Genetisk kartläggning av Östersjösill

Genetisk kartläggning av Östersjösill. Sill från olika delar av Östersjön skiljer sig genetiskt från varandra med delbestånd som är väl anpassade till lokala skillnader i salthalt och temperatur. Men bestånden kan också blanda sig med varandra. Det visar en ny studie av forskare från Stockholms universitet, Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Resultaten har stor betydelse för en hållbar förvaltning av Östersjösillen. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.

Vår- och höstlekande sill i både Östersjön och Atlanten har mycket tydliga genetiska skillnader. Det vet man sedan tidigare.

– Tack vare den här storskaliga studien har vi nu kunnat identifiera hybrider mellan vår- och höstlekande sill, trots de stora genetiska skillnaderna mellan populationerna, säger Leif Andersson. Han är professor vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet. Andersson har lett studien tillsammans med Linda Laikre som professor vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.

Det finns också sill som när de hamnat i ett bestånd som leker under ”fel” tid på året kunnat anpassa sitt beteende och leka samtidigt med de andra sillarna i beståndet.

– Vår tolkning är att genetiken definierar ett optimalt tidsfönster när leken sker, men att vattentemperatur och individens näringsstatus påverkar den exakta lektiden. Resultatet antyder också att för att kunna leka behöver sillen impulser från övriga individer i ett stim, vilket skulle vara ett effektivt sätt för en stimfisk att synkronisera leken. Det är en intressant idé som vi vill forska vidare på, berättar Leif Andersson.

Vårlekande sill

Östersjösillens huvudgrupper är alltså vår- och höstlekare, men tack vare den nya studien har forskarna upptäckt att sill som leker under våren i sin tur kan delas in i tre huvudgrupper från norr till söder. Det finns även lokala bestånd inom de tre huvudgrupperna av vårlekande sill. Linda Laikre lyfter fram ett exempel från Stockholms skärgård, den så kallade törnrosströmmingen:

– Vi lade märke till att den genetiska sammansättningen passade bättre in för en långt mer sydlig population. Förklaringen är att just denna sillpopulation leker mitt i sommaren när vattnet är betydligt varmare än under våren. Ett sådant lokalt bestånd anpassad till lek i varmt vatten är en reservoar av genvarianter som kan få stor betydelse för Östersjösillens möjlighet att anpassa sig till framtida klimatförändringar, säger hon.

Det lokala namnet törnrosströmming kommer från att den leker när törnrosorna blommar.

Fiske och förvaltning

Forskarna anser att resultaten har stor betydelse för förvaltningen av Östersjösillen.

– Att strömmingen är uppdelad i delbestånd har stor betydelse för förvaltningen, då sill och strömming längs Sveriges ostkust i nuläget förvaltas som två stora bestånd, ett i Egentliga Östersjön och ett i Bottniska viken. Den nuvarande förvaltningen stämmer inte överens med de genetiska grupperingar vi ser, säger Lovisa Wennerström från SLU.

– Vi skulle vilja se ett betydligt mer restriktivt industrifiske för produktion av fiskmjöl för att minska risken att värdefull genetisk mångfald går förlorad. Våra resultat kommer att ligga till grund för Havs- och vattenmyndighetens övervakningsprogram för biologisk mångfald där sillen utgör en nyckelart, säger Linda Laikre.

Det kan ju nämnas att det inte finns något storskaligt sillfiske för industriändamål, dvs för fiskmjölsindustrin i egentliga Östersjön. Sill fångas i det storskaliga i huvudsak som bifångst i skarpsillsfisket som främst sker långt österut och längre söderut. Däremot sker det ett storskaligt fiske av sill (strömming) i Bottenhavet för konsumtion såväl som för fiskmjölsindustrin. Sannolikt fångs det huvudsakligen höstlekande sill i det storskaliga fisket men det finns ingen publicerad underöskning av detta så en kan inte veta.

Geografisk fördelning av populationsprover i studien. Gröna prickar markerar höstlekande sill, övriga färger är olika kluster av vårlekande sill. Storleken på prickarna speglar antalet prov. STH36A, KAL05 och KAL06 är tre populationer som genetiskt är mest lika de södra populationerna, trots att de geografiskt hör till det centrala området av Östersjön. Bild: Jake Goodall/Uppsala universitet

Läs mer:

• Dna-test för sill bäddar för en mer hållbar fiskeförvaltning
• Sillens komplexa vandring och blandning i Västerhavet
• Rovströmming är en unik variant av sill
• Sill är en guldgruva för genetiska studier av ekologisk anpassning
• Klimatet – orsak till problem med fiskbestånden i Östersjön
• Klimatförändringar bakom minskande lekbestånd av sill

PS. Bilden i toppen är tagen av Michael Erhardsson.