Negativt och nostalgiskt av Sara Hornborg om Östersjön

Sara Hornborg är forskare på RISE och sysslar med forskning med livsmedel och livsmedelsförsörjning, varav fiske är en del. Hon är också en av de som enligt programmet ska tala på Östersjöfiske 2020 i Simrishamn i år. I augusti i år skrev hon en krönika på hemsidan för BalticEye 2020, en sajt om Östersjön som drivs av Stockholms Universitets Östersjöcentrum.

Krönika är en nostalgisk betraktelse över Östersjön som vad det gäller nuläget är väldigt negativ:

Men ur ett livsmedelsperspektiv ser det sorgligt ut. I dag finns det kostrestriktioner för många Östersjöfiskar, torskfisket är i kris och ålen är nästan utrotad. Vi producerar främst foder till norsk laxodling. Och man trålar spigg som används för att framställa biogas.

Det är en onödigt negativ bild av läget. Kostrestriktionerna för sill från de södra delarna av Östersjön kommer sannolikt snart att hävas, i vilket fal som helst blir det fritt fram att exportera sill (strömming) från egentliga Östersjön som livsmedel till alla länder i EU på grund av minskade dioxinhalter. Att sälja sill som livsmedel ger mer betalt än att sälja sillen som råvara till fiskmjöl och fiskolja. Det blir i det läget mer lönsamt för mindre båtar att fiska sill.

Hon skriver också att Sveriges viktigaste fiske idag är sillfiske och skarpsillsfiske för fiskmjöls- och fiskoljetillverkning. En stor del av fiskmjölet och fiskoljan används idag i tillverkningen av foder för laxodlingar, men användningen på detta område minskar. En hel del sill och skarpsill används också fortfarande som foder på pälsfarmar. Sill- och skarpsillsfisket för fodertillverkning har varit Sveriges viktigaste fiske i flera decennier, sen 1990-talet. Det är ingen ny utveckling, utan en utveckling som började när svenska yrkesfiskare stängdes ute från Nordsjön i mitten av 1970-talet.

Hon jämför också dagens sälbestånd med det för 100 år sen då det fanns fler sälar i Östersjön och undrar hur fiskare gjorde på den tiden för att skydda sin redskap. Men jag tror inte de hade några speciella metoder alls. Det fisnn nämligen en mycket stor skillnad som har med klimatet att göra. Idag finns det sällan is i Östersjön. Det betyder att sälarna alltid håller sig precis invid kusterna, förr förflyttade de sig med isen ut till fritt hav. Konkurrensen från sälen blev då mindre. Fisket längs med kusten bedrevs visserligen till stor del under den isfria tiden på året, men hela året bedrevs också jakt på säl. Det är sannolikt den största skillnaden. På den tiden var sälen tvungen att hålla sig borta från människor och människors redskap för annars blev de dödade. Antalet människor som rörde sig i kustbandet och som fiskade var också mycket större (med undantag av på sommaren). Risken för sälarna att bli dödade var därmed också större.

Naturligtvis har hon också rätt i yrkesfisket måste fiska arter som normalt inte fiskas längre såsom exempelvis mört. Fisket av skrubba (flundra) borde också kunna öka och yrkesfiskare borde börja fiska den invasiva arten svartmunnad smörbult. problemet i dessa sammanhang är förstås att det måste skapas en marknad för fisken. Idag finns ingen marknad för udda eller nya fiskarter. Det finns inte ens en riktig marknad för sill (strömming) till livsmedel.

Vad det gäller ohållbart fiske så är det sällsynt i Östersjön. Sill- och skarpsillsfisket är långsiktigt hållbart. Torskfisket är så litet att kvoten i stort sett aldrig fiskas upp. Det problem som finns i Östersjön är olagligt polskt fiske av lax och torsk. Ett problem som politiker och fiskeriförvaltare i princip aldrig försökt göra nåt åt.