Chalmersforskaren, tillika utredaren på Havs- och vattenmyndigheten, Fredrik Lindgren, uttalar sig i GP om de sänkta fartygen med kemiska stridsmedel utanför Måseskär. Han menar att fiske borde förbjudas i området och framställer det som att fiske är mycket vanligt där. Hans uttalanden är vilseledande.
Spår av kemiska stridsmedel har hittats i några få exempler av räka, kräfta och rödtunga som fiskats i närheten av vraken, men inte i sådana halter att det på något sätt kan sägas utgöra någon fara. I de flesta fångade exemplaren fanns inga gifter. Det som hittats är spår av Clark 1 och Clark 2, så kallade arsener, främst diphenylchlorarsen. Halterna är ingen som helst fara för hälsan när räkan, kräftan och rödtungan konsumeras. Hos torsk, sej, viltinglyra, pirål (antalet individer var lågt, bara en), blåmussla och valthornssnäcka hittades inga gifter. Lindgren överdriver problemen och skrämmer upp folk i onödan.
När det gäller fisket i området vilseleder han så att det framstår som mer omfattande än det är. De undersökningar som finns visar att det förekommer fiske i närheten av vissa vrak, men inte i närheten av de flesta. Undersökningarna som gjorts har skett med hjälp av studier av fiskebåtarnas AIS. Det betyder att vi inte vet om det handlar om bottentrålning eller flyttrålning. Det senare utgör inte ens ett eventuellt problem i sammanhanget.
Majoriteten av tråldragen är dock sannolikt från bottentrålning och enligt undersökningen är det fler hundra tråldrag per år. Huvudsakligen handlar det kanske om kräfttrålare men sannolikt också om räktrålare som trålar i området runt vraken. De går inte nära vraken då de i så fall skulle riskera att förstöra sin trålar.
Tråldrag och vrak vid Måseskär
Några hundra tråldrag per år är inte speciellt mycket. Fisket i området är alltså inte speciellt omfattande oavsett hur vi räknar. Så Lindgren överdriver och vilseleder.
De fisk och skaldjursindivider i vilkas vävnad rester av kemiska stridsmedel hittades blev fångade i de centrala delarna av vrakområdet. Ingen förekomst har kunnat påvisas nedströms eller uppströms vrakområdet trots intensiv trålaktivitet. Lindgren överdriver riskerna med trålning i området.
Att fiskare ofta skulle få upp senapsgas (förekommer som geléklumpar) är inte heller sant. Det händer förstås, men inte ofta. Om de får upp senapsgas är det ingen som skulle ta in det i hytten på båten. Lindgrens påstående om detta är fria fantasier. Påhitt utan verklighetsförankring. När jag var barn (1950-talet och 1960-talet) var det vanligare att yrkesfiskare fick upp senapsgas, men idag är det ovanligt. Det dumpades också mer i Östersjön (ex. vis. cirka 40 000 ton kemiska stridsmedel i Bornholmsdjupet och 2 000 ton i Gotlandsdjupet) än vid Måseskär (cirka 20 000 ton kemiska stridsmedel). I Skagerak, djuprännan mellan Danmark och Norge dumpades det dock ännu mer, cirka 130 000 ton. I Östersjön är incidenter där fiskare får senapsgas vanligare, åren 2002-2012 skedde det vid 54 tillfällen, 35 av dessa tillfällen var åren 2002 och 2003.
Även om det faktiskt är så att Fredrik Lindgren överdriver problemen med gifterna och vilseleder om hur vanligt fisket i området är så skulle det nog inte vara en katastrof om trålning förbjöds i ett område runt vraken. Något sådant förbud är dock för närvarande eller inom en överskådlig framtid inte aktuellt.
