Rovströmming är en unik variant av sill

Rovströmming är en unik variant av sill. I Östersjöns kustområden fångas ibland ovanligt stora strömmingar (sillar), vilket länge väckt frågor. Utgör dessa storväxta strömmingar ett separat bestånd, eller handlar det om individer som haft tillgång till mer energirik föda? Svaret är att båda hypoteserna stämmer. Nya studier visar att de här stora strömmingarna är en genetiskt unik grupp. Och de är stora och snabbväxande eftersom de äter småfisk i stället för plankton.

– Den här unika strömmingen, som vi kallar rovströmming, kan spela en viktig roll för Östersjöns ekosystem och är därför extra viktiga att bevara, säger Ulf Bergström i ett pressmeddelade. Han är forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Tillsammans med en stor grupp forskarkolleger har han bland annat studerat strömmingens genetik, tillväxt, otolitkemi, födoval och relation till storspigg, en annan mycket vanlig liten fiskart i Östersjön. Resultaten har nyligen publicerats i två vetenskapliga tidskrifter, Nature Communications och ICES Journal of Marine Science.

Genetiska studier avslöjar rovströmmingens unika karaktär

Att det längs vissa kuststräckor i Östersjön finns ovanligt storväxt strömming (sill) har varit känt länge. Enligt fiskare i Norduppland har den här storväxta strömmingen, som lokalt kallats ”slåttersill”, sedan urminnes tider lekt strax före midsommar vid Upplandskusten. Namnet ”slåttersill” kommer av att den är stor som en sill, och leker just vid slåttertiden.

Med hjälp av lokala fiskare och länsstyrelser har forskarna samlat in ”slåttersill” och annan storvuxen strömming och sill längs den svenska Östersjökusten och bland annat sekvenserat strömmingarnas hela arvsmassa.

– Vår genetiska analys visar att det finns minst två olika bestånd av rovströmming i Östersjön. Den så kallade ”slåttersillen” tillhör den nordliga rovströmmingen som man hittills har funnit i området kring Gävlebukten. Den sydliga rovströmmingen förekommer från Stockholms skärgård och söderut, säger Jake Goodall, forskare vid Uppsala universitet och huvudförfattare till den artikel som publicerats i Nature Communications.

Rovströmmingen kan hålla spiggen i schack

Sill och strömming äter i första hand plankton, men när forskarna analyserade maginnehållet hos strömmingen upptäckte de att de åt väldigt mycket mer småfisk än väntat. Ju större strömmingarna var, desto högre andel fisk hade de i magen. En fiskart var särskilt vanlig i magarna – storspiggen.

Tätheterna av storspigg i Östersjön har ökat kraftigt de senaste årtiondena, vilket har haft stora effekter på kustekosystemet. Storspiggen äter ägg och larver från arter som abborre och gädda, vilket direkt kan påverka dessa bestånd negativt. Indirekt bidrar också stora spiggpopulationer till att tillväxten av trådalger gynnas och förstärker övergödningens effekter.

– De stora strömmingarna verkar äta mycket spiggyngel i kustzonen innan de migrerar ut till öppet hav. I öppna havet såg vi också tecken på ett negativt samband mellan tätheterna av stor strömming och storspigg över tid. Där det fanns gott om stora strömmingar var förekomsten av storspigg lägre, vilket tyder på att rovströmmingen kan hjälpa till att hålla populationen av storspigg nere genom predation, säger Serena Donadi. Hon är forskare vid SLU och huvudförfattare till studien i ICES Journal of Marine Science.

Forskarnas slutsats; den minskande mängden stor strömming kan vara en bidragande orsak bakom den spiggökning som noterats i Östersjön. Studien om interaktionen mellan strömming och storspigg visar också att spiggökningen delvis kan bero på minskad konkurrens om föda. Storspigg, små strömmingar och även skarpsill äter till stor del samma föda, och när strömmings- och skarpsillsbestånden minskar gynnas spiggen.

Genetisk mångfald viktig att bevara

Leif Andersson leder den forskargrupp vid Uppsala universitet som genomfört de genetiska analyserna. De har tidigare visat att sillen i Atlanten och Östersjön består av flera genetiska grupper (ekotyper) anpassade till olika miljöförhållanden som salthalt och klimat. Huvudgrupper är vårlekande sill och höstlekande sill i Östersjö. Men de är i sin tur indelade i flera olika underbestånd av lokalt lekande sill. Rovströmmingen är närmast släkt med den vårlekande sillen i egentliga Östersjön. De kan anses vara en egen undergrupp av denna.

– Våra undersökningar visar att det finns en betydande biologisk mångfald inom en vanlig art som sillen. Denna värdefulla genetiska mångfald har troligen stor betydelse för hur sillen och strömmingen kommer klara av de accelererande klimatförändringarna och kan vara av en avgörande betydelse för stabiliteten av Östersjöns ekosystem och för vår livsmedelsäkerhet, säger Leif Andersson.

Forskarna menar att deras resultat bör få konsekvenser för förvaltningen.

– Så som den EU-gemensamma fiskförvaltningen i Östersjön fungerar i dag så tas ingen hänsyn till att det förekommer lokala bestånd. Strömmingen i centrala Östersjön hanteras till exempel som ett enda stort bestånd och det finns en uppenbar risk att man fiskar för hårt på en del lokala bestånd. En utflyttning av trålgränsen för det storskaliga strömmingsfisket skulle kunna vara en viktig åtgärd för att skydda just rovströmmingen, som förefaller hålla sig mer kustnära, och säkra dess roll i ekosystemet, säger Ulf Bergström.

Forskningen har finansierats av stiftelsen Baltic Waters, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Vetenskapsrådet, FORMAS och Havs- och vattenmyndigheten.

• Dna-test för sill bäddar för en mer hållbar fiskeförvaltning
• Fiskeriförvaltningen av sillen i Östersjön är felaktig

Som vanligt en massa fel i medias rapportering

PS. När DN skriver om denna sak hävdar de att sillbeståndet i Östersjön minskat kraftigt sen 1970-talet. Det korrekt är att betsåndet minskade kraftigt på 1970-talet för att sen minksa lite grann på 1980-talet. Sen 1990-talet har beståndet inte minskat alls. Nåt överfiske av sill har inte förkommit mer än nåra enstaka år de senaste 20 åren.

Det finns alltså inget samband mellan minskningen av mängden sill i Östersjön och ökningen av mängden spigg de senaste årtiondena. Mer troligt är det är överfiske av gädda och gös vid kusten samy övergödning som lett till spiggexplosionen. Överfisket av gädda och gös är det fritidsfisket som stått för efter att fisket släpptes fritt på östkusten.

I Bottenhavet så har sillbeståndet dock minskat under sama tid som spiggen ökat så där kan det finnas ett samband. Nåt överfisk av sill har enligt statistiken aldrig förekommit i Bottenhavet.