I en artikel om danskt fiske i tidningen Deep Sea Reporter bekräftas en del av de misstankar jag haft om tidningen. Artikeln av Staffan Dahllöf är ett hopkok av falska uppgifter, sanna uppgifter, delvis sanna uppgifter och märkliga slutsatser. Inte helt olikt hur filmen Seaspiracy hanterar frågan.
Artikeln hart i stort sett rätt om brexit, minkuppfödning och minkslakt men när det gäller detaljer om fisket är det lite si och så med fakta och faktakontroll.
S 349 Gitte Henning är till exempel inte Danmarks största fiskebåt. Faktum är att den inte ens finns. Det finns emellertid en båt som heter S 349 Gitte. Men den är inte på något sätt störst just nu. Istället är HG 265 Asbjørn den största båten i nuläget. Det är svårt att hänga med i svängarna. Det är till och med så att min lista över de största båtarna i Danmark som gjordes den 21 januari redan är felaktig. S 264 Astrid är nämligen såld och ersättningen S 364 Rockall är betydligt mindre. Men om en journalist bryr sig går det i alla fall att ha rätt när en artikel skrivs. Dahllöf tycks inte riktigt ha brytt sig.
Henning Kjeldsen är inte heller åtalad för att ha svindlat till sig några fiskerättigheter (den korrekta terminologin istället för att använda ordet kvoter för ingen äger kvoterna utan de har en rätt att fiska dem). Han är tillsammans med 9 andra personer åtalad för att ha brutit mot mot reglerna för kvotkoncentration. Fler av de andra åtalade anses ha agerat som bulvaner för Kjeldsen. Något som lett till ett krav på att återbetala 231 miljoner DKK, vilket väl i praktiken sker genom att fiskerättigheterna måsta lämnas tillbaks utan ersättning. Kjeldsen själv hävdar att alla hans affärer med fiskerättigheter skett med myndigheternas fulla kännedom och i samarbete med dem. I så fall är det inte han som begått brott utan de danska myndigheterna som tillåtit en praxis som inte borde ha varit tillåten.
När det gäller slakten av minkarna som upptar en stor del av artikeln i Deep Sea Reporter har den haft stor betydelse för några svenskägda danska fiskeriföretag som tidigare i stor omfattning levererat den i Östersjön fångade fisken till minkindustrin. Dessa företag har gått över till att levererar råvara till fiskmjölsfabrikerna.
När det gäller trålfiskeförbudet i Öresund är Staffan Dahllöf såväl som hans sagesman Søren Jacobsen från Foreningen for Skånsomt Kystfiskeri (FSK) ute och cyklar. Det finns i själva verket inga belägg för att det är trålfiskeförbudet som gjort att det finns torsk kvar i Öresund för hade det varit så enkelt hade det funnits torsk kvar fjordarna innanför Orust och Tjörn där det aldrig någonsin bedrivits trålfiske. Det har det nog egentligen aldrig gjorts i Öresund heller så till och med årtalet 1932 som upprepats till leda i miljökretsar är sannolikt fel.
Att Staffan Dahllöf inte har riktig koll på vad olika fiskeredskap heter på svenska är också uppenbart men det spelar ingen roll då det är grymt svårt att ha koll på detta för att det heter olika i olika delar av Sverige. Langline heter långrev (östra Sverige) eller backor (västra Sverige), nät heter garn i Danmark och västra Sverige och bottengarn är alltså en form av nät. I västra Sverige är närt det som garn, trålar, vadar, snurrevadar och annat är gjort av. Snurrevad är också ett av de redskap som får användas i FSK trots att det påverkar bottnarna. Det anses skonsammare mot bottnarna än bottentrål men för samma mängd fisk påverkas en större bottenyta.
ITQ (inviduella överförbara kvoter) eller TFC (överförbara fiskerättigheter) som det i allmänhet kallas numera har framförallt inneburit att den danska fiskeflottan minskat i storlek och anpassats till resursen. Överkapaciteten såväl som det olagliga fiske och olönsamhet som det resulterade i har försvunnit. TFC har räddat såväl fisken som fisket. Minskningen av antalet båtar har dessutom varit störst bland de lite större båtarna om än inte bland de allra största.
Sammantaget är det lite för många sakfel för att artikeln i Deep Sea Reporter ska kunna tas på allvar. Det krävs helt klart en skärpning från tidningens sida på fiskeriområdet.
