Utkast och bifångst i det pelagiska fisket

Svenska myndigheter vill införa kameraövervakning i det pelagiska fisket. Detta trots att det inte finns någon större problematik med bifångster i fisket.

Det pelagiska fisket i Sverige är framförallt ett sill- och skarpsillsfiske och bifångsten i sillfisket är i allmänhet skarpsill medan bifångsten i skarpsillfisket är sill. Detta har lett till en del felrapportering då skarpsill rapporterats som sill. Det är inte möjligt att bara genom visuell kontroll skilja på sill och skarpsill och därför kan knappast kameror lösa just det problemet.

Nästan allt svenskt fiske av sill och skarpsill sker med flyttrål. Undantag är bl.a. skarpsillsfiske i Skagerak nära den svenska kusten på senhösten-vintern, sillfiske i Nordsjön på våren för maatjesberedning och en del kustnära sillfiske i Skagerak på hösten. Det finns bara en stor svensk båt som fiskar med snörpvad på regelbunden basis samt för närvarande en eller två små.

VidSillfisket i Skagerak på hösten är kanske det enda pelagiska fisket i Sverige där det finns ett bifångstproblem. I detta fall handlar det om bifångster av sej. För att undvika problemet har fisket bedrivits på nätterna då sillen står högre i vattnet än sejen vilket gör att bifångster av sej kan undvikas. Om det blir bifångster av sej är de ofta ganska stora och båtarna väljer då i allmänhet att släppa fångsten ur redskapet utan att ta upp den. Detta kallas slipping. För att göra det möjligt att fiska på dagtid har också en rist som sorterar bort sej tagits fram. En liknande rist används på Färöarna, Norge och Island i fisket på blåvitling i Nordatlanten. I det fisket är dock bifångstproblematiken större.

Slipping i det svenska sillfisket har inte undersökts men det har undersökts i det sydeuropeiska sardinfisket med snörpvad liksom i norskt fiske. Där har det konstaterats att överlevnaden beror på hur frisläppandet går till samt när det sker. Överlevnadsgraden är i allmänhet hög men i viss fall kan dödligheten vara hög, speciellt vad det gäller makrill. I Norge är därför frisläppandet reglerat för att öka överlevnadsgraden. Ju tidigare i fiskeprocessen frisläppandet sker ju högre överlevnad.

Debattörer har många gånger framfört uppfattningar om stora bifångster av lax och torsk i sillfisket i Östersjön. Detta har aldrig undersökts men sillfisket i Norska havet och Barents hav har undersökts utifrån denna aspekt och då har inga bifångster av lax konstaterats. Inte heller i makrillfisket eller blåvitlingfisket i Nordatlanten har sådan bifångst kunnat konstateras.

När det gäller sillfisket i Nordsjön finns det undersökningar inom det nederländska fisket som tyder på att det kan finnas bifångster av lax i Nordsjön när fisket sker på vår och sommar (sillen fångas då för beredning av maatjes). I makrillfisket i Nordsjön finns det däremot mycket liten risk för bifångst.

ICES har dock uppskattat bifångst och utkast i det pelagiska fisket i Östersjön och de konstaterar att både bifångst och utkast är små eller helt obefintliga då både skarpsill och sill är målarter.

Sammantaget verkar det som om kameraövervakning är en helt onödig satsning när det gäller pelagiskt fiske. Det är att slösa med pengar. Utökade kontroller vi landningar är däremot en rimlig åtgärd på grund av risken för felrapportering.

Ännu bättre vore förstås att åtgärda en viktig orsak till felrapporteringen, nämligen den allt för höga sillkvoten och den allt för låga skarpsillskvoten i Östersjön. Grunden till denna tycks vara felaktiga beståndsbedömningar från ICES som resulterat i att skarpsillsbeståndet underskattats och sillbeståndet överskattats. En situation som förvärras av felrapporteringen. De felaktiga beståndsuppskattningarna bör åtgärdas först, dvs innan kameraövervakning införs. Jag skulle, om jag hade varit yrkesfiskare, varit väldigt tveksam till att delta i försök med kameror innan detta grundläggande fel åtgärdats.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!