I avhandlingen Sea Change – Social-ecological co-evolution in Baltic Sea fisheries av Jonas Hentati Sundberg finns en artikel som handlar om hur en felaktig fiskeripolitik ledde till felrapportering av fångster i det pelagiska fisket i Östersjön. Artikeln konstaterar att det funnits en omfattande underrapportering av främst skarpsillsfångster men även av sillfångster i Östersjön. Sannolikt underskattar artikelförfattarna dessutom underrapporteringen då de under en del av den undersökta perioden (1996-2009) finner en överrapportering av sill. Något som bedömer är felaktigt på grund av den stora överkapacitet som fanns i fiskeflottan under den aktuella perioden.
Under en stor del av perioden har forskarna funnit att TAC (totalt tillåten fångst, kvoterna) inte satts i enlighet med tillgången till sill utan lägre. Samtidigt existerade det en överkapacitet på i genomsnitt 137% i detta fiske under hela perioden. Under perioden fanns heller inga begränsningar i form av fiskeansträngning (effort) i form av fiskedagar eller liknande i detta fiske. Fiskeansträngningsbegränsningar är relativt lätt att övervaka idag med hjälp av VMS och AIS medan fångster och landningar är svårare att övervaka, speciellt fångster. Jämförs officiell landningar med företagens ekonomi under de aktuella åren stämmer dessa inte. Om de officiella landningarna stämt hade i stort sett alla pelagiska fiskeriföretag gått med förlust.
Under perioden 2002-2008 visar forskarnas siffror på en underrapportering på 57% för skarpsill och på 48% för sill. Flera fiskare åkte under denna tid också fast och dömdes för olagligheter av olika slag. I slutet av den undersökta perioden minskar underrapportering. Detta sker i samband med att individuella kvoter införs och att en del båtar läggs upp som så kallade kvotbåtar och inte fiskar längre. Till slut införs överförbara fiskerättigheter år 2009 varvid överkapaciteten försvann på några år. Denna förändring drev igenom av fiskarna själva som i praktiken fick tvinga myndigheterna att gå med på det hela.
En viktig orsak till överkapaciteten var att nybyggen och ombyggnader av fiskebåtar subventionerades under denna tid. Vidare att torskbeståndet i Östersjön kollapsade vilket fick många att byta till sill- och skarpsillsfiske. En annan orsak var att TAC inte sattes i enlighet med tillgången vilket minskade förtroendet för förvaltningen och att myndigheterna inte vidtog några som helst åtgärder för att minska överkapaciteten utan istället bidrog till att den bibehölls. Underrapportering bidrar sen i sin tur till felaktiga beståndsbedömningar och felaktiga kvoter med följd att en negativ spiral utvecklas.
På samma sätt kan vi se att ansvariga myndigheter och politiker agerar kring räkfisket idag. Även där kan vi från majoriteten av fiskare se ett agerande som syftar till att få myndigheterna att acceptera mindre detaljstyrning och ökat inflytande för yrkesfiskarna själva. Även i detta fiske passar sannolikt någon form av överförbara fiskerättigheter bäst, precis som i det pelagiska fisket.
Kvoter måste också sättas i närmare samarbete med de aktiva yrkesfiskarna så att de blir mer med verkligheten överensstämmande. Att så inte görs är ett problem som dessutom fortfarande kvarstår i det pelagiska fisket.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sillfångster, Sillandningar, Skarpsillsfångster, TAC, Underrapportering, Sea Change, Jonas Hentati Sundberg, TFC, Detaljstyrning, Detaljreglering, Sill, Skarpsill, Räka, Pelagiskt fiske, Räkfiske, Östersjön, Skagerak, Fiske
