Drivgarnsfisket vid Island på 1900-talet

Drivgarnsfiske på sill och makrill i Skagerak och Kattegatt slog aldrig igenom i de delar av Bohuslän, främst Orust och TJörn, där storbackefiske i Norska Havet och Nordsjön dominerade. När det blev en nedgång i storbackefisket efter sekelskiftet 1900 slutade många med fiske och slog sig på fraktfart istället. Några prövade emellertid på att fiska med drivgarn långt borta vid Shetland, Färöarna och Island. Först ut var Skärhamnskuttern Odin som bedrev drivgarnsfiske vid Shetland åren 1906 och 1907. Samma år prövade också kuttern Ulf från Göteborg sig på drivgarnsfiske vid Island. Dess försök resulterade emellertid inte i nåt stadigvarande fiske med drivgarn vid Island.

Konservfabriker som Bovik i Lysekil köpte Islandssillen och fortsatte med det även när inga svenska båtar fiskade i området. Förmedlare av sillen var en svensk uppköpare på Island och handelsfirman Häller som också var engagerad i ångtrålsfiske. Denn uppköpare var svåger till skepparen Oskar Gustavsson på fiskekuttern Rudolf från Edshultshall på Orust.

När svenskarna började med drivgarnsfiske vid Island hade norska fiskare deltagit i detta fiske sen 1880-talet.

Drivgarnsfiske vid Island.

Norska fiskare på drivgarnsfiske vid Island. Foto från ”Kallekodt” under islandsfisket: Rogaland Fiskerimuseum.

1925 försökte 3 båtar från Rönnäng ånyo med drivgarnsfiske vid Island utan större lycka. Men det kom att följas av fler fisketurer till Island som blev lyckosamma.  1927 gick dyra båtar till Island, 1929 var det 11 båtar med 103 man ombord. De flesta från Orust och Tjörn. 1933 bildades Svenska Islandsfiskares förening för inbördes hjälp. Därefter blev det allt vanligare med drivgarnsfiske vid Island och 1939 deltog 30 båtar med 252 man ombrod. Av dessa utgick 11 från Edshultshall, 6 från Gullholmen, 5 från Mollösund och 1 från Grundsund. 3 kom från Tjörn, 1 från vardera Öckerö, Malmön, Gravarne (Kungshamn) och Rossö. 1947 deltoig 46 båtar i detta fiske efter att det upphört under kriget. De allra flesta från Orust och Edshultshall.

Lord Nelson

Lord Nelson från Rossö i Siglufjördur 1928.

Drivgarnsfisket vid Island pågick in på 1960-talet men utfiskningen av sillen och kollapsen för beståndet av atlanto-skandisk sill (NVG-sill) ledde till att detta fiske tog slut helt och hållet i slutet av 1960-talet. Vi det laget hade dock de flesta redan bytta till fiske med flyttrål och snörpvad.

En av de båtar som deltog i drivgarnsfisket fisket var LL 117 Ingo med Klädesholmen som hemmahamn 1951-54 och med Mollösund som hemmahamn 1954-66. Under tiden som hemmahörande i Mollösund gjorde Ingo 8 resor till Island. Förutom drivgarnsfisket användes Ingo också som fraktfartyg. Några andra båtar som deltog i drivgarnsfisket vid Island var Eira från Skärhamn och SD 312 Lord Nelson från Rossö.

Lord Nelson

Lord Nelson ut genom Rossösundet och på väg till Island 1947.

Numer är drivgarnsfiske helt förbjudet på grund av de stora bifångster av fisk som inte ingår bland målarterna, av fåglar och havsdäggdjur som förekommer i detta fiske.  Ett fiske alltså inte är miljövänligare än snörpvadsfisket eller det pelagiska trålfisket utan snarare motsatsen.

Andra källor: Olof Hasslöf, Svenska Västkustfiskarna, 1949

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Drivgarnsfisket vid Island på 1900-talet”

  1. Är det verkligen vetenskapligt fastslagit, att drivgarnsfiske medför bifångster. Jag tror detta är en myt. Drivgarnsfisket i Östersjön, stoppades just för dessa bifångster, av tumlare sades det. Ingen har emellertid varken fått eller sett några tumlare i Östersjön. I själva verket var stoppet ett resultat av massiv lobbying från sportfiskarna. Nu vill man stoppa allt drivgarnsfiske, dvs även fisket efter den eftertraktade vårmackrillen. Detta skulle i så fall vara ett hårt slag mot det småskaliga, kustnära fisket. De gånger jag har deltagit i garnfisket, har jag bara sett bifångster av sill, taggmackrill och horngädda, och nu talar vi om enstaka exemplar. Det är tråkigt när uppenbara skrivbordsprodukter skall sätta stopp för uråldriga fångstmetoder och försörjningskällor.

    1. Vad det gäller drivgarnsfisket i Östersjön tror jag inte det är fastlagt att det är stora bifångster av havsdäggdjur, men jag tror det är klarlagt vad det gäller drivgarnsfiske efter tonfisk i de stora oceanerna. Ett annat problem som väl främst orsakas av drivgarn är spökgarn, dvs borttappade garn.

      När det gäller fågelbifångster ska fasta bottengarn av den typ som används för torskfiske vid kusten i Östersjön vara mycket värre än drivgarn.

      Jag är säker på att i stort sett alla fiskeredskap har bifångster av olika slag. Men det handlar också om hur fisket bedrivs. Det borde exempelvis vara väldigt lätt att fånga havsdäggdjur, till och med stora valar, i snörpvadar om de sattes på ett felaktigt sätt. Detsamma gäller ju flyttrål. Många valar av olika storlek frossar ju på sill. Även fåglar borde kunna bli bifångst i såväl snörpvad som flyttrål om det hela sköttes slarvigt.

      Bottentrål har väl däremot mycket små bifångster av fågel och havsdäggdjur.

      Klart är dock att detta med olika typer av bifångst är väldigt olika i olika delar av världen. Backefiske här uppe i norr verkar ha lite bifångst av fågel, men i områden med albatrossfåglar verkar det vara rätt stort om inte åtgärder vidtas. En sån åtgärd kan exempelvis vara moderna båtar, som de norska backebåtarna där linan matas ut genom ett hål i botten på båten (märklig grej det där, en brunn inuti båten)

Kommentarer är stängda.