Torsk (Gadus morhua) är en av de viktigaste arterna för svenskt fiske. Det är en fiskart i familjen torskfiskar som förekommer i norra Atlanten, från Nordamerikas östkust och vattnen utanför södra Grönland och kring Island till vattnen kring Brittiska öarna, norra Frankrike och Nordsjön. Från Nordsjön förekommer torsk norrut till Spetsbergen, Björnön, Barents hav och Vita havet, och österut från Nordsjön i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.
Det är en av de viktigaste matfiskarna och har stor ekonomisk betydelse inom fisket. Den fiskas ofta med trål eller garn, men även andra fiskemetoder som med krok förekommer. Den kan säljas färsk, djupfryst, eller torkad och saltad som klippfisk eller torkad stockfisk.
Atlantisk torsk företar årliga vandringar till fortplantningsområdena. Östersjötorsk och littoral torsk är mer stationär. Lek i Östersjön liksom i Atlanten och Nordsjön sker under olika perioder i olika områden. Lekperioden är den enda tid då torsken samlas i större stim. Befruktningen sker i ytvattnet. Könsmognaden kan komma så tidigt som vid två års ålder, men oftast kommer den senare, upp till vid fyra eller fem års ålder.
Torsken är en rovfisk som äter andra fiskar som sill, lodda och tobis, men även kräftdjur och musslor och andra bottenlevande ryggradslösa djur. Unga torskar tar mindre föda och lever främst på kräftdjur. När de blir större och äldre ökar inslaget av fisk i dieten och fisk är den främsta födan för fullvuxna torskar. Vanligen påträffas torsk från kusten ner till 500-600 meters djup. Den färdas helst i anslutning till bottnen men kan även uppträda pelagiskt (fritt simmande). Livslängden antas ligga omkring 25 år men torsk kan bli omkring 40 år, dock sannolikt inte i svensk vatten.
Torsk. Illustration: Wilhelm von Wright
Med en överkäke som är något mer utskjutande än underkäken, ger det torsken en något utskjutande nos. Huvudet är proportionellt sett stort med små ögon. Munnen är nedåtriktad och på hakan finns en kraftig skäggtöm. Unga fiskar är slanka men i takt med att de växer till blir kroppen allt grövre. Färgteckningen hos torsk varierar en del, beroende på miljön som fisken lever i, men ofta är huvudet, ryggen och kroppssidorna mörkare och småfläckiga med mörka små fläckar på ljusare botten. Fläckarnas form är oregelbunden och detta kan göra att helhetsintrycket blir att fisken har en marmorerad färgteckning.
Torsken återfinns alltså i alla Sveriges omgivande hav. Men i Östersjön är den främst en djupvattensfisk på grund av salthaltsförhållanden och i Bottenviken är det särskilt ovanligt att träffa på den. Torsk med längder över 150 centimeter och vikter över 50 kilo har fångats. Torsken blir könsmogen vid 2–6 års ålder.
Uppehåller sig på djup ner till 200 meter. Det är endast under leken som torsken förekommer i stim. När den jagar efter bytesdjur simmar den omkring i de övre vattenlagren. Födan består främst av sill, skarpsill och lodda men även av sina egna yngel.
I Östersjön skiljer forskarna på två olika bestånd, ett väster om Bornholm och ett öster om. I det västra beståndet sker leken under våren i de djupare delarna av Öresund, Bälthavet och Arkonadjupet.
I västra Östersjön är de viktigaste fiskenationerna Danmark, Tyskland, Sverige och Polen. Danska fiskare svarar för den största delen av fångsterna. Den svenska andelen av fångsterna i medel från 1995–2014 är cirka 10 procent. År 2015 var de svenska officiella landningarna 1 858 ton vilket är cirka 18 procent av de totala landningarna. Torsken fångas med bottentrål (54 procent) och med garn (46 procent).
I år, 2017, finns det ingen kvot för svenskt trålfiske av torsk i västra Östersjön utan bara för garnfiske på grund av kraftigt minskad kvot. Dessutom är det fiskestopp under två månader under lekperioden. Huvuddelen av den fångade torsken tas i Öresund. Under många år har fisket på torsk i västra Östersjön varit för stort. Lekbeståndet har minskat under lång tid. I området bedrivs nästan uteslutande småskaligt kustnära fiske.
Cirka 90 procent av de svenska torskfångsterna kommer från det östra beståndet i Östersjön. Polen, Danmark och Sverige svarar för största delen av fångsterna. Den mesta fångsten, 85 procent, tas av trål medan 15 procent tas av passiva redskap (krok och garn). Historiskt så har fångsterna av torsk legat på betydligt högre nivåer än dagens nivåer, landningarna 1984 uppgick till 391 000 ton vilket är toppnoteringen, de svenska fångsterna var det året 59 000 ton. De största fångsterna togs i det polska garnfisket som dessutom var ett riktat fiske mot de allra största torskarna.
Sedan 2002 har landningarna varit runt 50 000 ton, svenska landningar har sedan dess varit runt 10 000 ton. Felrapportering av torskfångster förekom 1993– 1996 samt efter år 2000. Uppskattningarna av kvantiteten på felrapporterat är osäkra. Ices har valt att inkludera de uppskattningar som finns. Rapportering kommer från källor inom fisket samt kontrollorgan, men inte från alla länder. Polen beräknas ha stått för huvuddelen av det orapporterade fisket. Beräkningarna ger ett minimivärde som indikerar att fångsten varit 35–45 procent högre än vad som rapporterats.
Mängden lekmogen torsk (lekbeståndet) i östra Östersjön ökade under perioden 2005–2010 för att sedan abrupt minska mellan 2011–2014, de senaste två åren har lekbeståndet åter ökat. Mängden liten fisk (under 30 cm) har minskat från den höga nivån 2013 (högst i tidsserien). Uttaget av fisk i relation till biomassan (skördehastigheten) har minskat avsevärt mellan 2004–2009, följt av en svag ökning de senaste åren.
Genetiska studier indikerar att det finns subpopulationer av torsk i Nordsjön. Då dessa populationer är genetiskt skilda, tyder det på att utbytet mellan populationerna är relativt litet. I och med att de genetiska skillnaderna verkar bestå över tid, innebär det att en återkolonisation av utfiskade bestånd går väldigt långsamt. Troligen äter säl och tumlare en stor del av framför allt 1-3 åriga torskar. De senaste årens låga reproduktion av torsk kan också ha påverkats av förändringar i födan för torskyngel, tillsammans med ett ökat predationstryck. På västkusten sker leken under januari–april.
I Nordsjön och Skagerrak fångas torsk med praktiskt taget alla redskap som används för att fånga bottenfisk inklusive bottentrålar, bomtrålar, vadar, nät och krok. Bomtrål används dock inte i svenska vatten och inte av svenska fiskare. Trålarnas maskstorlek varierar från 70 mm till över 120 mm.
Landningarna från Nordsjön låg från slutet på 1960- talet fram till 1998 konstant över 100 000 ton, mellan 1966–1985 var totallandningarna i stort sett över 200 000 ton varje år med toppar på över 300 000 ton landad torsk. Från 1999 har landningarna varit under 100 000 ton och sedan 2003 minskat till under 40 000 ton. Skottland och Danmark är och har varit de dominerande fiskenationerna i själva Nordsjön. Svenska landningar mellan 1996 och 1999 låg mellan 2 000 och 3 000 ton. Från och med 2003 har landningarna varierat mellan 681 och 993 ton. Sveriges totallandning 2015 var 993 ton.
I Skagerak så var landningarna runt 17 000 ton 1996, där Sveriges landningar motsvarade 1 900 ton. Sedan 2003 så har de totala landningarna gått ned till 4 500 ton och de svenska landningarna under motsvarande period har varit runt 550 ton. I Skageraks fjordar har det sannolikt funnits lokala lekbestånd i de flesta. Dessa är idag i huvudsak försvunna och de få som finns kvar i Havstensfjorden innanför Orust och Gullmarsfjorden är svaga och växter inte. Det senare beror sannolikt på hårt tryck från predatorer som säl och skarv.
Torsken i Nordsjön har påverkats negativt av överfiske men en del bestånd har återhämtat sig medan andra tidigare stora bestånd i sydvästra Nordsjön och Doggers bank inte visar tecken på återhämtning. Den icke kustlevande torsken i Skagerak tros höra till det bestånd i Nordsjön som använder Skagerak som uppväxtområde. Fisken som kommer in i Skagerak beger sig senare ut i Nordsjön för att leka, därför behandlas Skagerak och Nordsjön som ett gemensamt förvaltningsområde.
Det bedrivs inget riktat torskfiske i Kattegatt. Torsk fångas främst som bifångst i fiske efter havskräfta. Utkasten har ökat de senaste åren och uppskattas till cirka 90 procent av fångad fisk i antal och mer än 80 procent av vikten.
Landningarna av torsk har historiskt varit betydligt högre än de sista åren. År 1977 fångades hela 20 000 ton torsk i Kattegatt, varav svenska landningarna det året motsvarade 3 400 ton. Det kan jämföras med bottennoteringen 2013 då endast 92 ton landades och de svenska landningarna motsvarade 32 ton. Danska fiskare fångar och landar betydligt mer än de svenska.
Historiskt så har torskfisket i Kattegatt skett under torskens lekperiod under första kvartalet. Vissa år fångades 70-80 procent av kvoten under detta kvartal. Med minskande beståndsstorlek och kvoter avtog lekfisket i början av 2000 talet. Under de senare åren har man sett en viss återhämtning av beståndet och kvoterna har ökat något sedan 2013.
Historiska lekområden är väldokumenterade i Kattegatt och genetiska skillnader har påvisats mellan lekbestånd i Kattegatt jämfört med Nordsjön och Skagerrak. Lek förekommer fortfarande i vissa områden men några tidigare lekområden verkar ha övergivits. Ett lekområde delas med Öresund men generellt är Kattegatt separerat från Öresund med begränsad migration mellan områdena. Danmark och Sverige har infört ett omfattande fredningsområde för torsk i södra Kattegatt.
Utöver det särskilda fredningsområdet i södra Kattegatt är trålfiske av torsk inte tillåtet innanför trålfiskegränsen (4 sjömil förutom i Kattegatt där den är 3). Under perioden 1 januari – 31 mars är allt fiske efter torsk innanför trålgränsen i Skagerrak och Kattegatt förbjudet.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Garn, Bottentrål, Demersalt fiske, Torsk, Torskfångster, Torsklandningar, Fiske, Torskfiske, Östersjön, Nordsjön, Skagerak, Kattegatt, Öresund,
