Havet 1988 – motsägelsefullt om torskfisket i Östersjön

Havet 1988 är en skrift utgiven av Havsmiljöinstitutet. I skriften finns ett par kapitel om torskfisket i Östersjön. De är helt olika och ger olika men kompletterande bilder av av torskens uppgångar och fall i Östersjön. En av artiklarna innehåller dock i själva helt motsägelsefyllda påståenden.

Den första artikeln är en artikel av Lars Ask som handlar om införandet av större ekonomiska zoner i Östersjön, något som framförallt gav Sverige större fiskevatten. Att Sverige flyttade ut gränserna för sin sin ekonomiska zon i Östersjön var en följd av att Island, Norge och EU gjort så i Nordsjön och Nordatlanten år 1976. Lars Ask har förresten fel på en punkt här, norsk vårlekande sill (NVG, atlantoskandisk sill) och islandssill är inte samma sak. NVG-sillen överlevde liksom den sommarlekande islandssillen. Däremot återhämtade sig den vårlekande islandssillen aldrig. Dessutom stängde EU sina fiskevatten för svenska fiskare år 1975. Sverige beslutade därför att utvidga sin ekonomiska zon i Östersjön från och med 1978.

Danmark som bedrev det största fisket i Östersjön protesterade kraftigt mot det svenska beslutet och fick stöd från Sovjet, Polen och Östtyskland (DDR). Danmark backade dock från sina aggressiva inställning efter ett tag, sannolikt på grund av påtryckningar från NATO som inte hade nåt emot att Sovjet fick ett mindre område att vara verksamma på.

Sovjet och Sverige kom till slut överens om en kompromiss där det lämnade ett område mellan Gotland och Sovjet som inte skulle tillhöra nåt av länderna utan där fisket skulle vara fritt. resultatet blev att en lång rad fiskenationer, exempelvis Färöarna, började fiska i Östersjön. Främst fiskade de torsk vilket ledde till att enorma mänger torsk fångades under 1980-talet. 1988 tröttnade Sverige och Sovjet på läget och delade upp zonen mellan sig. Sverige fick 75% och Sovjet 25%.

De stora torskbestånden under 1980-talet kom sig av stora inflöden av friskt saltvatten genom Öresund under 1970-talet som gav god syresättning av vattnet. Detta visas i en artikel av Henrik Svedäng.

Övergödning gav stor näringstillgång för skarpsill, bottendjur och plankton. Det fanns gott om mat för torsken i alla åldrar. Torskbestånden och torskfisket i Östersjön exploderade. Hårt fisketryck drev ner storleken på bestånden. Undre samma tid minskade också en genomsnitliga storleken på torsken. Sannolikt på grund av födobrist. Syrebrist bredde ut sig vilket begränsade torskens lekområden och torskbeståndet minskade. Det fanns fortfarande gott om mat för skarpsillen som ökade i antal. Övergödningen fortsatte och förstärkte syrebristen. Kvar blev bara ett lekområde för det östra torskbeståndet, Bornholmsbassängen, som producerar lika mycket torsk som på 1980-talet.

Forskningen gav riktlinjer till fisket om ökad selektivitet med inriktning på att bara större fiskar skulle fångas. Fisketrycket minskade och i slutet av 2000-talet växte torskbestånden igen. Forskarna rekommenderade ökat fiske, men i praktiken ökade fisket bara lite, kvoterna sattes mycket högre än vad yrkesfisket faktisk kunde fiska och under lång tid har bara hälften av torskkvoten i östra Östersjön fiskats upp. Nåt överfiske förekommer med andra ord inte och det är inte heller något hårt fisketryck. Den genomsnittliga individuella storleken på torsken har också minskat vilket beror på födobrist enligt Henrik Svedäng i artikeln i Havet 1988. Detta trots ett stort skarpsillsbestånd. Skarpsillsbeståndet är dock på fel plats vid fel tillfälle.

Orsaken till det är att två av torskens viktiga lekområden, Gdanskdjupet och Gotlandsdjupet, inte längre fungerar på grund av syrebrist men det är där skarpsillen finns när den är i rätt storlek för torsken. Resultatet är svältande torsk som dock är fler än nånsin, men också mindre, i det område där de finns. Att det bara fiskas stora torskar, men inte små ökar problemen. Forskarnas rekommendationer och reglerna om torskfisket som de idag är utformade medverkar alltså till torsken dåliga situation. Ökad selektivitet i form av bättre utsortering av småtorsk är därmed ingen lösning.

Problemet för torskbestånden är alltså i första hand syrebrist, i andra hand födobrist (som delvis orsakas av varmare hav), i tredje han för stort bestånd och först i fjärde hand fisket som är selektivt på fel sätt. Överfiske eller för hårt fisketryck är inget problem (kvoterna fiskas inte upp). Allt enligt Henrik Svedäng och hans artikel Östersjön går från torskboom till tusenbrödrabestånd.

Vi kan vara överens om att överfiske existerade på 1980-talet, men det var inte det som ledde till kollapsen av två av lekområdena utan det var syrebrist. Ändå påstår Svedäng att det var fiskets fel i slutet av sin artikel. Han motsäger därmed sig själv. Detta gör han för att han bestämt sig för att trålfisket är problemet trots att fakta talar mot detta. Svedäng har i debattartikel efter debattartikel pläderat för trålfiskeförbud trots att detta sannolikt inte skulle hjälpa ett dugg. Att stoppa bottentrålfisket ger inte mer syresatt vatten, det påverkar inte vattentemperaturen och ger inte torsken mer föda. Istället skulle det ge ännu fler småvuxna torskar vilket sannolikt skulle förvärra problemet med för många och för liten torsk.

Varför Svedäng gör på detta sätt är ytterst märkligt och oförklarligt. Han konstaterar ju själv att syrebristen är det största problemet för torsken och att födobrist är det andra stora problemet. Ändå föreslår han stopp för bottentrålning vilket inte är ett problem i sammanhanget och inte heller en lösning.

För mig framstår det snarare som om det borde fiskas mer och dessutom mindre torsk, vilket betyder att de trålar som används idag är felaktigt utformade, att minimimåttet borde sänkas och att det borde införas ett maximimått

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements