Framtidens demersala fiske

Demersalt fiske är fiske efter bottenlevande arter.  De viktigaste målarterna i Sverige är räka, kräfta och torsk. De två förstnämnda fiskas vid riktat fiske i Skagerak och Kattegatt medan torsk fånga i riktat torskfiske i Östersjön och riktat fiskfiske i Nordsjön.

Nästan allt demersalt fiske sker med bottentrål. Undantagen är torskfisket i Öresund, den lilla del av torskfisket i Östersjön som sker med garn eller backor (långrev) samt cirka 25% av kräftfisket som sker med bur. Räkor fiskas enbart med bottentrål och det finns ingen annan metod som är ekonomiskt gångbar.

Det finns ett antal problem i det demersala fisket:

  • Överkapacitet
  • Säl och skarv
  • Dålig lönsamhet

Överkapacitet

Såväl i räkfisket, kräftfisket och torskfisket finns det överkapacitet i den svenska fiskeflottan. Det finns helt enkelt för många båtar. Konsekvensen av detta är dålig lönsamhet, att landningsskyldigheten inte följs och att det förekommer uppgradering av fångsten och olagliga utkast. Överkapaciteten i räkfisket har beräknats till 40%, i kräftfisket och torskfisket till 20%

I räkfisket finns det formellt 62 båtar. I praktiken är det dock 47 stycken. En minskning med 40% skulle innebära en minskning med 25 båtar räknat på 62 stycken och 19 stycken räknat på 47 båtar. Kvar skulle bli 28-37 båtar. Även detta är sannolikt för mycket. I Danmark är räkkvoten dubbelt så stor som i Sverige. Där finns 9 stora båtar som fiskar räka. Utifrån förhållandena i Danmark så vore ett rimligt antal båtar i det svenska räkfisket 5-6 stora båtar och 10 små, dvs omkring 15 båtar istället för nuvarande 62 eller 47. Mellan 28 och 47 båtar behöver alltså försvinna från räkfisket. De allra flesta räkbåtar fiskar också kräftor så en minskning av antalet båtar i det ena fisket ger en minskning även i det andra.

Att fiska på annat sätt än med bottentrål är inte ekonomiskt möjligt och på många håll inte heller praktiskt möjligt.

Det finns i praktiken bara ett enda sätt att snabbt kapacitetsanpassa den svenska räkflottan. Det är individuella överförbara fiskerättigheter som är fullt ut köp- och säljbara.

234 båtar landade kräfta år 2016. Av dessa var 125 stycken trålare som fiskar med bottentrål och resten, 109 stycken, båtar som fiskar med bur. Trålarna stod för 75% av fångsten varav det mesta fångas med ristförsedd bottentrål. Alla båtar, även burfiskebåtarna, omfattas av det nya systemet med tillfälligt överförbara fiskerättigheter under ett kalenderår. En minskning med omkring 40 båtar behövs i kräftfisket för att anpassa kapaciteten till fiskemöjligheterna. Många kräftbåtar fiskar också räkor så en minskning av antalet kräftfiskebåtar ger också en minskning av antalet räkfiskebåtar.

191 båtar har tillstånd för torskfiske i Östersjön. Det omfattar såväl trålare som garnbåtar och backebåtar, Ett 50-tal är trålare, det överväldigande antalet hör hemma i Östersjön och inte på Västkusten. Trålarna tar huvuddelen av fångsten. De fiskar med bottentrål. Garnbåtarna ingår inte i systemet med årsvis överförbara fiskerättigheter utan fiskar på en särskild kustkvot. För att anpassa kapaciteten till fiskmöjligheterna behöver antalet båtar minska med omkring 40 stycken. Huvuddelen av minskningen kommer av naturliga skäl att ske bland garnbåtarna då de är flest.

Säl och skarv

Säl och skarv äter mycket fisk. Exakt hur mycket är det egentligen ingen som vet, men de beräkningar och undersökningar som gjorts i begränsade områden handlar det om mycket stora mängder. Detta påverkar framförallt det småskaliga kustnära fisket med garn. Trålfisket som sker längre ut påverkas egentligen inte. Säl förstör dessutom fångst i garnen liksom själva garnen. Det helt dominerande problemet för det kustnära fisket med passiva redskap, dvs garn, är säl och skarv. Görs inget åt dessa problem kommer allt garnfiske med tiden att försvinna.

Problemet med säl och skarv skulle kunna minskas med licensjakt på både säl och skarv, För att det ska vara ekonomiskt lönsamt med sådan jakt måste sälprodukter också gå att sälja. Vi får naturligtvis också lära oss att äta skarv och säl.

Dålig lönsamhet

Dålig lönsamhet är en konsekvens av överkapacitet och i fisket med passiva redskap också av de skador som orsakas av säl och skarv. Lönsamhetsproblem leder till att fiskare tvingas till olagliga metoder som utkast av undermålig fisk, för liten fisk och arter som inte ger nån förtjänst, uppgradering av fångsten och svartförsäljning.

Dessutom leder lönsamhetsproblemen till att investeringar i nya båtar och ny teknik utebli. Arbetsmiljön förbättras inte utan förblir dålig, gamla  bränsleslukande motorer byts inte ut med större miljöproblem som följ och ett eventuellt byte från bottentrål till snurrevad som anses vänligare mot bottnarna försvåras.

Med tiden leder lönsamhetsproblemen också att yrkesfiskare slutar. Det är meningslöst att fiska om det inte ger nåt överskott, om det inte går att tjäna några pengar på fisket och om det inte går att överleva som yrkesfiskare. Eftersom många yrkesfiskare har skulder är det en mycket långsam process då de kanske inte vill avveckla fisket förrän de har betalt alla sina skulder.

Ett införande av individuella överförbara fiskerättigheter (TFC eller ITQ) skulle ge yrkesfiskare en möjlighet att lämna ett olönsamt fiske skuldfria genom att sälja sina fiskerättigheter och skrota sin båt. För de som blir kvar skulle lönsamheten förbättras varvid de skulle kunna investera i nya moderna båtar med bättre arbetsmiljö

Bottentrålning

Till slut ska jag ta upp bottentrålningen som i miljörörelser anses vara ett stort problem i det demersala fisket. Det är utan tvekan så att bottentrålning påverkar bottnarna, men hur stor påverkan är beror på fler saker. På sandbotten anses skadorna i praktiken obefintlig, på lerbotten beror eventuella skador på hur stor bottentrålen är och på hårdbottnar bottentrålas det i allmänhet inte.

De flesta båtar i Sverige som använder bottentrål är små, ibland mycket små. En del är under 10 meter långa, en majoritet under 15 meter. Det betyder små bottentrålar och små skador.

Bottentrålningen kan jämföras med harvning och plogning i jordbruket. Det orsakar likartade skador, men ökar avkastningen för det som fiskas eller brukas, exempelvis räkor eller kräftor. Ingen skulle trots det komma på tanken att förbjuda plogning på det sätt som exempelvis Naturskyddsföreningen vill förbjuda bottentrålning.

Stora ytor i svenska hav bottentrålas inte. Förutom hårda bottnar gäller det också allt hav innanför den så kallade trålgränsen med undantag av av Gullmarsfjorden och Kosterfjorden där ett begränsat antal mindre fiskebåtar trålar efter räkor samt de områden innanför trålfiskegränsen där bottentrålning efter kräfta med ristförsedd trål är tillåten. Det finns också andra stora områden där bottentrålning är förbjudet såsom ett stort område i södra Kattegatt, Öresund och ett antal mindre områden runt hela Sverige.

Framtidens demersala fiske

I framtiden kommer det demersala fisket att vara indelat i två olika segment och inom varje segment kommer det att finnas individuella överförbara fiskerättigheter. Detta skulle göra det möjligt att styra fisket efter maximal ekonomisk avkastning (MEY) vilket är bättre än maximal hållbar avkastning (MSY) då det ger ett mindre fisketryck. De två segmenten är kustfisket och utsjöfisket (havsfisket). På Västkusten är det få båtar som ingår i kustsegmentet då burfiske av kräftor inte ingår i kustsegmentet men det handlar oavsett det om småskaligt kustnära fiske i Östersjön ingår all båtar som fiskar med passiva torskfångande redskap i kustsegmentet.

I kustfiskesegmentet kan passiva redskap på olika sätt gynnas genom politiska beslut. Extra tilldelning av fiskerättigheter är ett sätt, licensjakt på säl och skarv ett annat. Med tillåten jakt på säl och skarv samt möjlighet att sälja produkterna från denna jakt skulle en del småskaliga fiskare i kustsegmentet kunna få en extra inkomstmöjlighet som skulle förbättra deras ekonomi. Detta samtidigt som fiske med passiva redskap efter torsk, rödspätta och annan bottenlevande fisk åter skulle kunna bli praktiskt möjligt och ekonomiskt lönsamt även utanför Öresund.

Att förbjuda bottentrålning är inte möjligt. Det finns inget annat ekonomiskt och arbetsmiljömässigt bra sätt att fiska räka. Burfiske av kräfta är av flera skäl inte alltid möjligt på områden där det trålas efter kräfta så det kan inte ersätta bottentrålning efter kräfta. Det är också arbetsmiljömässigt sämre på flera olika sätt. Burfiske kan inte bedrivas i några områden där det trålas eller fiskas med snörpvad. Så på områden där det bedrivs ett miljövänligt fiske med flyttrål eller snörpvad efter sill, makrill och skarpsill är det inte heller möjligt med burfiske.

Så länge det inte finns jakt på säl och skarv kan garnfiske efter torsk och rödspätta inte blir ekonomiskt hållbart eller lönsamt i många av Sveriges kustområden. Att förbjuda bottentrålning skulle i ett sådant läge göra flertalet av Sveriges småskaliga kustnära fiskare arbetslösa. De flesta av dem fiskar idag med bottentrål. Även om de på Västkusten inte ingår i kustsegmentet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements