Jag anser att individuella överförbara fiskerättigheter (ITQ eller TFC) är en bra grund för att lösa problemen med överkapacitet och bristande hållbarhet inom fisket. Men det finns flera problem som ITQ inte kan lösa. Till dem hör miljöproblem. TFC löser inte några problem som gäller biologisk mångfald och ekosystem. Fiskeriföretag är privata företag som försöker maximer avkastningen av det som de sysslar. För att det inte ska gå ut över miljön och havsbottnarna måste det finnas lagar och förordningar som skyddar miljön:
Även i ett fiske med klargjorda nyttjanderätter kommer det att vara nödvändigt att reglera sådana aspekter på fisket som de ekonomiska drivkrafterna (marknaden) inte tar hänsyn till. Företag har som utgångspunkt att maximera sin vinst och i konkurrens med andra företag är det nödvändigt att producera en bra produkt till låga kostnader. Detta behöver inte vara förenligt med vad som är bäst för samhället om företaget påverkar andra negativt (eller positivt), dvs. det uppstår så kallade externa effekter. Exempel på externa effekter är buller och utsläpp av miljöfarliga ämnen. För att reglera detta krävs bland annat en miljölagstiftning, och på samma sätt som i andra näringar är en miljölagstiftning nödvändig inom fisket för att hänsyn ska tas till effekter av fisket som inte regleras inom ett ITQ-system.
En tydlig parallell är förvaltningen av privat ägda naturresurser som skog och jordbruksmark, där det finns en omfattande miljö- lagstiftning som reglerar nyttjandet av dessa resurser. Exempelvis inom skogsbruket finns krav på att inte avverka nära intill värdefulla vattendrag. På så sätt skyddas naturvärden som ett vinstmaximerande företag annars inte hade tagit hänsyn till. På motsvarande sätt kan inte ITQ förväntas leda till ett fiske som tar hänsyn till naturvärden som biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Dessa naturvärden ger inga företagsekonomiska vinster (vilket större bestånd gör), utan säkerställandet av ekosystemtjänster kräver ofta statliga regleringar. För att skydda denna typ av samhällsekonomiska värden krävs åtgärder som till exempel redskapsbegränsningar och stängda områden. I ett fiske med ITQ kommer därför staten fortsatt att ha en viktig styrande roll (Brady och Waldo, 2009).
I Sverige finns redan en del sådan lagstiftning på plats med trålfiskeförbud närmast kusten, marina naturskyddsområden, områden med trålförbud även på andra håll, bestämmelser kring redskap och sådant. För att det hela också ska fungera krävs en fungerande kontroll av fiskebåtar och deras fångster. Det fungerar inte i Sverige idag.
TFC-system kan också medföra en del problem. Kapitalkoncentration med problem för mindre företag som exempelvis småskaliga kustfiskare att överleva och svårigheter för nya fiskare att komma in i fisket. Vidare bör inte fiskerättigheter vara för evigt och det bör finnas möjligheter för fiskare att förlora rättigheterna vid misskötsel liksom om de inte använder sin kvot flera år i rad.
För att lösa dessa problem bör en kvot sättas undan till kustfiskare och en kvot sättas undan för unga fiskare som vill komma in i fisket. Den senare kvoten kan, om inga nya fiskare finns, kanske tillfälligt ges till andra fiskare. Såväl inom det pelagiska fisket i Sverige som inom det danska fisket finns idag undantag i reglerna för specifika delar av fiskeflottan, men inga undantag för att underlätta för personer som vill etablera sig som fiskare.
Kapitalkoncentration undviks genom att maxgränser för hur stor andel av kvoten som en båt eller fartygstillståndsinnehavare (systemen kan se lite olika ut) kan äga. Sannolikt behövs också gränser för hur stor andel ett enda företag kan äga, för annars kan de skaffa sig mycket stor andel genom att äga flera fiskebåtar med tillstånd inom ett visst segment.
Eftersom TFC ges i förhållande till, som andel av TAC (Totalt tillåten fångst) i ett land så bör det också finnas gränser för när TAC blir för låg för att lämpa sig för individuella kvoter (TFC). Vid liten TAC fungerar knappast ett system med individuella överförbara kvoter (TFC). Om TAC ökar mycket kraftigt och blir väldigt stor bör det också finnas möjlighet att minska den maximala andel som en båt eller en skeppare (i detta fall fartygstillståndsinnehavare eller jämförbar position) kan äga, liksom den andel som ett företag kan äga. Den minskade andelen bör läggas till den kvot som avsatts till personer som vill etablera sig som fiskare.
För att ett system med överförbara kvoter ska var flexibelt bör det också kompletteras med möjligt att kortsiktigt hyra in rättigheter från andra rättighetsinnehavare. Dels på årsbasis, dels vid bifångst av fisk som fiskaren i fråga inte har kvot för. Detta innebär också att utkast av bifångster motverkas och att det blir lättare för nya fiskare att etablera sig inom ett visst fiskesegment. I Sverige finns idag inget liknande inom det fiske där TFC (ITQ) införts, det pelagiska fisket. I det danska systemet finns det sådan mekanismer och där finns i alla fall inom industrifisket båtar som helt saknar rättigheter och bara fiskar på rättigheter de hyr in.
Att antalet fiskebåtar minskar totalt eller att antalet fiskare minskar totalt efter att TFC (ITQ) införs är däremot inte ett problem. Något som innebär att vissa kustsamhällen förlorar alla fiskebåtar och fiskare. En utveckling som dock pågått länge i såväl Sverige som Danmark och inte bara har med individuella kvoter att göra. Det är nödvändigt för att fisketrycket ska minska.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om TFC, ITQ, Individuella överförbara fiskerättigheter, Individuella överförbara kvoter, Danmark, Sverige, Nyetablering, Nya fiskare, Småskaligt fiske, Kustfiske, TAC, Totalt tillåten fångst, Fiske
