Vem är skyldig till överfiske i Europa?

Varje år ges tydliga vetenskapliga råd till EU om säkra fiskenivåer, utformade för att främja ett hållbart fiske. Trots detta sätter europeiska ministrar ofta kvoter långt över vad forskarna rekommenderar. Den brittiska organisationen NEF har analyserat rådgivningen från ICES och besluten om TAC (högsta tillåtna fångst) för att avgöra vilka medlemsstater som är ansvariga för överfiske i EU: s vatten.

Årtionden av överfiske har lett till uttömda fiskbestånd och flera miljarder euro i förlorad ekonomisk potential. De senaste reformerna av EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP) utgick från behovet av att förvalta fiskbestånd i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning och bekräftade medlemsstaternas engagemang för ett hållbart fiske.

En central förvaltningsteknik i den gemensamma fiskeripolitiken, och en viktig del i övergången till ett hållbart fiske, är det årliga fastställandet av fiskekvoter (TAC) – för det kommande året.

Dessa kvoter sätts av ministrarna i EU:s medlemsstater vid ett stängt möte i Europeiska unionens råd. Ministrarna är försedda med vetenskaplig rådgivning av ICES (internationella havsforskningsrådet), som täcker de flesta kommersiella fiskbestånd i nordöstra Atlanten. Trots detta lämnar ministrarna mötet med flera TAC för sina fiskeflottor som är högre än de vetenskapliga rekommendationerna.

Efter att kombinerat alla jämförelser av rådgivningen från ICES och beslutad TAC visar resultaten som NEF fått fram för åren 2001-2015 att överenskomna TAC har överskridit vetenskapliga råd med 20% i snitt under perioden. De har dock fallit från 33% till 7% så det har blivit mycket bättre. Antalet TAC som sätts högre än de vetenskapliga råden har konsekvent varit cirka 7 av 10 TAC så har nivån som TAC för dessa kvoter överskrids med minskat från 42% till 18%. Det är alltså inte antalet bestånd där TAC sätt för högt som minskar utan det är nivån på överskridandet av TAC som minskar. De flesta arter och bestånd för vilka TAC sätts för högt återfinns i södra Europa och runt Irland. I noden är det idag mycket få betsånd där TAC sätts högre än de vetenskapliga rekommendationerna. Så länge TAC fortsätter att sättas över forskarnas rekommendationer, kan problemet med överfiske väntas fortsätta.

Vem bär då skulden för detta?

Eftersom olika TAC fördelas mellan olika kombinationer av medlemsstater har NEF kunnat analysera sambandet mellan förekomsten av vissa medlemsstater till ett TAC beslut och om utfallet följde vetenskapliga råd. Genom denna metod har de identifierat de medlemsstater som är ansvariga för att se till att TAC sätts högre än den vetenskapliga rådgivningen och därmed motverkar övergången till ett hållbart fiske inom EU.

De medlemsstater som har den största mängden fisk i genomsnitt udner de aktuella åren och mätt i ton utöver vetenskapliga råd är Danmark (89 943 ton), Storbritannien (77 077), Spanien (53 367), Nederländerna (43 401) och Irland (38 297). Det säger mer om vilka länder som är stora fiskenationer än vilka det som är som överfiskar mest.

Som andel av deras totala fiskekvot är det istället Spanien (37%), Portugal (37%), Nederländerna (26%) och Irland (24%) som haft högst avvikelse genomsnittligt under perioden. De bästa länderna procentuellt är Finland (10%), Estland (12%) samt Litauen, Polen, och Lettland (14% var). För samtliga länder har andelen dock minskat och 2015 var inget land över 20 med Finland nere på noll med Nederländerna och Sverige strax efter. De länder som förbättrat sin förvaltning mest under perioden är Nederländerna, Spanien, Frankrike, Tyskland, Finland och Sverige. De tre sistnämnda länderna i början av perioden och de tre förstnämnda i slutet.

Publicerade data tillåter dock inte en fullständig och komplett jämförelse, TAC som involverar icke-medlemsstater i EU såsom Ryssland, Norge, Färöarna och Island överstiger i de flesta fall den vetenskapliga rådgivningen mer än vad som framgår i undersökningen.

Tittar vi istället på fiskarter där TAC under den undersökta perioden över den vetenskapliga rådgivningen så dominerar pelagisk fisk som blåvitling (kolmule) med 91 726 ton över TAC, taggmakrill (hästmakrill) med 71 553 ton, makrill med 68 925 ton, skarpsill (brisling) med 65 399 ton och sill med 59 324 ton. Den enda fiskart sominte är pelagisk som hamnar i samma storleksordning när det gäller vikten är torsk där TAC i genomsnitt under perioden satts på 40 288 ton mer än den vetenskapliga rådgivningen.

Torsk är också en av de fiskarter där TAC procentuellt satts mest över den vetenskapliga rådgivningen. Andelen för för torsk är att 45% av TAC-besluten legat över den vetenskapliga rådgivningen. Högre ligger ansjovis (57%), blåvitling (52%), taggmakrill (45%).

Det är dock troligt att läget är sämre än vad som framgår när det gäller bestånden av makrill, blåvitling, taggmakrill (hästmakrill) vissa sillbestånd (atlantoskandisk sill, också kallad NVG-sill) och vissa torskbestånd då de ingår i de kvoter där också länder utanför EU (Island, Norge, Ryssland, Färöarna och Grönland) har andel i den totala kvoten. Dessa fiskarter är redan de med störst andel TAC satta över vetenskapliga råd. TAC inom EU för arter där länder utanför EU har stor andel sätts mycket oftare över vetenskapliga råd än arter där bara EU-stater eller nästan bara EU-stater ingår.

Förhandlingar med länder utanför EU slutar ofta i sammanbrott varvid länder sätter sina kvoter helt självständigt med TAC långt över vetenskaplig rådgivning som resultat. NEF framhåller att det är troligt att flera av dessa länder överfiskar betydligt mer än EU-länderna. I framförallt Färöarnas fall kan det nog anses helt klarlagt att så är fallet.

När det gäller de nordiska länderna kan vi konstatera att för de arter som är viktigast för Sverige och Finland, skarpsill och sill, har nivåerna som föreslagits i de vetenskapliga råden mycket sällan överskridits under den undersökta perioden. För skarpsill i 16% av av fallen och för sill i 12%. För havskräfta som är viktigt i Sverige och Danmark har de bara överskridits i 9% av fallen och för rödspätta som är viktigt i Danmark i 12% av fallen. För torsk är läget ett annat men även där har utvecklingen varit positiv. Räka, vitlinglyra (sperling) och tobis är inte med i undersökningen.

För att få ett slut på överfiske i EU: s vatten menar NEF att det krävs samordnade åtgärder från alla medlemsstater. Även om det har varit stadiga framsteg när det gäller att följa den vetenskaplig rådgivningen, innebär den fortsatta praxis som sätter TAC högre än vad den vetenskapliga rådgivningen rekommenderar, en fördröjning av övergången till ett hållbart fiske.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om NEF, TAC, Kvoter, Överfiske, EU, Torsk, Sill, Taggmakrill, Blåvitling, Makrill, Skarpsill, Brisling, Hästmakrill, Danmark, Storbritannien, Irland, Portugal, Spanien, Nederländerna, Fiske