Ingen tvivlar på att torsken i Östersjön har problem. Men den har inte på mycket länge överfiskats och fisket är inte orsaken till problemen. Det är också mycket oklart om den är överfiskad då fiskeridödligheten är låg och länga varit låg. Men det är möjligt att situationen kräver ett fiskestopp.
Ett sådant fisketopp har dock sociala konsekvenser och leder förmodligen till att de sista kvarvarande yrkesfiskarna längs syd- och östkusten slås ut. Kvar blir bara några få garnfiskare som snart är pensionärer och i praktiken bara deltidsfiskare. För det går inte heller att leva på garnfiske på grund av sälen.
Det är emellertid inte alltid nödvändigt med fiskestopp. Samma resultat kan uppnås genom att minska fisket till nivåer som är långsiktigt hållbara. Det har Ray Hilborn och Kristin McQuaw visat i en studie av fisket av uer (kungsfisk, rockfish) på den nordvästra kusten i USA. Fisket av torsk i Östersjön har länge legat på såna nivåer men dödligheten hos torsken har ökat på grund av födobrist och sälspridda parasiter. Sälar ihop med klimatförändringar och övergödning är de största problemen för torsken i Östersjön. Ett fiskestopp löser inte problemen och räddar inte torsken.
För att återgå till fisket av kungsfisk i nordvästra USA så säger Hilborn och McQuaw följande:
Widow rockfish was declared overfished in 2001, and the subsequent rebuilding of the species is cited by Ms. Profita as a great success of the management of US fisheries. From 1995 to 2001, annual widow catch averaged 6,600 MT. After the rebuilding plan was implemented, from 2003 to 2012, annual widow catch averaged 194 tons. What Ms. Profita and most media coverage ignore, is that by 2007 the scientists assessing the fishery determined that the stock had never been overfished, and thus the dramatic declines in quota, and the collapse of the fishery, was not necessary. Rather than being cited as a success of fisheries management, it was in fact a failure of fisheries management. Millions of dollars of potential catch were lost and even though the stock has now been declared rebuilt and quotas are now over 10,000 MT, the loss of markets still affects the fishery.
The current assessment of widow rockfish suggests the stock had declined from 70,000 MT in 1971, to 30,000 MT in 2000 – not the “devastating collapse of fish populations” Ms. Profita references. The 30,000 MT biomass estimated in 2000 is within the 95% confidence limits of the biomass that would produce maximum sustainable yield (MSY). So in retrospect, there was no biological crises and the collapse of the fishery was due to the reductions in TAC, not the reductions in abundance.
The collapse of the widow catch, effectively resulted in the collapse of the midwater rockfish fishery. The erroneous declaration that the stock was overfished was due to uncertainty in stock assessments – something that cannot be avoided and the scientific analysis in 2000 that estimated the stock was overfished is not to blame. What is to blame is the dramatic catch reduction demanded by rebuilding plans. The science of 2000 suggested the stock was slightly below the overfishing limit. If the harvest rate and TAC were simply adjusted to be the best estimate of the MSY harvest rate, catches would hardly have declined, and the stock would still have rebuilt.
Kristin McQuaw pratade om just detta under sitt korta föredrag på ICES årliga vetenskapskonferens ASC som ägt rum i Göteborg denna vecka. Där visade hon på att det inte bara var fel när det gäller beräkningarna för en av arterna utan för flera. Fisket slogs ut helt vilket orsakade stora sociala problem och ekonomiska insatser från myndigheterna för att råda bot på situationen.
I efterhand har det visat sig att exakt samma förbättring av kungsfisk-bestånden som uppnåddes genom ett totalt fiskestopp kunde uppnåtts genom minskat fiske så att fisket låg på maximalt hållbart uttag. Det skulle dessutom tagit exakt samma tid men utan de enorma sociala konsekvenser som ett totalt fiskestopp fick. Även i detta fall skulle en del yrkesfiskare ha slagits ut men fisket skulle inte ha försvunnit helt och hela samhällen skulle inte ha förlorat sina försörjningsmöjligheter. Fiskestoppet har också lett till ett permanent underutnyttjande av fiskeresursen torts att fisket blivit tillåtet igen. Det finns nämligen inte längre några fiskare. Yrkeskunskapen är borta och traditionen är borta, båtarna är borta.
Det är möjligt att ett stopp för torskfisket i Östersjön är oundvikligt. Men samtidigt är det uppenbart att det inte kan rädda torsken. En mindre ingripande åtgärd hade kanske därför varit bättre. Som det nu är får det dock begränsade sociala konsekvenser i Sverige där det berör få fiskare och få samhällen som dessutom inte i något fall är beroende av fiske för sin överlevnad.
Helt annorlunda är det på Bornholm i Danmark liksom efter den polska kusten. Där blir de sociala konsekvenserna omfattande. I Polen kan de bli riktigt allvarliga, framförallt med tanke på att landet har en regering som inte kommer att lyfta ett finger för att hjälpa de yrkesfiskare som förlorar sin försörjning. Ett fortsatt olagligt torskfiske är därför en sannolik utveckling i Polen. Där finns ju redan olagligt torskfiske såväl som olagligt laxfiske (ofta med myndigheters goda minne) så den brottsliga infrastrukturen är redan på plats.
I Polen kan det dessutom få samma konsekvenser som motsvarande åtgärder fick i Galicien i Spanien. Där innebar totalt fiskestopp att yrkesfiskarna blev tobaks- och knarksmugglare. I Polen, liksom i de baltiska staterna, kan de också bli smugglare och livnära sig på att smuggla cigaretter, tobak, sprit och narkotika till Danmark, Sverige och Finland istället för att fiska. Även på andra håll i världen, såsom exempelvis Kanada och Mexico, har misslyckad fiskeripolitik lett till att organiserad brottslighet blivit en del av fiskesamhällenas ekonomi.
