Igår var jag på en första dagen av Internationella Havsforskningsrådets (ICES) årliga vetenskapskonferens (ASC). Det var en intressant dag. Efter de standardmässiga och vanliga inledningarna, men inte ointressanta, av bland Sveriges jordbruksminister Jennie Nilsson samt en prisutdelning så var det en paneldebatt med temat ”Science is key for a sustainable management of the sea”, dvs ungefär ”Vetenskapen är nyckeln för ett hållbart hav”.
Den typen av debatter brukar var grymt tråkiga och förutsägbara tillställningar där en rad personer säger det som de förväntas säga på ett oftast inte så entusiasmerande sätt. Inledningen av Cleopatra Doumbia-Henry från nåt som kallas World Maritime University och ligger i Sverige, var sådan. Hennes inledning handlade om FN:s globala hållbarhetsmål, specifikt klimatmål 14 (SDG14) som handlar om livet i havet och de utmaningar som fanns inom vetenskapen för att nå dit.. Det var förutsägbart och hon menade att politiker nedprioriterade detta mål vilket var ett av problemen.
Så långt var det förväntat. Men sen brakade loss för Katherine Richardson från Köpenhamns universitet, började med att inte alls prata om det som samtalsledaren Jakob Granit, generaldirektör på Havs- och vattenmyndigheten ville tala om, utan hon sa bl.a. att det var självklart att politiker nedprioriterade SDG 14 för om SDG12 (hållbar konsumtion och produktion) och SDG 13 (bekämpa klimatförändringar) uppfylldes skulle SDG14 i princip lösa sig automatiskt.
Det fortsatte sen på samma sätt. Granit ignorerades regelmässigt men inte alltid och det blev en livlig och upplivande diskussion med en mycket positiv grundton som framförallt slogs an av Richardson och Manuel Barange från FAO. Det finns massor av problem, vetenskapsmännen når inte ut ordentligt, men vi är ändå på rätt väg var deras budskap. Barange rekommenderade oss att läsa Roslings bok Factfulness. Vladimir Ryabininfrån The Intergovernmental Oceanographic Commission of UNESCO var inte lika dynamisk som Barange och Richardson men ändå på något sätt inne på samma linje. Bara Elisa Morgera från University of Strathclyde i Glasgow, Storbritannien, uppträdde och pratade på det sätt som är brukligt vid den här typen av inledande paneldebatter på konferenser. Samtalsledaren fick också en mycket mindre roll än vad som är vanligt. Det var en ovanligt lyckad, kul och spännande inledning på en konferens.
Efter lunchen deltog jag sedan, eller snarare lyssnade på, en lång rad intressanta forskare som föreläste kort om och diskuterade fiskeriförvaltning, landningsskyldigheter, strypkvoter, bifångster, realtidsförvaltning, elektronisk övervakning av fångsten, selektivt fiske genom geografisk förflyttning och mycket annat inom fiskfiske (flerartsfiske). Det var väldigt intressant. En del var väldigt teoretiskt, men det mesta var konkret och förståeligt. Språket var akademiskt men det var ju den typen av konferens så det är inget att säga om det. Jag ska återkomma till vad som sades i separata inlägg.
