Ny rapport visar att bottentrålning inte behöver ha så stora effekter på livet i havet

Resultat från ny forskning om bottentrålning och dess effekter på havsbottnar har publicerats i en artikel i tidskriften Fish & Fisheries. Miljöpåverkan från bottentrålning har undersökts och rapporten visar att bottenpåverkan kan begränsas med god vetenskap och förvaltning. Bottentrålning kan vara mycket destruktivt, så mätning, övervakning och hantering av dess effekter är viktigt för ett hållbart fiske.

En bottentrål dras längs botten. Vissa bottentrålar, som musselskrapor, gräver sig ner flera centimeter i botten. Andra, som vanliga bottentrålar, rullar på toppen a botten med en trål som hålls öppen av tråldörrar (lämmar, trålbord) som antingen flyter strax ovanför havsbotten (flygande tråldörrar) eller glider längs botten och då lämnar ett spår.

Vad som fångas av en bottentrål beror på nätets utformning, hålens storlek och om trålen gräver i havsbotten eller inte. Trålar är ofta utformade för att undvika att fånga vissa arter, exempelvis genom räkrist som används i allt räkfiske i Skagerak och kräftrist som används i svenskt kräftfiske. Miljöpåverkan av bottentrålning är också beroende av vilken sorts havsbotten det handlar om och blandningen av arter på botten.

Om havsbotten innehåller långsamt växande arter som koraller och svampar kan bottentrålningseffekterna vara omfattande och arter som det kan ta årtionden att regenerera dödas. Det mesta av bottentrålningen sker dock på sand- och lerbottnar, där återhämtningen för påverkade arter är mycket snabbare.

Bottentrålningens potential att påverka bentiska ekosystem (ekosystem på botten av havet) har dock fått många miljörörelser att helt motsätta sig fiskemetoden. Ett vanligt påstående är att även bottentrålning över sand eller lera lämnar ett spår av förstörelse bakom sig och skadar havsbotten på ett irreparabelt sätt. Detta är dock inte riktigt.

Den nu redovisade forksningen visar att bottentrålning över sand och lera troligen har minimal långsiktig inverkan på havsbottens biologiska mångfald. En grupp forskare under ledning av Dr. Tessa Mazor kombinerade tre typer av data för att modellera hur icke-målarter som påverkades av bottentrålningen återhämtar sig efter störningar i bottentrålen i olika områden.

Den första datamängden ger platsdata för bottentrålning från olika områden runt omkring i världen. En del av informationen kommer från observatörer ombord som markerar GPS-positioner för trålningen, men mycket av platsinformationen i Mazor et al. 2020 kommer från satellitspårningsplatser via fartygsövervakningssystem (VMS). Med platsdata kan forskare kartlägga exakt var och hur intensivt botten trålades.

Forskare gick sedan ut på fältet för att samla material och undersökningsresultat från olika områden för att se hur bottentrålning påverkade bentisk biologisk mångfald (den publicerade artikeln fokuserar specifikt på bentiska ryggradslösa djur, inklusive maskar och kräftdjur som spelar en avgörande roll i ekosystemet).

Den tredje typen av data använde en datormodell för att uppskatta tillväxten och reproduktionshastigheterna för olika havsbottendjur på olika bottentyper. Årtionden av data som samlats in från havets botten sammanställdes till en modell som publicerades förra året.

Författarna till artikeln i Fish & Fisheries menaratt deras uppgifter kan visa fiske- och havsförvaltare var det finns risk för skador på ekosystemet och vilka arter som är i riskzonen.

Map of mean benthic status across 13 case‐study. For each region, n is the total number of benthos groups assessed. Pie charts represent the proportion of benthos groups with a particular benthos status—colored according to the overall mean benthos status pie chart. Red means the group’s abundance is between 90% and 95% of what it would have been in the absence of trawling, orange, between 94.5% and 96.4%, and so on. From Mazor et al. 2020.

Figuren visar att det finns få typer av ryggradslösa djur som minskat mer än några få procent över de flesta studieområdena, förutom i Europa. Det som visas är emellertid medelstatus. Den mest utarmade arten visade sig vara utarmad med 14% på grund av trålfiske.

Den forskning som artikeln behandlar visar att bottentrålning inte alls behöver vara skadlig för havsbotten om den fisket med bottentrål förvaltas på rätt sätt. Det finns därför ingen som helt anledning till att förbjuda bottentrålning i stora marina skyddsområden utan det viktiga är att se till att begränsa bottentrålningen på områden där det finns organismer som bevisligen kan ta skada av bottentrålning. Sand- och lerbottnar behöver enligt rapporten inte skyddas mot all bottentrålning, men bomtrålning och musselskrapning som påverkar bottnarna mer bör kanske begränsas även på lerbottnar då det uppenbarligen finns behov av minskat bottentrålsfiske på vissa håll i Nordsjön, Kattegatt och södra Östersjön.

En fritt översatt, förkortad, kompletterad och till Sverige anpassad version av en artikel skriven av Max Mossler på sajten Sustainable Fisheries.

Advertisements