Vem bestämmer över fisket på internationellt vatten?

I fiskesammanhang räknas allt vatten innanför en gräns på 200 sjömil som nationella fiskevatten. Alla länder som tillhör EU räknas som en enhet, dvs ett land och EU har en gemensam fiskeripolitik. Utanför dessa nationella vatten finns det internationellt vatten som inte tillhör någon stat. Fisket i dessa vatten regleras av överenskommelser mellan berörda länder som är organiserade i vad som kallas Regional Fisheries Management Organisations (RFMO). Det finns 7 stycken erkända sådan organisationer:

• North East Atlantic Fisheries Commission (NEAFC)
• Northwest Atlantic Fisheries Organization (NAFO)
• South East Atlantic Fisheries Organisation (SEAFO)
• South Indian Ocean Fisheries Agreement (SIOFA)
• South Pacific Regional Fisheries Management Organisation (SPRFMO)
• Commission for the Conservation of Antarctic Marine Living Resources (CCAMLR)
• General Fisheries Commission for the Mediterranean (GFCM)

Dessutom finns det en organisation som är på gång:

North Pacific Fisheries Commission (NPFC)

Dessutom två stycken organisationer som är rådgivande:

Fishery Committee for the Eastern Central Atlantic (CECAF)
Western Central Atlantic Fishery Commission (WECAFC)

Arktis, norra och östra Indiska Oceanen och sydvästra Atlanten saknar till stora delar all form av gemensam och internationella styrning när det gäller fisket på internationellt vatten förutom när det gäller fisket av tonfisk och annan långvandrande fisk som har separata organisationer för att reglera fisket. Fisket i delar av Arktis regleras dock av NEAFC och NAFO. Fisket i dess områden styrs av de flaggländer (länder som fiskbåtarna är registrerade i) som har fiskebåtar som bedriver ett aktivt fiske i dessa områden. Inte heller centrala Atlanten har några beslutande organ som styr över fisket på internationellt vatten. I norra Stilla Havet är en organisation på gång och kommer inom några år att ha samma status som de 7 idag erkända RFMO:erna. Medelhavet har en egen organisation trots att allt vatten i Medelhavet är nationellt vatten men det är ett mycket tätbebyggt område med särskilda problem så det finns käl till det.

En av tonfiskorganisationerna har också ett bredare ansvar, det är Western and Central Pacific Fisheries Commission (WCPFC) som därmed i viss mån och på vissa områden delvis överlappar det ansvar som SPRFMO, CCAMLR, NPFC och ett par tonfiskorienterade organisationer, IOTTC och CCSBT, har. Förutom alla typer av tonfisk hanterar tonfiskorganisationerna i allmänhet också andra typer av fisk som vandrar långt som exempelvis svärdfiskar och spjutfiskar.

Tonfiskrelaterade organisationer:

• International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas (ICCAT)
• Indian Ocean Tuna Commission (IOTC)
• Western and Central Pacific Fisheries Commission (WCPFC)
• Inter-American Tropical Tuna Commission (IATTC)
• Commission for the Conservation of Southern Bluefin Tuna (CCSBT)

Förutom de tonfiskrelaterade organisationerna finns det ytterligare ett par artinriktade fiskförvaltningsorganisationer:

• Convention on the Conservation and Management of Pollock Resources in the Central Bering Sea (CCBSP)
• North Atlantic Salmon Conservation Organization (NASCO)
• Agreement on the International Dolphin Conservation Program (AIDCP)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fiske, Stilla Havet, Atlanten, Indiska Oceanen, Antarktis, Arktis, FAO, RFMO, NEAFC, NAFO, SEAFO, SIOFA, SPRFMO, CCAMLR, GFCM, NPFC, CECAF, WECAFC, ICCAT, IOTC, WCPFC, CCSBT, IATTC, NASCO, CCBSP, AIDCP, Internationellt vatten, Fiskeförvaltning