HKPO har några rimliga tankegångar om det pelagiska systemet

Det pelagiska systemet är ett mycket framgångsrikt förvaltningssystem för Sveriges pelagiska fiske. Det pelagiska systemet består av individuella överförbara fiskerättigheter (TFC) och har lett till att antalet fiskebåtar anpassats till resursen samtidigt som lönsamheten i fisket blivit bra.

Vid sidan av systemet har det för sill funnits en kustkvot, regional östersjökvot och en särskild kvot för Bottenhavet/Bottenviken. De två senare kvoterna har inte utnyttjats till fullo. Därför har den sistnämnda kvoten delats upp på individuella fiskerättigheter inför detta år. Torsktrålare i södra Sverige har ansökt om att fiska på de regionala sillkvoterna men inte fått tillstånd till detta men har kunnat fiska sill i Bottenhavet. Havs- och Kustfiskarnas PO (HKPO) menar att uppdelningen av sillkvoten i Bottenhavet missgynnat dessa torsktrålare:

Ett annat exempel är den nyligen uppdelade sillen i Bottenhavet, ett beslut som i ett slag utestängde andra östersjötrålare från en tidigare fiskerättighet.

Jag är inte så säker på att så verkligen är fallet, men det får jag se framåt vintern då jag brukar kartlägga hur fördelningen av fiskerättigheter ser ut. Däremot ligger det en del i vad HKPO skriver om hur det kanske borde se ut:

Sett i backspegeln borde det ha tillskapats fler regionala kvoter i det pelagiska systemet för att stödja en regional trålfiskeflotta och göra det möjligt att kombinera annat fiske med ett pelagiskt. Även en viss nyetablering skulle kunna tillåtas. Kustkvoten borde ha varit förbehållet ett småskaligt passivt fiske.

För mig är det självklart att torsktrålare i Skåne, Småland, Blekinge, Öland och Gotland borde få tillgång till den regionala kvoten och att  de också får rätt att inneha fiskerättigheter inom det pelagiska systemet på samma sätt som fyra båtar, GG 39 Rossö, GG 77 Falken, GG 500 Vingaskär och GG 840 Svanen med demersala fiskerättigheter på Västkusten gör och har rätt att göra. Däremot måste det omvända, att stora pelagiska fiskebåtar eller fiskeriföretag äger demersala fiskerättigheter begränsas på olika sätt.

Det är inte vanligt att pelagiska  fiskeriföretag också bedriver demersalt fiske, men förutom de fyra nämnda båtarna som i tre fall ägs av mindre fiskeriföretag utan större resurser förkommer detta bara i Fiskeri AB Ginneton som också äger GG 210 Vera C, en båt inriktad på kräftfiske. GG 77 Falken ägs också av ett större pelagiskt fiskeriföretag, Astrid-koncernen, som också äger GG 70 Marie och GG 292 Martina som även de används för demersalt fiske. GG 70 Marie hyrs dock främst ut till en annan fiskare som bara fiskar demersalt.

Det är också på många sätt ett rimligt krav att den pelagiska kustkvoten av sill, makrill och skarpsill ska reserveras för passiva fiskeredskap. I ett sådant läge kan det dock behövas en separat kvot av skarpsill och sill för de båtar som fiskar skarpsill med snörpvad och ljus under vintern. Flertalet av dessa båtar ägnar sig åt kräftfiske med bur, hummerfiske samt garnfiske och dörjfiske av pelagisk fisk under andra delar av året medan en del ägnar sig åt trålning av demersal fisk med stöd av särskilt tillstånd och/eller åt att fånga pelagisk fisk på kustkvoten med trål. De senare mindre trålarna som fiskar pelagiskt bör i så fall ingå bland de båtar som har tillgång till snörpvadskvoten.

De små snörpvadsbåtarna och trålarna borde naturligtvis också ha möjlighet att inneha eller hyra in fiskerättigheter i det pelagiska systemet. Kanske kan det ordnas genom att det blir tillåtet för organisationer att äga fiskerättigheter. Kollektivt skulle då exempelvis Sverige Fiskares Producentorganisation (SFPO) eller HKPO kunna äga fiskerättigheter. Det finns ju idag ett stort underskott på kapacitet vad det gäller skarpsillsfisket i Skagerak där bara en mycket liten del av kvoten inom det pelagiska systemet fiskas.

Den konstgjord uppdelningen mellan pelagiskt fiske och demersalt fiske som svenska myndigheter drivit igenom gör det svårare för fisket att överleva långsiktigt. I Sverige har det i all tider varit så att diskare skiftat mellan pelagiskt fiske (ex. sillfiske) och demersalt fiske (ex. torskfiske och kräftifske) beroende på beståndens storlek, kvoter, årstid och år. Den konstgjorda uppdelnings om nu finns är ett hinder för yrkesfiskare i många delar av Sverige, inte minst i Skåne, att ägna sig åt fiske på traditionellt vis. Ett införande av individuella fiskerättigheter inom det demersala fisket skulle dock sannolikt underlätta en förändring på detta område,  Det finns faror i detta som HKPO uppmärksammar, men samtidigt far de också med osanning:

Koncentrationen av resurser och ansamlingen av kapital i pelagiska fisket innebär att segmentet nu har fått ett stort försprång i att köpa upp fiskemöjligheter även i andra segment, något som vi ser sker i en allt snabbare takt inför ett förväntat beslut om ett nytt demersalt system med överföringar till 2017. Det omvända förhållandet, att demersala fiskare köper upp pelagiska, blir näst intill omöjligt.

Det är helt klart så att demersala fiskeriföretag inte har det kapital som behövs för att kunna köpa upp fiskerättigheter och fiskebåtar inom det pelagiska området. Pelagiska fiskeriföretag har dock resurser att köpa upp rättigheter inom det demersala fisket. Därför behövs det sannolikt regler och begränsningar för den typen av diversifiering från de pelagiska fiskeriföretagen. Det är dock, som jag tidigare skrivit, ovanligt att pelagiska fiskeriföretag också har tillstånd för demersalt fiske.

Det är ännu ovanligare att de köper upp demersala fiskeriföretag och båtar inför införandet av individuella fiskerättigheter i det demersala fisket. Faktum är att det inte finns ett enda sådant fall som är känt, utan det enda som synts i denna uppköpsväg är att räkfiskeföretag köpt upp räkfiskebåtar så att de numera har 2-4 båtar med räkfisketillstånd. När HKPO påstår att pelagiska fiskeriföretag för närvarande köper upp fiskbåtar som fiskar demersalt är det alltså inte sant.

Till slut är HKPO:s kritik av det pelagiska systemet utifrån att det inte finns några stora sillfiskebåtar kvar i Halland befängd. De valde själva att sälja sin fiskerättigheter eftersom de istället ville satsa på torskfisket i Östersjön som då var lönsammare än sillfisket. Det var uppenbar ett misstag. Familjen Bryngeld i Fiskebäck gjorde samma sak, men har återvänt till det pelagiska fisket, mycket tack var att de genom att ha en fiskebåt i Finland kunde överleva på att fiska sill i Bottenhavet. Detta gjorde de också med sina svenskflaggade torskfiskebåtar. Även andra fiskare från Göteborgsområdet har agerat likadant. Varför de i Halland inte gjort detta mer än i ett undantagsfall, SM 53 Glomskär (ägaren flyttade dock till Öckerö), är deras eget val. Det var också deras eget val att sälja sina pelagiska fiskerättigheter. Det fanns och finns inget system som tvingade/tvingar någon att sälja.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!