HKPO vill rädda östersjöfisket med fel metoder

I en debattartikel i SVD förkastar Havs- och kustfiskarnas producentorganisation (HKPO) ICES råd om totalt torskfiskestopp i Östersjön. De gör det på mycket svaga grunder och menar i stort sett att ICES inte vet vad de pratar om. Som jag skrivit tidigare finns det ingen anledning att ifrågasätta ICES bedömning av läget. Men de yrkesfiskare som drabbas av ett eventuellt torskfiskestopp måste kompenseras på något sätt.

Istället för att begränsa torskfisket vill HKPO begränsa det pelagiska fisket för att torsken ska få nåt att äta. Problemet är att en sådan åtgärd troligen skulle förvärra läget för torsken än mer. Torsken är nämligen så liten att den inte har nån nytta av skarpsill och sill som mat. Den kan helt enkelt inte äta skarpsillen eller sillen. Däremot konkurrerar sill och skarpsill med torskynglen och den småvuxna torsken om maten i form av zooplankton (djurplankton). Mer skarpsill skulle öka konkurrensen om födan och ytterligare öka svälten bland torsken.

HKPO:s förslag är baserat på ensituation som inte längre existerar i Östersjön med troskar så stora att de kan äta skarpsill. Så är tyvärr inte längre fallet. Det bästa är sannolikt istället att öka skarpsillsfisket, men dela upp det på två förvaltningsområden, ett sydlig och ett nordlig. I norr behöver fisket öka för att minska beståndet. Detta behövs då beståndet är i dåliga kondition på grund av att det är för stort i förhållande till födan. Några naturliga predatorer finns inte då det inte finns nån torsk i området. Fiske är därför enda sättet att hålla beståndet av skarpsill nere.

I det sydliga området är skarpsillsbeståndet i god kondition. En hel del fiske på skarpsill bedrivs därför i detta område. Här finns ett behov av att minska beståndet för att minska konkurrensen om föda. För att bevara ett visst fiske i Östersjön bör också lokalt fiske på torsk vara tillåtet i viss utsträckning. Trålningen kan dock kanske stoppas tillfälligt men då måste yrkesfiskarna kompenseras för bortfallet av inkomstmöjligheter. Detta kan ske genom direkta ersättningar eller så måste de ges möjligheter till annat fiske, exempelvis på sill eller lax. Naturligtvis bör detta fiske hållas inom ramen för det nuvarande förvaltningssystemet med kustkvot och individuella pelagiska fiskerättigheter.

Samtidigt har HKPO och Tommy Lang rätt när de skriver:

Ett torskfiskestopp är i det uppkomna läget meningslöst då bara fler torskar ska dela på en begränsad födoresurs. Och som ICES beskriver saken så har fisket numera en begränsad inverkan på torskdödligheten. Men kan vi i krisläget minimera och avgränsa kvoten till att nyttjas för enbart regionalt konsumtionsfiske, så ger det en chans till överlevnad för en liten kvarvarande spillra av rena Östersjöfiskare, fiskhandel och viktig infrastruktur. Näringen riskerar annars att aldrig mer återkomma. 

När de utmålar en konflikt med det pelagiska fisket är det dock bara ett sätt att skylla ifrån sig. Dagens torskfiskare är dock inte ansvariga för att torskbeståndet i Östersjön har problem. Nåt överfiske finns inte. Men sillfiskarna är inte heller ansvariga för torskens prekära läge. De fiskar inte torsk och de konkurrerar inte i nuläget med torsken om resursen. Problemet är istället klimatförändringar, övergödning och sälspridda parasiter.

Klimatet går inte att göra något åt på kort sikt. Övergödningen är i stort sett åtgärdad, det är bara det att konsekvenserna finns kvar under mycket lång tid. Sälproblemet är lätt att åtgärda. Det är bara att införa licensjakt med årlig avskjutning på samma sätt som med älg, rådjur, vildsvin, varg, björn, lo och många andra djur.

Läs mer:

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!