Ny metod för att förstå hinder för Östersjötorskens återhämtning

SLU-forskare har utvecklat en ny metod för att få svar på varför överfiskade fiskpopulationer, exempelvis torskbeståndet i Östersjön, inte återhämtar sig trots att fisket minskat. Metoden går ut på att analysera tillväxtmönster under torskens olika livsstadier, för att se om utebliven återhämtning beror på brist av någon särskild typ av föda. 

Torsk

Tillgången på fiskbyten av rätt storlek kan vara en nyckel för att förstå torskens brist på återhämtning. Foto: Martin Karlsson, SLU.

Östersjön är ett av de marina ekosystem på norra halvklotet som genomgått stora förändringar i artsammansättningen. I slutet av 1980-talet skiftade Östersjön tillstånd och gick grovt förenklat från att domineras av stora torskbestånd till att domineras av stora skarpsillsbestånd. Längs Kanadas Atlantkust kollapsade torskbestånden på ett liknande sätt några år senare. Båda ekosystemskiftena knöts till ett för högt fisketryck.

Frågan är vad det är som hindrar torskens återhämtning och håller kvar Östersjöns ekosystem i ”skarpsillsläge” trots miljöförhållanden som är jämförbara med dem på 1980-talet och ett minskat fisketryck?

Anna Gårdmark, docent vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU, har tillsammans med SLU-kollegor och andra forskare utvecklat en ny metod för att belysa frågan. Den handlar om att analysera miljöövervakningsdata som visar torskens tillväxtmönster och tillgång på byten under olika livsstadier.

– Vi visar hur man kan analysera torskens kroppstillväxt under olika livsstadier för att särskilja mellan olika mekanismer* som kan ligga bakom att överfiskade rovfiskbestånd, t. ex. torsken i Östersjön, inte återhämtar sig. Det handlar om olika sorters artsamspel mellan torsken och dess bytesdjur, berättar Anna Gårdmark, docent vid institutionen för akvatiska resurser, SLU.

Tillsammans med Kanadensiska forskare tillämpar Anna Gårdmark och hennes kollegor nu den nya metoden på Östersjötorsken och på torsk utanför Kanadas östkust. Om de fiskätande torskindividerna växer dåligt snarare än de mindre torskarna som äter djurplankton och bottendjur, tyder det på en brist på fiskbyten av rätt storlek för torsken. Detta visar i sin tur på hur fiske på rovfiskar och fiske på deras bytesfiskar hänger samman, och varför de måste förvaltas tillsammans.

– Att förstå varför fiskade rovfiskar inte ökar i antal trots lågt fisketryck är helt avgörande för att skapa en fiskeriförvaltning som möjliggör torskbeståndens återhämtning. Vår nya metod är ett viktigt hjälpmedel för att nå sådan kunskap, säger Anna Gårdmark.

Njord/SLU

Läs mer:

Artikeln Regime shifts in exploited marine foodwebs: detecting mechanisms underlying alternative stable states using size-structured community dynamics theory Öppnas i nytt fönster med Anna Gårdmark som huvudförfattare är publicerad online i senaste numret av tidningen Philosophical Transactions of the Royal Society B med tema Marine regime shifts around the globe: theory, drivers and impacts Öppnas i nytt fönster. SLU-forskare medverkar i ytterligare två artiklar i tidningen.

Fakta

* Möjliga mekanismer i samspelet mellan rovfiskar (t.ex. torsk) och deras bytesfiskar som kan hindra rovfiskars återhämtning efter överfiske. Rovfiskars brist på återhämtning kan bl.a. även orsakas av för högt riktat eller oavsiktligt fisketryck liksom av ogynnsamma miljöförhållanden.

  1. Rovfiskarnas bytesfiskar äter upp deras gemensamma djurplanktonföda, dvs. födokonkurrens när torsken är ung. När rovfiskarna minskar så ökar bytesfiskarna i antal, och konkurrensen om den gemensamma födan ökar. Då får rovfiskens yngel brist på föda och beståndet av rovfisk kan inte återhämta sig.
  2. Rovfiskens bytesfiskar äter upp rovfiskens ägg och larver, dvs. predation på rovfisk. När rovfiskarna minskar i antal ökar antalet bytesfiskar. Då ökar också bytesfiskens predation på rovfiskens ägg och yngel, vilket hindrar rovfiskbeståndets återhämtning.
  3. Rovfisken får brist på bytesfiskar i rätt storlek. Rovfiskar äter inte alla fiskbyten, utan har en största storlek som går in i munnen och ofta också en gräns för hur små fiskar det lönar sig att ta. I vissa fall kan rovfiskarnas ätande av bytesfiskar påverka hur bytesfiskarna i sin tur växer och förökar sig. Rovfiskens predation på små bytesfiskar kan leda till att de bytesfiskar som är kvar växer mer och får relativt sett mer avkomma. Detta beror på att konkurrensen om mat bland bytesfiskarna minskar när färre av dem överlever. Det kommer i nästa steg att leda till att det finns fler individer av små bytesfiskar än om rovfisken inte hade påverkat bytesfisken. Rovfiskens predation skapar på så vis en gynnsam miljö för rovfiskarna själva, eftersom det leder till att det produceras fler små ätbara byten än om rovfiskarna inte hade ätit av dem, något som kallas överkompensation. När rovfiskarna fiskas bort, minskar deras predation på bytesfisken, och den gynnsamma effekten försvinner. Trots att det leder till fler bytesfiskar totalt sett så minskar antalet små, ätbara, bytesfiskar. Rovfiskarna får brist på fiskbyten i rätt storlek, och rovfiskbeståndet kan därför inte återhämta sig.
  4. Rovfiskens bytesfiskar blir för magra. Även denna mekanism bygger på överkompensation, som punkt 3 ovan, men med skillnaden att bytesfiskarna blir för magra när konkurrensen bland dem ökar. När rovfiskarna minskar i antal ökar konkurrensen hos bytesfiskarna och de blir magrare. Om rovfiskar inte kan kompensera för de magrare fiskbytena genom att äta fler byten så får de födobrist, vilket förhindrar rovfiskbeståndets återhämtning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements