Odlade sjöpungar blir biogas i nystartat projekt

Snabbväxande sjöpungar som odlas i havet kan användas för att producera biogas. Konceptet som utvecklats av IVL-forskaren Fredrik Norén ska nu testas i ett nystartat forskningsprojekt som får 23 miljoner i stöd från Energimyndigheten och EU.

– Idén fick jag för några år sedan när ett avfallsbolag sökte efter mer substrat till en planerad samrötningsanläggning. Jag insåg att en storskalig odling av sjöpung för biogasproduktion också skulle kunna göra havet renare – en mycket attraktiv effekt, inte minst för oss marinbiologer, säger Fredrik Norén, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Konceptet bygger på redan etablerad teknik för att odla musslor. Rätt hanterat kan man få de naturligt förekommande och snabbväxande sjöpungarna att växa på odlingsband nedsänkta i havet. Sjöpungar får precis som blåmusslor sin näring genom att filtrera stora mängder vatten från plankton och bakterier, vilket gör att kväve och fosfor tas upp ur havet när man skördar. Tillväxthastigheten är cirka två centimeter per månad varför det snabbt uppstår en betydande biomassa. Efter biogasrötningen fungerar biomassan bra som ekologiskt gödsel.

– Idén att odla sjöpungar är spännande då produktionspotentialen per hektar är mycket hög samtidigt som biomassan passar bra för storskalig hantering vid en biogasanläggning, säger Kalle Svensson, handläggare vid Energimyndigheten som satsar 23 miljoner på projektet genom ett initiativ från Europeiska institutet för innovation och teknik, KIC Innoenergy.

Projektet leds av företaget Marin Biogas och utförs tillsammans med bland andra Scanfjord i Mollösund, som under en treårsperiod kommer att odla och skörda sjöpungar för leverans till Eons rötningsanläggning i Falkenberg. IVL Svenska Miljöinstitutet ansvarar för forsknings- och utvärderingsaktiviteter. Ett av projektmålen är att undersöka om tekniken fungerar i Östersjön.

– Vi är oerhört glada för att vi kan köra igång detta demonstrations- och utvecklingsprojekt. Sjöpungar är en hittills outnyttjad förnyelsebar resurs och det här projektet kommer att visa på idéns alla möjligheter, säger Olle Stenberg, vd för Marin Biogas.

Det har varit svårt att få möjlighet att odla sjöpungar för detta ändmål på grund av flera saker. Byråkrati, politiskt ointresses, misslyckade musselprojekt i samma syfte och motstånd från musselodlare:

Senare kunde han på nära håll följa hur ett liknande projekt misslyckades kapitalt. I början av 2000-talet insåg Lysekils kommun att reningsverket släppte ut alldeles för mycket kväve. 39 ton för mycket. Det norska bolaget Nordic Shell kom med förslaget att odla 3 500 ton musslor som skulle ta hand om utsläppen. Företaget ville ha 1,4 miljoner kronor per år. Att uppgradera reningsverket skulle kosta kommunen 18 miljoner. De valde musslorna.

Nordic Shells lösning på ett annat av de problem Lindahl och Norén identifierat – vart musselköttet skulle ta vägen – var att sälja det vidare som mat till människor och djur. De första problemen uppstod när Livsmedelsverket skulle kontrollera vart maten såldes. Eftersom musslor kan innehålla alggifter är det lag på att de ska kunna spåras. Nordic Shell kunde bara svara »till Holland« på frågan vart musslorna tagit vägen. Företaget polisanmäldes. Strax därefter kom uppgifter om att Nordic Shell tog upp betydligt färre musslor än de lovat, att de lånat en lokal fiskares odlingar utan att ersätta honom, att de skördat musslor under förbudstid samt att de dumpat musslor i havet.

Försöket att rena havet med musslor utvecklades till en skandal.

Nu berodde misslyckandet snarare på att klåpare genomfört idén än på att den var dålig i sig, men att föreslå nya musselodlingar i Lysekil kändes inte som en särskilt lovande plan.

[…]

I början av 2010 hörde Fredrik Norén av sig till det lokala reningsverket Långevik för att fråga om de kunde stå till tjänst med att röta biomassan från hans försöksodlingar. Nordic Shells övergivna riggar låg fortfarande kvar och skräpade i havet utanför Lysekil, och reningsverket tackade vänligt men bestämt nej till att ge sig in i ett liknande projekt.

Lysekils kommun gav honom ändå sitt stöd, men tyckte att det vore lämpligt att först skicka ut ett pressmeddelande för att samla ihop de närmast sörjande till ett informationsmöte. De allra flesta som dök upp jobbade inom musselnäringen. De var föga imponerade av Fredrik Noréns idé.

– Det var en väldigt hård stämning, säger han. Hård men rak. Det första de sa var: »Vi vägrar. Vi kan aldrig acceptera att ni odlar sjöpung på den svenska västkusten.« Och jag förstod varför.

Musselodlare hatar nämligen sjöpungar. Djurens larver sprider sig som en pest och suger sig fast på de band där musslorna växer. När de väl fått fäste bildar de stora kolonier som konkurrerar med musslorna om föda. Odlarna förlorar pengar i två led: dels på grund av utebliven skörd, dels eftersom de måste lägga tid på att själva rensa bort de förhatliga skadedjuren.

[…]

Genom att analysera sjöpungarna i sex olika laboratorier slog Fredrik Norén därefter fast att den avvattnade massan, mätt som torrsubstans, bestod av 0,5 procent fosfor och fem procent kväve. En odling på blygsamma hundra gånger hundra meter skulle generera ett upptag på dryga 21 ton kväve och två ton fosfor årligen.

Även de två sista punkterna skulle komma att uppfyllas. Den opartiska organisationen Hushållningssällskapet Väst kom i en skrivelse med den nästan poetiska titeln »Orienterande gödslingsförsök med rötade sjöpungar« fram till att 42 ton av en vattenblandning av sjöpungar var lika effektivt som mellan 40 till 60 kilo handelsgödsel, vilket motsvarar effekten av vanlig ko- och svingödsel.

Sjöpungarna skulle heller inte medverka till några negativa effekter på vare sig fisk eller plankton, enligt de oberoende forskare som anlitades för att genomföra miljöstudier. Ett säkerhetsavstånd på fem kilometer borde dessutom säkerställa att larver inte spreds till musselodlingar – men sannolikt kunde odlingarna ligga betydligt närmare än så. Det enda problemet var att botten direkt under odlingarna tog stryk. Djuren bajsar, avföringen sjunker och skapar syrebrist. Samma sak händer dock vid musselodlingar. Effekten tolereras eftersom botten återhämtar sig ett drygt halvår efter att odlingarna flyttas.

Njord/IVL

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sjöpungar, Musslor, Kväve, Havsmiljö, Sjöpungsodling, Rötgas, Biogas, Gödsel, Havsrening, Fredrik Norén, Energimyndigheten, IVL Svenska Miljöinstitutet, Marin Biogas, Scanfjord, Lysekil