Ulf Blomgren i Bohusläningen svamlar om kräftfiske

Och två yrkesfiskare, Patrik Berndtzen och Rikard Berndtzen, blåljuger om en enskild sak i artikeln. Såvida inte Blomgren helt missuppfattat vad de sagt. Det är ju också en möjlighet.

2016 fångade LL 775 Rio 1,2 ton kräftor. Ägarna till Rio har sålt sin stora båt och bara behållit en mindre, LL 10 Ella 1 som de dock bytt ut mot en annan i samma storlek, LL 10 Ella 2. LL Ella 1 fångade 3 ton kräftor under 2016 enligt landningsstatistiken från Havs- och vattenmyndigheten. När det gäller torsk fiskade Ella 1 7,5 ton och LL 775 Rio 11,5 ton under 2016.

Ägarna till LL 10 Ella  påstår i Bohusläningen att de fångade 275 ton kräfta med Ella per år, dvs även under 2016. Det är som vi sett en mycket stor lögn. De har aldrig fiskat så mycket på ett år. Ingen svensk båt har det. Ulf Blomgren å sin sida kollar inte upp deras uppgifter utan återger deras kvantitetsuppgift utan någon som helst fakta- eller rimlighetskontroll. När det gäller torsk uppger de att de fångade 15 ton med Ella per år. Det är i alla fall en siffra i rätt storleksklass.

Problemet som uppstått är att bröderna Berndtzen sålt Rio och inte fiskat särskilt mycket kräfta med Ella under åren 2011-2014 som den nya fiskerättigheterna (kvoterna) baserar sig på. Rios infiskning räknas inte då de sålt båten, utan bara Ellas räknas. Följaktligen har de fått fiskerättigheter som är mindre än det som de faktiskt fiskade år 2016. Helt enligt de nya regler som HaV infört som bygger på den genomsnittliga fångsten 2011-2014. Istället för 3 ton kräftor har de fått 1 ton. Istället för 7,5 ton torsk har de fått nästan 1 ton. En kraftig minskning med andra ord. Men inte på långt när så kraftig som artikeln i Bohusläningen ger sken av.

På nåt sätt har nog bröderna inte hängt med i hur det nya systemet utformats. De har därför tappat mer än rimligt. Det är sannolikt också så att de har fiskat mer de sista åren än innan vilket inneburit att de fått en minskning av kvoten på ett sätt som de inte förutsett. Systemet har dock varit ute på remiss. Det har varit en mängd debattartiklar och informationsmöten om det nya systemet. Det har inte varit omöjligt att skaffa sig information. Det är lite tråkigt för bröderna Berndtzen att de missat att skaffa sig kunskap om det nya systemet, men det är deras eget ansvar och de misstag en gör får en betala för. Det är inte byråkratin som är ansvarig för problemet. Det är istället bröderna själva.

De två bröderna har dock också sålt en båt och en räkfiskelicens om jag fattat det rätt. Det bör ha gett en hel del pengar. Något som innebär att de sannolikt inte har några ekonomiska problem när det gäller att hyra in fiskerättigheter från någon annan med större fiskerättigheter än den de själva har. Dessutom är det så att tilldelningarna i det nya systemet är årsvisa och myndigheten kan justera dem inför 2018.

För den som vill veta vilka båtar som landade mest kräfta 2016 och hur mycket de landat så går det bra att läsa min artikel om detta: Svenska landningar av kräfta 2016. Ingen av brödernas båtar finns med bland de som landat mest och den båt som landade mest landade 47 ton.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements

Det är klart att bottentrålning ger bottenskador

I dagens nummer av Bohusläningen har Ulf Blomgren pratat med forskaren Hans Hallbäck som i 40 år arbetat på Havsfiskelabaoratoriet. Det har resulterat i en artikel som menar att bottentrålning inte ger skador på bottnarna. Det påståendet är bara kvalificerat skitsnack.

Bottentrålning ger skador, ju mindre trålar ju mindre skador, ju större trålar desto större skador. Därför är det inte speciellt förvånande att forskarna inte hittar några större skador av trålningen i Gullmarsfjorden. Där används bara mindre trålar. Å andra sidan vet forskarna inte hur bottnarna faktiskt såg ut i slutet av 1800-talet då bottentrålningen påbörjades. Hur mycket skador som faktiskt orsakats av trålningen är därmed helt okänt. Att de inte observerats några större förändringar de senaste 40 åren är inte förvånande. Där det idag trålas och där det trålats de senaste 40 åren trålades det även innan dess. Skadorna som eventuellt förändrat livet på bottnarna inträffade innan dess.

Det finns också modern forskning kring detta som faktiskt visar de skador som bottentrålning orsakar. För skador orsakas av bottentrålning, det är olika på olika bottnar och olika med olika typer av trålar:

De huvudsakliga skadorna på bottnarna som orsakas av bottentrål kommer från tråldörrarnas påverkan men också från den tyngd som finns mellan trålarna vid användning av dubbel- eller trippeltrål. Bomtrålning efter hästräkor (tångräkor, Crangon) ger inte lika djupa skador som bomtrålning efter plattfisk.

När det gäller djupet på skadorna så varierar det kraftigt mellan olika typer av bottentrålar. De trålar som används för tobis, skarpsill och sill (i Sverige fiskas av dessa fiskar bara tobis med bottentrål numera om jag förstått det rätt) som ibland kallas semipelagiska trålar orsakar betydligt grundare skador än andra typer av bottentrålar. Räkfiske och kräftfiske med bottentrål ger djupare skador än fiskfiske.

Olika bottnar påverkas olika. Sålunda är skadorna på sandbottnar mycket mindre än skadorna på lerbottnar men skrapor, bomtrålar och bottentrålars tyngder och tråldörrar ger även där djupa skador.

Det är dock inte bara djupet på skadorna som betyder något utan också hur stora ytor som påverkas. Snurrevad påverkar mycket större ytor på en timme än vad bottentrålar, bomtrålar och skrapor gör. Men skadorna är mycket grunda när det gäller dansk snurrevad men kan vara lite djupare när det gäller skotsk snurrevad. Trots de stora ytor som påverkas av snurrevadsfiske brukar det ändå anses mindre skadligt för bottnarna än bottentrålning.

Bottentrålning efter fisk orsakar större påverkan ytmässigt per tidsenhet än bottentrålning efter skaldjur. Skotsk snurrevad kan användas också på hårdare bottnar vilket gör att redskapet innebär fiske på områden som tidigare inte kunnat utsättas för fiske.

Den nyaste forskningen som finns på området motsäger alltså vad Hans Hallbäck uppger och Ulf Blomgren skriver. I artikeln uttalar sig också Mats Ulmestrand om läget för vissa arter i havet och han konstaterar att läget är gott för havskräfta som lever i de lerbottnar där det bottentrålas mest.

Det är inte ett dugg förvånande. Forskningen har visat att både räka och kräfta som arter gynnas av upprepad bottentrålning. Sediment rörs upp och de får mer att äta. Det är verkligen inget argument som bevisar bottentrålningens ofarlighet. Däremot kan en mängd växter och kanske också en del missgynnas av trålningen av samma orsaker, att sediment rörs upp och gör vattnet grumligare mörkare. En del djur och växter kan inte heller leva där det ständigt bottentrålas då de dras upp helt enkelt.

Att fisken försvunnit längs stora delar av kusten har dock med sannolikhet inget med bottentrålningen att göra. Det finns helt andra orsaker till det.

Bottentrålning skadar utan tvekan bottnarna. Innebär detta då att bottentrålning ska förbjudas. Självklart inte. Modernt jordbruk skadar livet på land nåt oerhört. Där det ständigt plogas och besprutas med gifter är både växt- och djurliv starkt utarmat i jämförelse med andra områden på land. Detta är jämförbart med bottentrålning men ingen skulle komma på tanken att totalförbjuda plogning. Det vore också helt orimligt. På samma sätt är det helt orimligt med ett totalförbud mot bottentrålning.

Naturligtvis är inte muddring och bottentrålning jämförbart. Muddring är jämförbart med grustäkter, stenbrytning och gruvbrytning ovan jord. Den typen av verksamhet prövas hårdare än jordbruk och fiske. Det är helt enkelt rimligt att det är på det viset.

Naturskyddsföreningen har fått svara på Hallbäcks kritik i en annan artikel men de som talar för dem där gör sig skyldiga till flera felaktiga uttalanden också de. Att allt trålfiske skulle innebär stor bifångster är exempelvis fel. Trålfiske med rist, dvs större delen av trålfisket på kräfta i Sverige och räkfisket där rist används har mycket små bifångster. I sammanhanget är de inget problem och Anders Ridderström som uttalar sig i Bohusläningen verkar faktisk mycket okunnig om hur fisket på räka och kräfta faktiskt går till. Pelagiskt trålfiske på sill, makrill och skarpsill har också väldigt små bifångster.

Att trålfisket skulle vara problemet för torsken i Östersjön som Ridderström också uppger är förstås också dumheter. I västra Östersjön där överfiske skett fiskas större delen av torsken med passiva redskap. Återigen visar sig Anders Ridderström vara okunnig om det han uttalar sig kring. I östra Östersjön har fisket ingen del i den minskning som skett för bestånden de senaste åren. Där har inte funnits något överfiske sen 1980-talet. Däremot har Ridderström rätt i att Öresund som inte trålats sen 1930-talet har ett mycket livskraftigt bestånd av torsk. Trålfiskeförbudet har säkerligen haft betydelse för detta.

Även om det alltså inte finns fog för kraven på totalt bottentrålningsförbud så är det av olika skäl rimligt med trålfiskeförbud i många områden. Det är därför trålfiske är förbjudet invid den svenska kusten, i södra Kattegatt och snart på delar av Bratten. De förbuden är rimliga och vettiga.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Peter Olsson drömmer om fler fiskare

Peter Olsson är ordförande i Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO). Precis som många andra önskar han att den svenska fiskeflottan skulle kunna öka i antal båtar och bli större. Att det är tid för det och att det finns så gott om fisk att det är möjligt som han enligt Ulf Blomgren sa i samband med årsstämman för Fiskbranschens Riksförbund är dock inte sant. Med tanke på Blomgrens snabba tankar och ofta obefintliga bakgrundskoll så måste vi nog ta Olssons uttalande med en nypa salt.

Att Peter Olsson önskar fler båtar och yrkesfiskare är helt rimligt, men det finns idag ingen möjlighet att öka den svenska fiskeflottan. Detta trots att det är gott om räkor och det fångas mer torsk i Skagerak än vad kvoterna räcker till. Men det är också allt. I Östersjön är det lite si och så med fiskebestånden om vi undantar sillen och skarpsillen.

I Västerhavet finns det dock kanske ett par segment där det finns utrymme för fler yrkesfiskare och fiskebåtar. Det gäller i första hand skarpsillsfisket i Skagerak. Bara en liten del av skarpsillskvoten fiskas upp (14% år 2015). Antagligen för att ansjovisindustrin inte vill ha mer. Men nog skulle resten också kunna fiskas upp även om den bara säljs till fiskmjölsfabrikerna i Danmark. Bättre ändå vore förstås att skarpsillen såldes för konsumtion eller till nåt annat ändamål än fiskmjölstillverkning. Så lite fler båtar borde kanske ta upp det traditionella vadfisket på skarpsill. Det finns dock kanske ett problem här. Huvuddelen av kvoten innehas av båtar som fiskar inom ramen för det pelagiska systemet. En stor del innehas av GG 764 Astrid och dess lysbåt GG 77 Falken. Men det finns också utrymme inom kustkvoten.

För att få fiska i det pelagiska systemet måste båtarna enbart fiska i det systemet med vissa undantag, båtar som alltid fiskat både demersalt och pelagiskt. Idag är det bara fyra mellanstora västkustbåtar GG 39 Rossö, GG 840 Svanen, GG 77 Falken och GG 500 Vingaskär som sysslar med eller har tillstånd till bägge sortens fisken och alltså fiskar på ett traditionellt sätt (GG 77 Falken används dock i stort sett bara som lysbåt till Astrid och GG 500 Vingaskär fiskar mest i Östersjön) Bland de båtar som fiskar skarpsill på kustkvoten gäller att alla kan fiska både demersalt och pelagiskt.

Fiskeriförvaltningen är idag för stelbent. Det borde inom vissa gränser också vara möjligt för pelagiska båtar att kunna fiska demersalt i viss utsträckning och omvänt. Att byta fiske, fiskestil och arter mellan olika år beroende på beståndsstorlek är helt enkelt det mest rimliga. Kanske borde lite mer skarpsill överföras till kustkvoten. Kanske borde en viss andel av den pelagiska kvoten avsättas som fiskerättigheter för nykomlingar i det pelagiska fisket. Såna som vill börja fiska pelagiskt, men inte gjort det förut. En första liten ändring kan vara att ge den pelagiska flottans båtar rätt till en viss sejkvot (de fångar ofta sej som bifångst vid höstfiske på sill i Skagerak). Fler båtar borde också få möjlighet att fiska som GG 39 Rossö och GG 840 Svanen. Både pelagiskt och demersalt.

Det andra segmentet där det finns lite utrymme kvar är fisket av plattfisk. Problemet där är bifångsten av torsk som måste elimineras. Med den nya trål som utvecklats av GG 840 Svanen på Rörö är det möjligt att undvika alltför stor bifångst av torsk vid fiske av plattfisk och det vore därför möjligt för många båtar att fiska mer rödspätta och kanske också annan plattfisk. Fast fler båtar och större fiskeflotta blir det knappast, bara bättre lönsamhet för de som finns. Även i kräftfisket finns utrymme för lite mer fångst. Det kräver dock att båtarna fiskar med rist så de får så små bifångster av fisk som möjligt.

Det finns dock egentligen inget utrymme för en större fiskeflotta, men den minskning som behövs med anledning av konstaterad överkapacitet (40% i räkfisket, ungefär lika mycket i fiskfisket, 20% i torskfisket i Östersjön och 10-20% i kräftfisket) kan sannolikt begränsas genom att båtar periodvis byter inriktning på sitt fiske (mer flexibelt förvaltningssystem och fiske) och genom användning av mer selektiva redskap.

Minskningen av fiskeflottan kan kanske minskas och avstanna genom att rigida system luckras upp, genom att överförbara fiskerättigheter införs fullt ut och genom att båtar lättare kan byta från ett fiske till ett annat.

Samtidigt gör den tekniska utvecklingen, som är huvudorsaken till att fiskeflottan minskat i sådär 100 år, ihop med att vissa fiskbestånd är svaga och andra maximalt utnyttjade, att en viss minskning kommer att fortsätta inom överskådlig tid.

Peter Olsson får gärna fortsätta drömma ihop med Ulf Blomgren om en ökad svensk fiskeflotta med fler båtar och fler yrkesfiskare. Men det verkliga utrymmet för en sådan expansion finns inte. Däremot finns det många andra åtgärder som kan vidtas för att göra svenskt fiske mer flexibelt och mer rimligt för den enskilde fiskaren. Mer flexibilitet och mer ansvar för den enskilde yrkesfiskaren borde vara ledstjärnan för förändringsarbete.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ulf Blomgren i Bohusläningen fabulerar

I en artikel om kvarlämnade fiskebåtsvrak i fiskehamnar på Sotenäset skriver Blomgren att det sker en förändring av fisket från kustfiske till utsjöfiske. Det är en falsk berättelse om vad som sker och skett i fisket. Det är utsjöfisket som rationaliserat hårdast.

Idag finns bara ett trettital båtar som fiskar pelagiskt i Sverige. För 10 år sen fanns det ett 80-tal. Vidare finns det kanske ett 30-tal båtar om fiskar långt ute i Skagerak och Nordsjön efter räkor och fisk samt en 10-20 båtar som fiskar torsk långt ute till havs i Östersjön. I övrigt yrkesfiske finns det omkring 1 000 båtar. Att det skulle ske en förändring från småskaligt till storskaligt fiske är bara en fantasi och en mardröm hos Blomgren. Det är ingen verklighet.

De båtar som ligger vid Guleskärskajen i Kungshamn är med all sannolikhet inte heller några båtar som såldes på grund av införandet av överförbara fiskerättigheter. Vart de båtarna tagit vägen vet vi nämligen i nästan varje fall. Däremot handlar det möjligen om båtar som såldes åren innan införandet av av individuella fiskerättigheter, så kallade kvotbåtar. Men sannolikt slutade de vara fiskebåtar för ännu längre, precis så som det är med vrak och halvvrak längs Gullbergskajen i Göteborg, och i slutändan fick några av dem sen utländska ägare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,