Jag har precis läst en rapport från februari 2019 om ägarkoncentration inom fisket som producerats av EU. Den är vad kapitlen om Sverige och Danmark anbelangar helt oduglig och i stort sett totalt felaktig. Den första märkligheten som återkommer både när det gäller Danmark och när det gäller Sverige är att en uppenbart påhittad man som heter Jimmy Andersson är en av de största innehavarna av fiskerättigheter (kallas kvoter i rapporten). Frågan är var den uppgiften kommer ifrån och vem det är?
Inte heller är Beinur den största innehavaren av fiskerättigheter i Danmark. Dessutom har de missat flera av de stora innehavarna av fiskerättigheter såsom familjen Magnusen och Asbjørn A/S, familjen Ryberg och Themis Fiskeri A/S, familjen Pedersen och Cattleya A/S samt HG 333 Isafold och dess ägare. Andra företag som uppenbarligen tappats bort är Gifico ApS (S 205 Ceton) och Jette Kristine E 727 ApS liksom flera företag som äger stora fiskerättigheter inom det demersala fisket. Några av dem nämns dock i texten.
I Sverige påstår rapporten att den fiktive Jimmy Andersson, en man vid namn Bo-Gunnar Arnold Blom och en annan man vid namn Erik Gunnarsson skulle vara de största innehavarna av fiskerättigheter tillsammans med Hasses Fisk K/B. Det är rent nys, helt påhittade uppgifter och namn. Torönland HB, Fiskeri AB Ginneton, Bryngeld Fiskeri AB, Båt GG 330 Carmona AB, B-C Pelagic AB, Lövön AB, DE Fiske AB och Fiskefartyget Courage av Skillinge AB lyser däremot med sin frånvaro. Bryngeld Fiskeri AB beskrivs dock även som ett av Sverige största fiskeriföretag och Fiskeri AB Ginneton nämns även det.
Dessutom har rapportförfattarna på något sätt fått för sig att ett antal stora svenska fiskebåtar är utlandsägda. Fyra ska har irländska ägare, 33 danska ägare, 2 har enligt rapporten tyska ägare och 1 har en finsk ägare. Var de fått dessa uppgifter ifrån är obegripligt, för de är felaktiga, möjligtvis med undantag av den finske ägaren som dock säkert bor i Sverige om han finns. Kanske finns det även enstaka båtar med dansk ägare, men ingen större båt har dansk eller irländsk ägare vilket rapportförfattarna påstår. Andelen utländskt ägande i svenskt fiske är noll procent, inte 16,7% som rapporten påstår.
Sverige har heller ingen kvot för vitlinglyra (norway pout) vilket påstås i rapporten och därför kan ingen svensk ägare ha 100% av kvoten. Vitlinglyra ingår inte i det svenska ITQ-systemet och ingen båt i Sverige har några fiskerättigheter för vitlinglyra.
Inte heller är det korrekt att införandet av TFC (ITQ) ledde till en ökning av antalet räkfiskebåtar eller till en ökning av antalet båtar som fiskade torsk i Östersjön vilket påstås i rapporten. Dessa uppgifter är fria fantasier. De båtar som hamnade i sådant fiske ersatte andra båtar. Det är också uppgifterna om att svenskar äger många fiskebåtar i Marocko, Belize och andra länder. Författaren har använt en Greenpeace-rapport som källa. Det är en rapport som i stort sett har fel om det mesta. Också det i huvudsak en ren fantasiprodukt precis som EU-rapporten.
De som den vad det gäller Sverige och Danmark helt felaktiga och odugliga rapporten är Daniel Skerritt (University of British Columbia), Robert Arthur (Woodhill Solutions), John Pearce (från konsultfirman MRAG Ltd) och Griffin Carpenter (New Economics Foundation). Och är det lika mycket fel om andra länder är det ju synnerligen allvarligt. Och vilka har godkänt den helt odugliga rapporten som publicerats Executive Agency for Small and Medium-sized Enterprises (EASME).
