Varför kan inte industrifisket stoppas?

Varför kan inte industrifisket stoppas? Stoppa industrifisket säger varenda svenska politiskt parti och dessutom också alla miljörörelser. Men det är i praktiken en omöjlighet på grund av hur industrifisket i Östersjön faktiskt ser ut. Industrifiske är fiske för fiskmjölsindustrin, De flesta båtar som fiskar för fiskmjölsindustrin är små trålare som utgör huvuddelen av de fiskeriföretag som ägarna kan leva på. En stor del av dessa båtar landar hela sin fångst till fiskmjölsindustrin.

Att stoppa industrifiske skulle därför innebära att dessa båtar får sluta fiska och att fisket i praktiken dör ut på sträckan mellan Gävle och Simrishamn. Ett sådant stopp skulle slå ut det kvarvarande småskaliga och kustnära fisket totalt.

Problem

Ett av grundproblemen för de små trålarna som fiskar kustnära är att det finns briste på beredningsindustri och andra köpare av sillen/strömmingen. Bara i Simrishamn och Nogersund finns det beredningsindustri. Denna situation gör att det är omöjligt för de flesta båtar att land till konsumtion. Att det finns så få mottagningsanläggningar och beredningsindustrier på Östkusten är bland annat ett resultat av att det är dålig efterfrågan på strömming/sill från konsument. En handlar vågar inte köpa in sill för de kan kanske inte sälja den. Och sill måste säljas omdelebart då den lätt härsknar. Den går inte att lagra som färsk. Däremot som djupfryst.

På 1970-talet och 1980-talet då det fanns ett omfattande överfiske i Östersjön fanns det många fler mottagnings- och beredningsanläggningar på östkusten men när fisket reglerades genom att kvoter infördes i slutet av 1980-talet och överfisket minskade så tvingades de flesta stänga. Kvar blev de lokalt ägda anläggningarna i Simrishamn och Nogersund samt Västervik och Ronehamn.

Västervik och Ronehamn

Anläggningarna i Våstervik och Ronehamn filéade och frös ner de landade fångsterna. Båda två ägdes i huvudsak av väskustfiskare (SVC Västkustfisk genom Sweden Pelagic) och lades ner på grund av minskad lönsamhet. Till stor del för att exportmöjligheterna av den frysta fisken till Ryssland försvann. De lyckades inte heller sälja fisk till svenska köpare. Återigen på grund av bristande efterfrågan. I Västervik kunde de allra största trålarna landa. Om anläggningen funnits kvar skulle de ha kunnat landa där än idag.

Anläggningen i Västervik ägs idag av Apoteas ägare Pär Svärdson som ju är intresserad av ett fiske för konsumtionsandmål och Östersjöns välbefinnande. Han skulle mycket väl kuna investera i en beredningsanläggning, skapa försäljningsavtal med olika kommunala skolförvaltningar, restauranger och butiker. Dessutom skulle han kunna sluta leveransavtal med både lokala fiskare och större båtar från Västkusten, Men istället för det håller han på med en massa andra projekt inom fiskodling och fiskförädling som inte bidrar till mer konsumtionsfiske eller Sveriges livsmedelsförsörjning på nåt väsentlig sätt.

Men för att det ska vara möjligt att göra en sådan satsning som jag skissat på behöver fisket finnas kvar. Och enda möjligheten till det är att låta industrifisket fortsätta. För försvinner det försvinner också de som skulle kunna leverera till en anläggning i Västervik. Och utan yrkesfiskare finns ingen möjlighet för en ny mottagnings- och beredningsanläggning i Sverige. Om inte Västervik är intressant för någon är också Oxelösund en bra hamn för beredningsindustri. Det ligger nära Stockholm och har en hamn där även de största fiskebåtarna kommer in.

Industrifisket kan inte stoppas

Industrifisket kan inte stoppas för att det skulle slå ut det småskaliga kustnära fisket i Östersjön som i huvudsak lever på att sälja fisken till fiskmjölsfabriken i Skagen. Detta då det är den enda mottagaren som vill köpa sillen. Industrifisket kan inte stoppas för då försvinner de lokala yrkesfiskarna som behövs i ett beredskapsläge. Det som kan göras är istället att sätt kvoterna på den lägsta nivån ICES rekommenderar.

Hur fisket ser ut

De 7 stora båtarna GG 203 Ginneton, GG 229 Clipperton, GG 64 Astrid Marie, GG 218 Västfjord, GG 206 Ahlma, GG 207 Torland och GG 505 Polar. Den åttonde stora båten, GG 330 Carmona, landade ingen sill från Östersjön år 2025. De 7 stora båtarna fick all sill som bifångst i skarpsillsfisket och bedrev inget riktat sillfiske.

Nästan hälften (14) av de 30 båtar som landade mest sill från Östersjön under 2025 fiskade på kustkvoten och 7 fiskade på regionalkvoten. 9 stycken fiskade på överförbara fiskerättigheter och var alla från Västkusten. Av de 10 som landade mest fiskade 5 på regionalkvot och 5 bara på överförbara fiskerättigheter.

Sill östra Östersjön landningar 2025, fiskebåt, ton, ägare, kvot de fiskar på

1. SIN 602 Courage 2 555,6, Fiskefartyget Courage af Skillinge AB (fam Söderberg), regionalkvot och TFC
2. VY 242 Vestland, 2 001,0 VY 242 Vestland Fiskeri AB (fam. Pettersson), regionalkvot och TFC
3. VK 190 Scanö, 1 622,8, VK 190 Fiskeri AB, regionalkvot och TFC
4. GG 203 Ginneton, 1 425,9, Fiskeri AB Ginneton (fam. Claesson), TFC
5. GG 229 Clipperton, 1 406,6, B-C Pelagic AB (fam. Backman/Malmborg och fam. Jansson), TFC
6. GG 64 Astrid Marie, 1 244,0, Astrid Fiske AB (fam. Johansson), TFC
7. GG 218 Västfjord II, 1 214,1, Västfjord Fiskeri AB (fam Gustavsson), TFC
8. GG 206 Ahlma, 1 157,4, Ahlma Fiskeri AB (fam. Magnusson & Jonas Ahlström), TFC
9. SG 40 Miraculix, 881,1, Gallerna AB (fam. Johansson), regionalkvot och TFC
10. VY 33 Britton, 861,4, Enbloms Fiske AB (fam. Enblom), regionalkvot och TFC
11. GG 207 Torland, 631,5, Torland Fiske AB (fam. Ahlström), TFC
12. VY 43 Mindy, 624,1, fam. Olofsson, regionalkvot och TFC
13. KR 59 Solana, 613,4, Michael Johnsson, regionalkvot och TFC
14. SIN 10 Cecilia, 491,1, Cecilia Fisk AB (Marcus Nilsson och Peter Hörvin), kustkvot
15. SG 64 Vågskär, 311,6, André Nilsson, kustkvot
16. VY 21 Axelia, 310,1, Göran Gardell, kustkvot
17. SG 73 Saga, 308,8, Jonas Olofsson, kustkvot
18. GG 505 Polar, 261,9, Bryngeld Fiskeri AB (fam. Bryngeld), TFC
19. VY 76 Boköland, 229,0, FF Boköland KB (Kjell Ahlqvist), kustkvot
20. GG 840 Svanen 199,2, Svanen Fiskeri AB (fam. Larsson), TFC
21. KA 38 Stjärnfors, 111,3 Tallona AB (fam. Fredriksson), kustkvot
22. NG 6 Vegas, 100,3, OXD Shipping AB (Michael och Maria Karlsson), kustkvot
23. GG 39 Rossö, 80,8, Rossö Fiskeri AB. (fam. Lundgren och fam. Olausson), TFC
24. VY 23 Seiland, 55,9, Peter Johansson, kustkvot
25. ON 5 Hilma, 48,0, Johan Gustavsson, kustkvot
26. KA 24 Sjöbris, 34,1, ??, kustkvot
27. NG 1 Ellis, 26,8, OXD Shipping AB (Michael och Maria Karlsson), kustkvot
28. SM 41 Serena, 26,1, ??, kustkvot
29. KA 29, 14,0, ??, kustkvot
30. KR 12 Rönnskär, 10,1, Ronny Karlsson, kustkvot

Uppgifterna är från Havs- och vattenmyndigheten

Registreringsorter

• GG=Göteborg
• KA=Karlskrona
• KR=Kalmar
• NG= Nyköping
• ON=Oskarshamn
• SG=Sölvesborg
• SIN=Simrishamn
• SM=Stockholm
• VK=Västervik
• VY=Visby

Kvotsättning

Idag säger det svenska yrkesfisket att kvoterna sak sättas på miniminivån i enlighet med de vetenskapliga råden. Om vi utgår från att de haft den åsikten sen år 2000 så har fisket i enlighet med de vetenskapliga råden velat ha lägre kvoter under 20 av de 27 åren än vad politikern sen har beslutat. Yrkesfisket utgör inget problem när det gäller kvotsättningen. Det är politikerna som är problemet.

Kring år 2000 satte politikern kvoter som var 4-5 gånger så stora som de vetenskapliga råden och yrkesfiskarnas önskningar. Och sen 2018 har politikern satt 20-90% högre kvoter än vad fisket önskat sig även om de legat inom gränserna för vad de vetenskapliga råden medgett under de flesta åren. Endast under sju år sen 2020 har politikerna beslutat om lägre kvoter än vad fisket önskat sig.

Om kvoterna hade satts så som yrkesfiskarna önskar, yrkesfiskets åsik/ICES råd (från 2018 minimirådet), politikernas beslut (TAC), hur mycket som fiskades

• 2000, 95 000, 405 000, 208 000
• 2001, 60 000, 300 000, 188 000
• 2002, 73 000, ej överenskommet, 168 000
• 2003, 72 000, 143 000, 154 000
• 2004, 80 000, 171 000, 95 000
• 2005, 130 000, 130 000, 91 000
• 2006, 120 000, 128 000, 113 000
• 2007, 164 000, 133 000, 116 000
• 2008, 194 000, 153 000, 126 000
• 2009, 147 000, 144 000, 136 000 (det år införs TFC/ITQ)
• 2010, 103 000, 140 000, 137 000
• 2011, 95 000, 120 000, 119 000
• 2012, 92 000, 93 000, 102 000
• 2013, 117 000, 102 000, 100 000
• 2014, 164 000, 132 000, 135 000
• 2015, 193 000, 186 000, 175 000
• 2016, 201 000, 207 000, 191 000
• 2017, 216 000, 221 000, 199 000
• 2018, 200 000, 259 000, 241 000
• 2019, 116 000, 200 000, 201 000
• 2020, 130 000, 182 000, 174 000
• 2021, 84 000, 126 000, 129 000
• 2022, 52 000, 81 000, 84 000
• 2023, 70 000, 98 000, 99 000
• 2024, 42 000, 67 000, 76 000
• 2025, 95 000, 111 000, 112 000
• 2026, 120 000, 123 000, xx

Källa: ICES

Läs mer:

• Vad är ITQ?
• Vad är industrifiske?

PS. Bilden i toppen är GG 64 Astrid Marie. Bilden tagen av: Bandholm Skibsbilleder