska yrkesfiskare ägnar sig åt aktivt fiske cirka 3 månader om året och tjänar mycket bra på det. Resten av året kan de rulla tummarna om de inte är rastlösa.
Det gäller exempelvis den i Guardian intervjuade William Whyte. Hade han varit lite mer framåt hade han också kunnat skaffa sig kvoter oh båtar i andra länder. Exempelvis i Danmark som han uppenbarligen tycker har fördelar inom EU när det gäller fisket (vilket dock, som jag påpekat, inte är sant). Men Whyte tycker uppenbarligen att det är tillräckligt bra för honom att bara fiska 3 månader om året. Han verkar inte vilja göra som svenskarna, fiska nästan jämt. Med den inställningen är det inte konstigt om islänningar och nederländare köper upp båtar och kvoter i Storbritannien. De pelagiska brittiska fiskarna (främst skotska) föredrar uppenbart att ta det lugnt stora delar av året. Inte konstigt om de blir utkonkurrerade på hemmaplan.
Med de mindre yrkesfiskarna, de som fiskar demersalt är läget ett annat. De har ingen konkurrens från utländska fiskeflottor, de fiskar närmare den brittiska kusten och de har inte mycket pengar. Detta i likhet med demersala fiskare i de flesta av EU:s länder. Men de är beroend av EU som marknad. Många av dem vill därför inte lämna EU, även om flera som intervjuats i Guardian vill det.
En sak som Whyte och de stora pelagiska yrkesfiskarna i Skottland dock har rätt om. Det är att de färöiska och isländska fiskeriföretagen tillskansat sig större makrillkvoter genom att ägna sig åt kraftigt överfiske. Genom att ägna sig åt ett etiskt felaktigt fiske, och som om de hade varit EU-medlemmar också hade varit olagligt. Men det förändras inte av att Storbritannien lämnar. Men det ger däremot de skotska och shetländska pelagikerna samma möjlighet till överfiske på makrill som Färöarnas och Islands fiskare ägnar sig åt. Det är kanske det som gör att Whyte och hans likar vill lämna EU.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Guardian, Brexit, William Whyte, Yrkesfiske, Tjuvfiske, Storbritannien, EU, Fiske, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Sverige, Samhälle, Politik
