Metoder för att minska fisketryck och överkapacitet

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

Metoder för att minska fisketryck och överkapacitet. En mängd metoder för att minska fisketrycket har prövats runt omkring i världen. Myndighetsbeslut om max antal fiskebåtar, max antal fiskedagar, frivillig ransonering, överförbara fiskerättigheter och en del annat. De vanligaste och enda egentlig effektiva metoden är överförbara fiskerättigheter.

I Sverige finns det flera olika metoder som använts, kvoter, ransonering, max antal fiskedagar, redskaps- och storleksbegränsningar, geografiska (rumsmässiga) begränsningar, tidsmässiga begränsningar och överförbara fiskerättigheter. Nästan alla fungerar i viss mån men har också begränsningar och de föesta leder till ett mindrre lönsamt fiske eller ett olönsamt fiske. Kvoter är en grundförutsättning och användas i stort sett alltid tillsammans med andra metoder.

Frivillig ransonering

Frivillig ransonering användes i många år i det svenska räkfisket och fiskarn gjorde själva upp om hur mycket de kunde fiska under en viss tidsperiod. Det systemet föll samman när det kom in många nya fiskare i Skagerak genom att Nordsjön stängdes för svenskt fiske. För att frivillig ransonering ska fungera krävs det en mindre grupp fiskare som känner varandra och lätt kan komma övernes. Blir de yrkesfiskare som systemet ska omfatta för utspridda och har olika intressen vad det gäller fisket fungerar det inte.

Fiskedagar

Max antal fiskedagar har använts när det gäller räkfisket i Gullmarsfjorden tillsammans med begränsningar av antalet båtar såväl som redskapsbegränsningar och storleksbegränsningar. Det systemet har fungerat bra men ska nu upphöra av andra skäl. I Gullmarsfjorden har det rört sig om mycket få båtar och de aktuella yrkesfiskarna har också kunnat fiska på annat håll. Det är en av anledningarna till att det fungerat bra.

Fiskedagar kan rent generellt leda till olympiskt fiske (dvs först till kvarn), överkapacitet och dålig lönsamhet genom att den tekniska utvecklingen ger båtar som kan fiska mer effektivt, dvs mer fisk på kortare tid. Då brukar myndigheterna minska antalet fisekdagar. Utvecklingen blir en negativ spiral med allt färre fiskedagar och allt olönsammare fiske. Detta kan myndigheter lösa genom att betala ut skrotningspremier eller liknande. Det leder till stora samhällskostnader. Igen och igen.

Redskapsbegränsningar

I Koster- och Väderöfjordarna regleras räkfisket genom redskapsbegränsningar kombinerat med områden där fiske inte är tillåtet och områden där trålfiske inte är tillåtet. I räkfisket generellt liksom kräftfisket i indragningsområden används redskapsbegränsningar i form av rist.

Redskapsbegränsningar i form av av rist eller andra sorteringsanordningar innebär i många fall att bifångsterna minskar vilket kan öka lönsamheten. Men samtidigt leder det ofta till att båtarna även fångar mindre av den art de är ute efter. De behöver då fiska under längre tid för att få samma fångst vilket minskar lönsamheten bland annat genom större bränsleförbrukning. Andra redskapsbegränsningar som gäller exempelvis storleken på redskap och fiskebåtar kan leda till mindre fångster och mindre lönsamt fiske. Detta är därför en metod som fungera bäst i fiske av arter som betingar ett högt kilopris.

Antalsbegränsningar

När det gäller siklöjefisket i Bottenviken gäller begränsningar av hur många trålare som får bedriva detta fiske och under hur lång tid fisket får bedrivas. Det fungerar bra i detta fall men rent allmänt brukar teknisk utveckling leda till ökad kapacitet hos fiskebåtarna vilket i många fall leder till olympiskt fiske och överkapacitet med lönsamhetsproblem som en följd. Något sådant har inte hänt och det beror på att löjrom betingar ett mycket högt pris. För de flesta fisken leder denna typ av regelverk till samma problem som system med fiskedagar. Men kostnader för samhället som följd.

Tidsmässiga begränsningar

Tidsmässiga begränsningar används främst för att skydda fisk under lekperioder. Men det fungerar också begränsande för fisketrycket. Det fungerar i allmänhet bra om de aktuella yrkesfiskarna har alternativa arter att fiska på. Om de inte har det kommer det att leda till bristande lönsamhet. Det finns flera såna områden i Sverige.

Rumsmässiga begränsningar

Trålfiskegräns och områden med fiskeföebud är rumsmässiga begränsningar. Dessa områden är omfattande i Sverige med totalt fiskeförbud i många områden. Kräftfiskarna I Halland hör till de som drabbas av detta med minskande fiskevatten och dålig lönsamhet som följd. Även det småskaliga kustnära pelagiska fisket i Östersjön drabbas av detta, Varken kräftfiskarna i Halland eller det småskaliga kustnära pelagiska fisket i Östersjön har några alternativa fiskevatten att bedriva sitt fiske på.

Överförbara fiskerättigheter

Överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) innebär att kvoterna först delas ut till alla fiskebåtar som fiskat en viss art tidigare. De får en fiskerättighet som de sen kan sälja. Eller så kan de köpa mer fiskerättigheter. I detta system är det marknadsmekanismer som används för att minska fisketrycket. I motsats till de andra sätten att minska leder detta till en ständig och automatisk anpassning av fiskerikapaciteten utan att staten har några kostnader för det som i fallet med fiskedagar eller antalsmässiga begränsningar. Detta har använts i det pelagiska fisket i Sverige. Resultatet har blivit lönsammare fiske och en modernisering av fiskeflottan. Metoden är snabb och effektiv när det gäller att anpassa fisket till resursen.

Fiskerättigheter kan säljas och köpas, lånas ut, lånas in, hyras ut och hyras in vilket sammantaget gör systemet mycket flexibelt och förhindrar överfiske.

Ett problem med systemet är att det kan leda till en koncentration av innehavet av fiskerättigheter på flera händer. Detta löses genom att begränsa andelen som en båt, en ägare eller en enskild person kan äga. I Sverige finns bara en begränsning per fiskelicensinnehavare (person/båt) men i Danmark finns begränsningar för både företag, enskild person och båt. I många länder kombineras den ursprungliga utdelningen med en avgift eller så får företagen betala en återkommande årsavgift. Inget av detta finns i Sverige men det är något som det skulle vara rimligt att införa.

Kustkvoter och regionalkvoter

De flesta system med överförbara fiskerättigheter har delar av fisket och delar av kvoterna som inte ingår i systemet med de överförbara fiskerättigheterna. I Sverige finns regional kvot för båtar hemmahörande i Östersjöområdet eller längs Bottenhavets kust. För att få del av den regionala kvoten behöver en båt också ha en andel av de överförbara fiskerättigheterna. Den regionala kvoten är inte köp och säljbar. Dessutom finns en kustkvot på Västkusten, i Östersjön och i Bottenhavet/Bottenviken. Kustkvoten är en gemensam kvot som alla båtar under en viss storlek kan fiska på så länge de inte har överförbara fiskerättigheter. Även mindre trålare kan fiska på kustkvoten för de flest arter och kvotområden. I alla utvärderingar som genomförts har det konstaterats att systemet fungerar bra.

De företag som fiskar på regionalkvot och kustkvot är inte lika lönsamma som de företag som bara har överförbara fiskerättigheter.

Dessutom står allt demersalt fiske liksom siklöjefisket och laxfisket i Norrland utanför det det pelagiska systemet med överförbara fiskerättigheter.

Kvotbåtar

Ett annat problem i systemet har visat sig vara uppkomsten av kvotbåtar. Dvs båtar som har överförbara fiskerättigheter men bara hyr ut eller lånar ut dem. Ibland ägs av de av företag som också äger en annan båt som bedriver aktivt fiske. Detta har åtgärdats genom att införa infiskningskrav,

Överförbara fiskerättigheter är det vanligaste systemet för en hållbar fiskeriförvaltning i hela världen. Det finns i de flesta länder och det fungerar bra.

Årsvisa fiskemöjligheter

I det demersala fisket i Sverige finns en lösning med årsvisa fiskemöjligheter. De går att låna ut, låna in, hyra ut och hyra in men inte att köpa och sälja. Även de delades ut efter historiskt fiske. Skillnaden mot  överförbara fiskerättigheter är att det inte leder till en minskning av fiskerikapaciteten vilket har lett till att det i praktiken finns ett antal båtar som inte används till fiske utan är så kallade kvotbåtar. Deras kvoter hyrs ut till andra båtar. Systemet leder till att äldre ägare som vill lämna fisket har svårt att göra det då de inte kan sälja sin båt och sin kvot och följaktligen kommer att ha kvar en massa skulder om de lämnar.

Läs mer:

 

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.