Bläckfiskar av olika arter fås ofta som bifångst vid svenskt trålfiske efter fisk, räka och kräfta. Det finns lite över 20 arter i svenska vatten, de flesta enbart i Nordsjön och Skagerak men några också i Kattegatt.
Vissa arter är huvudsakligen bottenlevande, främst gruppen åttaarmade bäckfiskar, andra är goda simmare (bl.a. tioarmade bläckfiskar). Storlek 2-200 cm i Sverige. Bläckfiskar lever på fisk, skaldjur, maskar, snäckor, musslor med mera. De havslevande äter mer fisk och de bottenlevande mer mask, musslor, snäckor etc,
Sex arter är vanliga och har starka bestånd, det är Skedkrake (Bathypolypus bairdii), sydkalmar eller europeisk bläckfisk (Loligo vulgaris), slät kragsepia (Rossia macrosoma), knottrig kragsepia (Rossia palpebrosa), rundfenad sepia (Sepietta oweniana) samt mindre flygbläckfisk (Todaropsis eblanae).
Mindre flygbläckfisk. Bild: Comingio Merculiano (1845–1915) – Jatta di Guiseppe (1896). Public domain
Flera andra arter påträffas regelbundet och är vanliga eller periodvis vanliga i svenska vatten, såsom sidensepia (Sepia officinalis), större flygbläckfisk (Todarodes sagittatus), spetskalmar (Alloteuthis subulata), dvärgsepia (Sepiola atlantica), nordkalmar (Loligo forbesii), rombfenad bläckfisk (Illex coindetii) och spökkrake (Haliphron atlanticus). Utöver dessa hittas även virvelkrake (Eledone cirrhosa) som är en art i riskzonen för att försvinna, krokbläckfisk (Onychoteuthis banksii), posthorning (Spirula spirula), jättebläckfisk (Architeuthis dux), hjärtkalmar (Alloteuthis media), rutkrake (Bathypolypus arcticus), jättekrake (Octopus vulgaris), silvrig flygbläckfisk (Ommastrephes bartramii), Illex illecebrosus och Pteroctopus tetracirrhus.
Nordkalmar. Bild: Comingio Merculiano (1845–1915) – Jatta di Guiseppe (1896). Public domain
Av de tioarmade bläckfiskarna är Rossia och Sepietta relativt små med mantellängder runt 4–6 centimeter, medan Todaropsis och Loligo kan bli minst 30 respektive 42 cm över manteln. Tioarmade bläckfiskar har ett inre skal. Bathypolypus bairdii är den vanligaste åttaarmade arten i svenska vatten och kan bli 20 cm lång. Åttaarmade bläckfiskar har inget inre skal och säckliknande kroppar. Många bläckfiskar blir högst ca 1–3 år gamla, och honorna dör generellt efter äggläggning.
Internationellt är riktat fiske av bläckfisk mycket omfattande och kring Falklandsöarna i Sydatlanten är detta fiske det överlägset viktigaste. Där fiskas bl.a. Loligo gahi (också Doryteuthis gahi) och Illex argentinus, I Indiska Oceanen och västra Stilla Havet fångas Sepia pharaonis, och i östra Stilla Havet Dosidicus gigas. Detta är de vanligaste tioarmade bläckfiskarna i handeln. Fisket i Sydatlanten sker med båtar som har mängder med automatpilkar (jiggfiskebåtar) eller med bottentrål. Vid fisket med automatpilk används ofta ljus för att locka bläckfiskarna.
I Europa fiskas stora mängder sydkalmar och nordkalmar men framförallt fiskas mindre flygbläckfisk och rombfenad bläckfisk. I allmänhet fångas de som bifångst vid bottentrålning och flyttrålning men i Portugal, Spanien och andra länder i Sydeuropa finns det också riktat burfiske av bläckfisk. I Norge och kanske även i andra länder förekommer också riktat fiske med automatpilk.
Vilken art som är vanligast att landa i Sverige är oklart men det landas och säljs bläckfisk varje dag på Göteborgs fiskauktion. Då kalmarer (Loligo spp) noteras under det namnet är det sannolikt den typen av bläckfisk som landas mest. Den andra noteringen av bläckfiskar som brukar förekomma är tioarmad bläckfisk och det omfattar sannolikt övriga tioarmade bläckfiskar. Landningarna av bläckfisk kan sannolikt öka och ett riktat småskaligt fiske efter bläckfisk med automatpilk eller burar borde vara möjligt.
Alla bläckfiskar verkar vara ätbara och i hela världen tycks många bläckfiskbestånd öka i storlek. Men det finns också giftiga arter.
Tioarmade bläckfiskar kallas squid eller calamari på engelska och en del andra språk medan åttaarmade kallas octopus.
