Senaste besöket på Rörö

Varje gång jag besöker min mamma på Rörö brukar vi ta en promenad. Ibland ut till Apelvik där vi ibland också besöker min mammas kusin Birgitta. Alltid ett varv runt ön. Den väg jag alltid ville gå det varvet när jag var liten. Gick vi nån gång åt andra hållet blev jag missnöjd och slängde mig skrikande i diket varje gång jag kom på att mamma gått den andra vägen. Oftas var det invid det hus där frisören bodde eller i närheten av det hus där Leif ”Putte” bodde. Tvärs över vägen från skolan. Fast just det senare visst jag inte förrän när jag började skolan. Det fanns en hund där och mamma trodde det var orsaken till att jag vägrade gå vidare. Så var det inte. Jag vill alltid gå samma väg som vi alltid gjorde och Inte ta nån annan väg.

Huset där frisören höll till. På den tiden fanns det en torped i framför huset.

Gamla skolhuset. Klassrummet nere till höger är det jag tror att jag gick i innan vi flyttade från Rörö. Den nya skolan i bakgrunden.

Innan vi kom så lång på vår senaste promenad gick jag och min mor också ner till den gamla pälsfarmen (jag har alltid tänkt på det som en minkfarm, men jag har hört att de hade chinchillor). Kanske hade de båda delarna. Hönseri och pälsfarm var det faktiskt. En gång lyckades jag och pastorns dotter ta livet av alla hönsen. Hönsen hade flera små hus de gick in i på nätterna. Vi stängde dörrarna till alla de små husen utom till ett. Följden blev att alla höns gick in ett och samma hus och kvävdes till döds. De små husen och hönsens inhägnad (för de måste väl ha haft en inhägnad också, även om jag inte kommer ihåg nån sån) fanns, om jag kommer ihåg rätt, nordväst om själva pälsfarmshuset som står kvar än idag. Hur det hela sen löstes ekonomiskt har jag ingen aning, men vi hade knappast råd att betala och det hade sannolikt inte heller pastorsfamiljen. Idag finns ingen pälsfarm på Rörö, däremot tycks många ägna sig åt kennelverksamhet.

Ungefär jag tror att de små hönshusen stod. Det är möjligt att det är fel och att de stod längre österut i de små bergen bakom den större byggnaden.

Byggnaden där jag bodde större delen av den tid jag bodde på Rörö som barn är nog öns fulaste hus. Det kallas ”kafet” då det fanns ett kafé i bottenvåningen och ligger där vägarna korsas mitt på ön. Vi bodde till en början i högst upp i huset, men efter att kafét lagts ner flyttade vi småningom ner till bottenvåningen och de gamla kafélokalerna. Där bodde vi bara en kort tid. Den sista som drev kafét var så vitt jag vet Elsa som gifte sig med Rune Bryngelsson och sen flyttade de över vägen till ett hus där. Idag bor hon granne med min mamma i ett annat hyreshus. I trädgården fanns det ett litet skjul där det bodde en man vid namn Börjesson. Vi barn var lite rädda för honom och varje gång vi skulle till kyrkan (Sion) gick vi förbi hans skjul och genom en öppning i staketet. Det upplevde jag som läskigt.

Börjesson skjul. Svårt att tro att någon faktiskt bodde där, men så var det. Huset som syns i bakgrunden fanns inte då utan vi kunde gå rakt över till Sion som idag ligger där bakom. Det röda uthuset tillhör nästa hus.

Den sista tiden vi bodde på Rörö bodde vi inte i kafet, utan i ett annat hus nere i Sörikring. På bottenvåningen bodde vi, en fyrabarnsfamilj och på övervåningen bodde Lennart Edvardsson, hans fru Marita och deras barn. De var också många.  När vi bodde där cyklade jag omkull precis utanför en gång. Jag kom nerför backen ner (vägen runt berget fanns inte då, där fanns bara berg och vatten) och tappade helt kontrollen varvid jag körde av vägen och slog mig rejält, Sannolikt fick jag ett epilepsianfall, men det var ingen som visste jag hade det på den tiden och barn råkade ut för olyckor. Jag gjorde det lite oftare än andra. Men ingen funderade speciellt på det.

Mer om mig själv finns att läsa här och mer om Rörö finns här.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Rörö, Kafet, Sion, Pingstkyrkan, Kyrkan, Pälsfarm, Hönseri, Rörö