Deep Sea Reporter dömer ut fiskodling

Deep Sea Reporter dömer ut fiskodling. Med utgångspunkt från en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science så dömer Lena Scherman på tidningen Deep Sea Reporter ut fiskodling och hävdar att det går åt mycket mer fisk än vad som normalt redovisas.

Efter att ha läst forskningsartikeln ser jag det som en mycket tveksam slutsats. Jag bedömer också att forskningsartikeln innehåller en del felaktiga antaganden och beräkningar.  De tar inte hänsyn till verkligheten utan baserar sig på fördomar om hur fisket går till. Därför är det svårt att dra några stora slutsatser uitfrån studiens resultat.

I artikeln räknar de med den fisk som dör på grund av så kallad ”slipping”, dvs att fisk som fångats i en snörpvad släpps ut igen för att det är för stort inslag av andra arrter än målarten. De räknar också med de restar som uppstår vid beredning av fisk för konsumtion. Dvs rens av olika slag.

Rens

Som jag ser det är det helt orimligt att räkna med renset. För även om renset inte används för att producera fiskmjöl och fiskolja som sen blir fiskfoder så hade renset uppstått. Det handlar om skinn, ben, inälvor, fenor med mera som inte äts. Om det inte går till produktion av fiskmjöl slängs det och används inte till nåt. Det innebär miljöskadliga utsläpp och ett slöseri med resurser.

Förekomsten av detta rens har inget med varken foderfisket (industrifisket, skrapfisket) eller fiskodlingen att göra. Det skulle finnas även om denna industri inte existerade. Det är därför helt orimligt att räkna med detta som en del av den fisk går åt för att producera lax i laxodling.

Slipping

När det gäller dödligheten vid så kallad ”slipping” är det nog rimligt att räkna med detta i de råvaror som används för tillverkning av foder. Men det är bara i vissa fisken som sker med snörpvad som ”slipping” förekommer. I nordiska vatten fiskas industrifisk nästan uteslutande med flyttrål och ”slipping” förekommer inte. Men i den aktuella artikeln tycks de ha räknat med att det är samma andel fisk som dör i allt industrifiske på grund av ”slipping”. Detta sätt att räkna verkar faktiskt inte rimligt. Utan helt vettlöst.

Kort sagt betyder dessa felaktigheter med underlaget för rapporten att det faktiskt inte går att hävda att det går åt 4-5 kilo vildfångad fisk för att producera 1 kilo lax. Möjligtvis går det att hävda att det går åt 1-2 kilo vildfångad fisk för 1 kilo lax.

Något som inte är en katastrof då mycket av den fisk som används till foderproduktion inte går att använda till direktkonsumtion såsom exempelvis giftig sill från Östersjön. Eller fisk som inte är god att äta, är praktisk omöjlig att bereda för konsumtion eller saknar förutsättningar i form av en marknad. Exempelvis tobis, sperling (vitlinglyra), trynfisk, menhaden, skarpsill (brisling) eller anchoveta.

Slutligen slår rapporten fast att de beräkningar som finns i den är mycket osäkra. Det betyder att de mer långtgående slutsatser som dras av Lena Scherman i Deep Sea Reporter faktiskt inte har stöd i studien. Den överväldigande delen av den odlade fisken föds inte upp med hjälp av fiskmjöl utan med hjälp av växter och växtbaserat foder. Att odlad fisk skulle vara sämre än vildfångad fisk är ur hållbarhetssynpunkt därmed ytterst tveksamt. Förmodligen helt fel. Eventuellt skulle det kunna gälla för lax och annan rovfisk men inte odlad fisk rent generellt.

Läs mer om laxodling