Många yrkesfiskare målar in sig i ett hörn

Att måla in sig i ett hörn betyder att valmöjligheterna blir små och friheten inskränkt. I fisket kan det exemplifieras med en fiskare som bara har enda art att fiske eller bara kan bedriva en sorts fiske. Ibland är det myndighetsbeslut som sätter fiskarna i ett hörn, ibland är det yrkesfiskarna själva.

Myndigheterna förbjöd yrkesfiskare i södra Sverige att fiska lax. De som fiskade lax med backor (långrev) fiskade i allmänhet också torsk med backor eller krok. Det sistnämnda kunde de fortsätta med. De utvecklade inget annat fiske vilket i slutändan visat sig vara dumt. När torskfisket i östra Östersjön stoppades stod de helt plötslig utan möjlighet att bedriva sitt fiske. Myndighetsbeslut och deras egen inaktivitet innebar att de när torskfisket förbjöds inte hade något annat fiske att ägna sig åt.

De trålare som ägnade sig åt torskfiske i östra Östersjön blev i samband med införandet av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket 2009 i praktiken utestängda från sillfisket. De hade dock möjlighet att även behålla fiskerättigheter i sillfisket om de av tradition också fiskat sill. Ett östkustföretag och fyra båtar från Västkusten valde att göra detta. Andra västkustfiskare valde att också fiska sill på den fria kvoten i Bottenhavet. Ingen från sydkusten och östkusten valde att göra så och därmed hade de bara ett fiske och en art som de levde på. Ett företag på västkusten som sålde sina fiskerättigheter för sill valde dock att köpa tillbaks dem när det blev problem i torskfisket. De satsade också på sillfiske i Finland och var ett av de företag som fiskade på den fria sillkvoten i Bottenhavet.

Ett företag utgjorde dock ett undantag då de också hade en annan båt som de fiskade sill på kustkvoten med. På samma sätt hade också andra företag kunnat agera, men så skedde inte. Ytterligare några företag från Västkusten valde att behålla fiskerättigheter för torsk i Östersjön som ett komplement till räk-, kräft- och fiskfiske på västkusten. När torskfisket i östra Östersjön förbjöds erbjöds yrkesfiskare att ta få tillstånd att fiska kräfta i Västerhavet. Så vitt jag förstått det är det bara företag på västkusten som gjort detta.

Genom att inte behålla möjligheter att fiska sill och inte skaffa möjligheter att fiska på västkusten målade många östkustfiskare och hallandsfiskare in sig i ett hörn. När torskfisket förbjöds hade de inget alternativt fiske att falla tillbaks. Till stor del var detta deras eget fel. De tog inte möjligheterna att ha flera ben att stå på.

En del räkfiskare och kräftfiskare på västkusten agerar idag likadant som fiskarna på östkusten och sydkusten. De är helt beroende av räkfiske i ett visst område, av räkfiske eller av kräftfiske. De som är helt beroende av kräftfiske fick stora problem på grund av covid-19-pandemin medan de som är beroende av räkfiske klarade sig bättre. För att överleva genom konjunkturer, märkliga myndighetsbeslut, beståndsminskningar, ändrade kvotregler och annat så måste yrkesfiskare ha fler olika ben att stå på, flera olika fisken att ägna sig åt.

Det finns ett antal räkfiskeföretag i framförallt norra Bohuslän som är helt beroende av räkfisket. Några av dem är helt beroende av räkfiske i marina skyddsområden. Om myndigheterna skulle få för sig att helt förbjuda trålfiske i marina skyddsområden innanför trålfiskegränsen skulle det innebära problem för räktrålare som fiskar där. 7-10 stycken skulle ha svårt att flytta sitt fiske till andra håll på grund av att de är små. De är ensidigt beroend av ett fiske och riskerar att slås ut genom olika myndighetsbeslut.

På samma sätt finns det många fiskeriföretag som är helt beroende av kräftfiske. Dessa finns längs hela västkusten men bara ett fåtal fiskelägen är i praktiken helt beroende av kräftfiske som exempelvis Träslövsläge, Bua och Björkö. Förändringar för kräftfisket kan slå ut dessa företag och fiskelägen nästan över en natt.

De båtar och företag som är beroende av att fånga kräfta är de båtar som drabbades allra hårdast av covid-19-pandemin. De båtar som har andra fiskemöjligheter och fiskerättigheter drabbades sannolikt mindre även om fiskfisket sannolikt hamnade i problem. Räkfisket klarade sig dock enligt uppgift bättre. Det hela är ett typexempel på hur besvärligt det är om ett fiskeriföretag är alltför beroende av ett enda fiske. Ingen hade kunnat förutsäga pandemin men alla som sysslar med fiske vet att det är dumt att vara beroende av en enda sorts fiske. Det är dumt att bara stå på ett ben.

För en aktiv yrkesfiskare gäller det dessutom att göra korrekta val. Vid felaktiga val kan fisket helt slås ut. Ett typexempel är det tidigare stora norska fiskeläget Fedje som ligger strax norr om Bergen. På 1950-talet valde de att satsat på fiske av tonfisk, hajar och sillfiske. De vaqld att inet satsa på fiske med snörpvad (ringnot). När de fick problem med sillfisket på 1960-talet blev det mer fiske med backor efter tonfisk, haj (bland annat fiskade de brugd) och torskfiskar. Efter några år var det fisket utslaget och de hade inget att falla tillbaks på. Samhällets fiske slog i stort sett ut helt.

Söder om Bergen ligger ett annat fiskläge, Bømlo. Där valde yrkesfiskarna att satsa på snörpvadsfiske med den moderna varianten ringnot. Med snörpvad fiskade de också tonfisk och de hade också ett fiske med backor på torskfisk och annat. Samtidigt utvecklade de ett flyttrålsfiske efter industriarter som øyepål (vitlinglyra, sperling), brisling (skarpsill) och tobis. De deltog i det omfattande ringnotsfisket I Nordsjön som ledde till kollaps för sillbeståndet. Kollapsen av sillbeståndet, tonfiskfisket och hajfisket innebar att deras fiske inriktades helt på industrifiske för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. De överlevde genom att de hade ett mer diversifierat fiske och dessutom valde rätt på 1960-talet.

Liknande exempel finns från Sverige. De som i Sverige valde torskfiske i Östersjön istället för pelagiskt fiske när överförbara fiskerättigheter infördes i det pelagiska fisket har i dag i stort sett slagits ut från fisket. Dessutom har det inneburit att fiskelägen som Träslövsläge har blivit helt beroende av ett enda fiske, kräftfisket. Om något sker med detta fiske så är Träslövsläge slut som som fiskeläge.

På 1960-talet började problemet för sillfisket i Nordsjön. Många svenska yrkesfiskare i många svenska fiskelägen valde under samma period att investera i stora moderna trålare och snörpvadsbåtar (ringnotsbåtar). När sillbestånden kollapsade och Sverige senare utestängdes från Nordsjön genom utvidgade ekonomiska zoner i alla länder hamnade dessa företag i en skuldfälla. Massvis med fiskelägen i Bohuslän slogs ut. De som blev kvar var de som undvek att skaffa nybyggda fiskebåtar eller de som också satsat på annat fiske, exempelvis fiskfiske,  torskfiske i Östersjön eller industrifiske  för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja.

De idag mest framgångsrika fiskelägena i Sverige har ett diversifierat fiske med storskaligt pelagiskt fiske eller ett blandat fiskfiske/räkfiske/kräftfiske som bas. Typexempel är Fiskebäck, Rörö, Rönnäng, Hönö och Fotö. Flertalet av dessa fiskelägen ligger i Göteborgsområdet. Det är förmågan att stå på flera ben / valet att stå på flera ben som är det viktiga. Det är också nödvändigt att göra korrekta affärsbeslut. Om båda dessa saker misslyckas går fiskeriföretagen under och med dem också fiskelägena. Den risken löper en mängd fiskeriföretag i Halland och i norra Bohuslän liksom fler fiskelägen där. På östkusten och sydkusten har det redan skett.

Advertisements