Skandinaviens största innehavare av pelagiska fiskerättigheter är familjen Johansson (Astrid Fiske) på den lilla ön Rörö i Göteborgs norra skärgård. En ö med 270 invånare som idag är Sveriges näst största fiskeläge tonnagemässigt om vi också räknar de båtar som fiskare på ön äger i Danmark. På de båtar de äger sysselsätts omkring 70 personer. De flesta tillhörande familjer som ägnat sig åt yrkesfiske i mer än ett halvt sekel eller ännu mer.
Att kalla dess familjer på Rörö och i andra fiskelägen för börshajar som ETC gör är direkt förolämpande. Det handlar om människor som fiskar aktivt, som är ute på havet de flesta av årets dagar. På Rörö har yrkesfiskarna genom skicklighet och säkert också på grund av lite tur utvecklat det fiske de ägnat sig sen urminnes tider till ett modernt, hållbart och ekonomiskt fiske. Med fokus på sillfiske är de fyra större fiskeriföretagen på Rörö med sina 10-15 båtar bland de mest lönsamma i det svenska fisket. Genom att bedriva ett framgångsrikt och hållbart fiske i generationer har Rörö lyckats bevara sitt fiske i motsats till i stort sett alla grannöar där fisket idag är mycket begränsat.
Rörö är med sitt fokus på pelagiskt fiske också ett av kustens mest levande fiskelägen. Det storskaliga fisket skapar en grogrund och en möjlighet även för mindre fiskeriföretag att vara verksamma. Det storskaliga fisket skapar en bas för det småskaliga fisket. De två hänger ihop. Dessutom utgör det pelagiska fisket en grund även för ett framgångsrikt demersalt fiske och inget annat fiskeläge har fler båtar som fiskar MSC-märkt kräfta än vad Rörö har. Rörö har två av de tre större båtar som fiskar traditionellt i Sverige, dvs både demersalt och pelagiskt. Den typen av fiskeriföretag är på grund av byråkratiska regler mycket ovanliga i det svenska fisket idag, men det är detta som gör det möjligt för de två lite mindre fiskeriföretagen av de fyra större att vara lönsamma. Det handlar inte heller om fiskare som spekulerat sig till framgångar, det handlar om duktiga fiskare. Att kalla dem spekulanter eller storkapitalister som ETC gör i en artikelserie tycker jag är lite väl magstarkt. Det är helt enkelt inte sant.
Faktum är att några storkapitalister hittar vi inte i det svenska fisket, däremot hittar vi aktiva fiskare som lyckats bli rätt rika. I det norska fisket hittar vi däremot storkapitalister som Kjell-Inge Røkke (Aker-koncernen), familjen Møgster och riskkapitalbolag som Kverva. Norge har inga överförbara fiskerättigheter så storkapitalets intåg i fiskerinäringen har knappast med just det att göra. I Norge har det dessutom sen 100 år tillbaka varit så att majoriteten de som arbetat på båtarna är anställda och inte ägare. I Sverige är det fortfarande så att en minoritet av de ombord på en fiskebåt är att betrakta som anställda utan de flesta är delägare eller ingår i en delägares familj.
Det pelagiska fisket som är det viktigaste fisket för Rörö-ägda fiskebåtar är ett fiske med flyttrål och snörpvad efter fiskarter som sill, skarpsill och tobis med flera. Fångsten används både till konsumtion och fiskmjöl. Priset per kilo är lågt och fisket kräver därför stora volymer för att vara lönsamt. Det kräver i sin tur stora båtar och rejält kapital. Det är ett fiske som lämpar sig för stordrift och så har detta fiske sett ut sen 1960-talet. Centrum för detta fiske har traditionellt funnits i Göteborgsområdet och på Sotenäset.
Idag återstår bara Göteborgsområdet som bas för detta fiske. Detta på grund av närheten till de största marknaderna, Skagen och Göteborg, samt den relativa närheten till de viktigaste fiskevattnen numera, Östersjön. Traditionellt har detta fiske bedrivits långt hemifrån under stora delar av året. Långt ute i Nordsjön fram till 1970-talet och därefter främst i Östersjön. Det har aldrig varit ett binäringsfiske på det sätt som fisket i norra Bohuslän och längs med östkusten historiskt har varit. Därför ser också kapitalinsatserna och ägandet annorlunda ut. I norr var det enskilda ägare, en eller två. I Göteborgsområdet var det partrederier med uppemot 5 till 7 delägare eller aktiebolagsägda fiskebåtar i själva Göteborg. Bolagiseringen är alltså mycket gammal och det enda som skett är en förändring från en bolagsform, partrederi, till en annan, aktiebolag. Familjen har förblivit den centrala enheten men det har alltid också funnits anställda ombord. Nån modern bolagisering som hänger samman med införandet av överförbara fiskerättigheter kan vi alltså inte direkt tala om i detta fiske.
Det pelagiska fisket är också det mest miljövänliga fisket i motsats till vad som påstås i tidningen ETC. Bifångsterna är små, skador på bottnarna är icke-existerande och bränsleförbrukningen i förhållande till värdet och mängden fångad fisk är mycket låg. Fisket är dessutom ekologiskt, långsiktigt, miljö- och klimatmässigt hållbart. Så har det dock inte alltid varit. Det demersala fisket bedrivs huvudsakligen med bottentrål. Det orsakar skador på bottnar, innebär mycket hög bränsleförbrukning per mängd fångad fiske värdemässigt såväl som viktmässigt och i viss falla kan bifångsten och utkasten uppgå till cirka 70% av den totala fångsten. Det demersala fisket som bedrivs med mindre båtar än det storskaliga pelagiska fisket är alltså betydligt mer miljöfientligt än det pelagiska.
Fram till år 2006 präglades det pelagiska fisket av en kraftig överkapacitet som förde med sig tvivelaktiga metoder och lönsamhetsproblem i fisket. Det fanns cirka 80 fiskebåtar med tillstånd att fiska pelagiskt vilket sannolikt var en mer än 50-procentig överkapacitet. Överkapacitet innebär för många fiskebåtar och för många fiskare på en för liten fiskresurs. Ett sådant problem kan bara lösas genom minskad fiskerikapacitet. Åren 2009-2012 försvann hälften av de stora pelagiska fiskebåtarna. Därefter har ytterligare några försvunnit och idag finns bara 30 båtar kvar. Under samma period har det inte skett någon som helst minskning av antalet kustnära små fiskebåtar som ägnar sig åt pelagiskt fiske. De var 300 när förändringen började och de är fortfarande 300. Förändringen bestod i att överförbara fiskerättigheter infördes i det pelagiska fisket. Detta medförde alltså en kraftig minskning av antalet stora båtar, men ingen minskning alls vad det gäller små kustnära båtar.
Det hela har naturligtvis inneburit en viss koncentration på ägare och båtar. Det främst då det blivit färre båtar. Vilket var en nödvändighet. Färre båtar innebär mer fiskerättigheter per båt. Sålunda kontrollerar de tio största företagen med sina 12 båtar cirka 80% av de pelagiska fiskerättigheterna inom systemet för överförbara kvoter (det finns två företag som äger 2 båtar var, en av dessa båtar är en följebåt till en annan båt, en så kallad lysbåt och fiskar inte själv). Av den totala kvoten är det en mindre andel. De 300 kustbåtarna som också fiskar annat delade förra året på cirka 12 000 ton sill, 200 ton skarpsill och 200 ton makrill. Då ska vi också komma ihåg att de flesta som fiskar på denna kvot också fiskar annat eller så handlar det om binäringsfiske.
Den totala sillkvoten var 115 000 ton ungefär, skarpsillskvoten cirka 50 000 ton och makrillkvoten 6 500 ton. Cirka 80 % av Sverige kvot ingår alltså i systemet med överförbara fiskerättigheter. Ungefär 10% av fiskeriföretagen (30 stycken) innehar dessa fiskerättigheter som innebär fiske ute på öppna havet. En liten båt på 10 meter som krävs för att fiska på kustkvoten i egentliga Östersjön och i Västerhavet kan helt enkelt inte fiska ute på öppna havet. För att fiska på ett säkert, miljövänligt och lönsamt sätt därute krävs båtar byggda för öppet hav. Stora båtar. De olika typerna av båtar kan inte fiska på samma ställen med ett undantag. Fisket med snörpvad på framförallt skarpsill får bedrivas långt in mot land oavsett vilken kvot (överförbara fiskerättigheter eller kustkvoten) en båt fiskar på. Det finns i praktiken bara en större svensk båt som fiskar med snörpvad. Fördelningen på kustfiske och storskaligt uthavsfiske är också i enlighet med yrkesfiskarnas vilja, Det var de som själva vill ha systemet med överförbara fiskerättigheter och till slut fick regeringen och riksdagen att gå med på det.
Det finns ingen anledning att klaga på systemet med överförbara fiskerättigheter. Det har visat sig vara ett mycket bra och effektiv sätt attfå bort överkapcitet i fisket. Överkapacitet är fiskets huvudproblem. Ingen annan metod än överförbara fiskerättigheter har visat sig fungera för att få ner överkapaciteten. Därför är överförbara fiskerättigheter nödvändigt för att kunna bevara fisken i havet.
Farhågor om att överförbara fiskerättigheter ska slå ut det kustnära fisket har kommit på skam. Genom att systemen utformas på ett för alla bra sätt så innebär det inga problem för det kustnära fisket alls. Det har utvärderingar tydligt visat.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johansson, Astrid Fiske AB, Överförbara fiskerättigheter, Individuella överförbara fiskerättigheter, TFC, ITQ, Börshajar, Bolagisering, Spekulanter, Rörö, Pelagiskt fiske, Fiskebåtar, Levande kust, Fiskelägen, Samhälle
2 svar på “Inga börshajar i det svenska fisket”
Kommentarer är stängda.