Samerna anses utgöra ursprungsbefolkningen i Norrland. Den ursprungliga typen av samisk hushållning var så vitt forskningen känner till jakt och fiske i kombination med hållande av några tama renar, som i huvudsak användes som drag- och lastdjur. Denna typ av hushållning brukar i den vetenskapliga litteraturen kallas för ärjemarkshushållning. Denna form av ursprunglig ärjemarkskultur levde intakt fram till början av 1900-talet hos skoltsamerna, som befolkar gränsområdena mellan Finland och Ryssland.
Skoltsamernas näringsform och samhällsorganisation har ingående studerats och analyserats av geografer, etnografer och jurister. Skoltsamernas byasamfällighet kallades siten. Sitens högsta beslutande organ var byastämman, suobbar eller nuorras. Byastämman beslutade bl.a. att fördela fiske- och jaktområden till de enskilda familjerna. Byastämman hade både rådighet och jurisdiktion över sitans marker.
Samerna anses förr ha innehaft jakt- och fiskerätten både enskilt och samfällt och förvaltad av dem själva. I slutet av 1800-talet tog staten över förvaltningen av samernas jakt- och fiskerätt genom att hänvisa till att samerna inte själva var kapabla att förvalta sin egendom. Den samiska jakt- och fiskerättens rumsliga utsträckning kom i renbeteslagstiftningen att inskränkas framförallt i det traditionella skogssamiska området. Dessutom kom icke renskötande samernas jakt- och fiske i hög grad att inskränkas i rennäringslagstiftningen.
Jakt och fiske i samverkan (SOU 2005:116)
2003 tillsattes en utredning för att så långt det är möjligt klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen.
Dessutom skulle den utvärdera hur bestämmelserna om den s.k. dubbelregistreringen av älgjaktsområden inom lappmarkerna och på renbetesfjällen tillämpats och vid behov föreslå ändringar. Dessa ändringar skulle leda till att olika jägargruppers möjligheter att bedriva älgjakt kan tillgodoses på ett bättre sätt. Det skulle också främja säkerhet och samverkan när det gäller älgjakten.
Vidare skulle utredningen överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare skall kunna förbättras.
Utredningen
Dessutom skulle det analyseras vilka hinder som kan behöva undanröjas för att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall kunna omfattas av lagstiftningen om viltvårdsområden och fiskevårdsområden. Behovet av åtgärder som även i övrigt kan underlätta en samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet skulle också utredas. 2005 presenterades utredningen. Utredaren slår fast följande:
Den samiska rätten till jakt och fiske får på grund av gällande lagstiftning bara utövas av samebymedlemmar. Deras rätt är i dag på olika sätt begränsad. Ett exempel är att samebymedlemmar inte får upplåta sin jakt- och fiskerätt. Vidare är rätten till jakt och fiske på vinterbetesmarken tidsbegränsad. Trots detta är det min uppfattning att samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt i sig på samma sätt som markägarens jakt- och fiskerätt är en fullvärdig rätt. Det är inte så att samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt i sig är underordnad markägarens.
I rennäringslagen anges att samebymedlemmarna har en rätt att jaga och fiska på utmark. Det betyder att samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt är begränsad till mark som är utmark. Utmarksbegreppet är dock inte definierat i lagen eller i förarbeten till nu gällande lag. Avsaknaden av en definition har möjliggjort att det i dag finns olika uppfattningar om vad samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt innebär.
Marken som utredningen gällde delades in i tre olika typer av mark i renskötselområdet (lappmarkerna); statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, marken nedanför odlingsgränsen och den privata marken ovanför odlingsgränsen.
Det finns enligt utredaren ett starkt stöd för att samebymedlemmarna har en ensamrätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Utredningens förslag
Det anses enligt utredaren helt klarlagt att jakt- och fiskerätten är delad mellan samebymedlemmarna och markägaren på marken nedanför odlingsgränsen. På den privata marken (innefattar också mark ägd av statliga Sveaskog AB) ovanför odlingsgränsen anses det också det klarlagt att jakt- och fiskerätten är delad mellan samebymedlemmar och markägare. Fördelningen mellan markägare och samebyar är dock inte klarlagd.
Jag föreslår att all mark och alla vatten inom åretruntmarkerna, som det finns en delad jakt- och fiskerätt till, skall förvaltas av samverkansföreningar i samverkansområden. Markägare och samebymedlemmar skall vara medlemmar i föreningen. Det finns starka skäl som talar för en gemensam förvaltning av såväl jakten som fisket. Jag föreslår dock att förändringarna genomförs etappvis genom att de inleds med jakten och senare byggs på med fisket.
Parterna blir för marken ovanför odlingsgränsen i lappmarkerna staten, samebymedlemmar och de privata markägarna.
Nedanför odlingsgränsen på skogssamebyarnas åretruntmarker blir parterna i huvudsak skogsbolag inklusive det helstatligt ägda Sveaskog AB, privata markägare i övrigt och samebymedlemmar.
På renbetesfjällen skulle det vara staten och samebymedlemmar.
Utgångspunkten är att flera samebyars betesområden bildar ett samverkansområde. Ett lämpligt antal samverkansområden kan vara ett tiotal. Tillkomsten av samverkansföreningarna innebär en betydande decentralisering av beslutsrätten från länsstyrelserna. Arbetsfördelningen skall spegla att det är fråga om en lokal förvaltning. Föreningarna skall svara för det direkta beslutsfattandet i fråga om den lokala jakt- och fiskeutövningen.
Konsekvenser av förslagen
Konsekvensen av förslagen skulle bli att bara samverkansföreningarna skulle ha rätt att upplåta jakt- och fiskerätt men samtidigt skulle markägares som samebymedlemmars jakt- och fiskerätt vara oförändrad i lag. Om det inte skulle gå att komma överens i samverkansföreningarna skulle ingeting förändras. Samebymedlemmar får fritt att jaga och fiska i hela sitt betesområde och markägare har rätt att jaga och fiska inom sitt eget markområde.
När det gäller makten i samverkansföreningarna föreslog utredaren följande:
Den lösning jag föreslår för marken på renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen är alltså att samebymedlemmarna alltid tillförsäkras hälften av rösterna. Den andra hälften av rösterna tillfaller på renbetesfjällen staten. Ovanför odlingsgränsen skall den andra hälften av rösterna fördelas mellan staten och de privata markägarna utifrån en arealberäkning. De privata markägarna skall ges rösträtt i förhållande till hur stor den privata markens areal är i förhållande till den totala markens areal.
För marken nedanför odlingsgränsen är parterna skogsbolagen, inklusive det helstatligt ägda Sveaskog AB, samt privata markägare utöver de privatägda skogsbolagen och samebymedlemmarna. Här skulle samebymedlemmarnas jakt- och fiskerättsandel vara mindre än hälften. Samebymedlemmarna skall här vara garanterade en fjärdedel av rösträtten. Övriga röster fördelas mellan markägarna efter areal.
Förslagen skulle alltså bara ge samebyarnas medlemmar rätt till jakt och fiske men inte andra samer såvida de inte är markägare.
När det gäller vinterbetesområdena förslog utredaren ingen samverkan, dvs ingen förändring jämfört med nu. Utredningen föreslog inte heller någon lösning när det gäller jakt- och fiskerättigheterna för samer som inte är medlemmar i någon sameby.
Utöver det jag citerat och nämnt föreslog också en del andra saker av utredaren.
Samernas inställning till utredningen
Samerna var dock inte nöjda med utredningens förslag:
Sametinget vill genom detta uttalande markera att det överhuvudtaget inte är meningsfullt att diskutera och överväga reformer om man inte från utredningen och framförallt utredningens huvudman är beredda att konfirmera att samerna själva äger sin jakt- och fiskerätt. En konfirmation av att samerna äger sin jakt- och fiskerätt skulle ge den samiska parten en säker plattform för att fortsätta diskussionen och dialogen om hur en bärkraftig förvaltning av jakt- och fiskeresurserna i partnerskap med andra skulle kunna organiseras i framtiden. Det bör emellertid påpekas att rätten till jakt och fiske skall gälla alla samer.
Konsekvensen blev att Girjas sameby stämde staten när det gäller jakt- och fiskerätten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen på den mark som staten förvaltar. Slutet blev att Högsta domstolen beslutade att Girjas sameby innehade jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Domen har inte följts upp av staten och andra samebyar har inte fått samma rätt. Det har nu lett till att också Talma sameby stämt staten. En ny utredning har också tillsatts.
Nuläget
Läget är alltså för närvarande ganska förvirrat när det jakt- och fiskerättigheterna på den mark staten förvaltar ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. I övriga områden som samebyarna omfattar har de jakt- och fiskerätt tillsammans med markägarna. I praktiken är det också vad de har ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen men idag säljer staten fiskekort och arrenderar ut jakt på dessa områden (med undantag av på Girjas samebys marker) utan att samerna får del av inkomsterna.
Med tanke på HD-domen borde rimligen staten vidtagit åtgärder för att ge övriga samebyar samma rättigheter som Girjas sameby. Att så inte gjorts måste anses vara ett utslag av diskriminerande särbehandling och rasism.
Samer som är medlemmar i samebyar kan dock vad jag förstår fiska och jaga för eget behov vilket de också kan på annan mark inom samebyarna. Fördelningen av jakten och fisket finns det dock inte några överenskommelser om och det hela verkar vara som skapt för att skapa stora motsättningar mellan olika befolkningsgrupper.
Fisket
De samer som är medlemmar i samebyar har alltså rätt till fiske på traditionell grund och kan sälja sina produkter. Det kan därmed också ses som ett yrkesfiske. Fisket för avsalu idag är mycket begränsat och det handlar i allmänhet bara om binäringsfiske och husbehovsfiske. I huvudsak fiskas det röding och sik. Hur omfattande detta fiske är förefaller dock var okänt. Fisket var som störst på 1970-talet. 85 % av det totala antalet yrkesfiskare i landets fem nordligaste kommuner bestod då av samer som fiskade i övre Lule älvs vattensystem.
De renskötande samernas anspråk på fiskevatten innebar tidigare att vissa utvalda fiskevatten undantogs från allmänhetens möjlighet att fiska. Fiskerätten i dessa sjöar var då förknippad med medlemskap i samebyn.
Hösten 1993 gavs emellertid allmänt tillträde till småviltsjakt och fritt handredskapsfiske på statlig mark ovan odlingsgränsen. Detta trots stort motstånd från samer och naturvården. Detta innebar att antalet för samerna särskilt undantagna vatten minskade från ca 20-15 % till ungefär 5 % av det totala antalet fiskevatten.
Läs också:
- Rennäringen – särintresse för samisk minoritet
- Rennäringen – också en inskränkning i äganderätten
- Girjasutredningen och samernas rättigheter
- Sveriges samebyar
- Seger för Girjas sameby mot svenska staten
PS. Sportfiskarna är förstås emot samernas rätt till jakt och fiske då det kan innebära ett hinder för rika stockholmares nöjesfiske i fjällen.
Läs mer:
- Yrkesfiske i mindre sjöar och vattendrag
- Yrkesfiske i Hjälmaren
- Om yrkesfiske i Mälaren
- Yrkesfiske i Vänern
- Om yrkesfiske i Vättern
- Yrkesfiske i älvar och åar
- Yrkesfiske i insjöar
