Forskarna vet inte, tjänstemännen skyller på nån annan och politikerna deltar inte

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) hade bjudit in till ett möte om det pelagiska fisket i Östersjön. det som var tänkt att komma upp på mötet var bland annat frågan om rumslig förvaltning inom det pelagiska fisket i Östersjön och behovet av ytterligare kunskapsunderlag inom området. Folk bjöds in för att diskutera och ta del av de senast uppdaterade underlagen för sillens och skarpsillens biologiska status i Östersjön, fiskets bekymmersamma situation samt vilka åtgärder och fiskeregleringar som kan vara möjliga att vidta inom det pelagiska fisket, i synnerhet i Östersjön men även inom andra delar av de svenska pelagiska fiskbestånden.

Jakob Granit inledde mötet med en kortare version av sitt tal på Östersjöfiske 2020 i Simrishamn för några dagar sen vilket jag kommenterat tidigare. Därefter redogjorde forskare från SLU för läget när det gäller bestånden av torsk, sill och skarpsill i Östersjön. Vad som dominerade redovisningarna för framförallt att forskarn verkar mycket villrådiga. De verkar ha mycket dålig koll på orsak och verkan. Vad som orsakar nedgångar eller uppgångar i bestånden. Extremt mycket verkade osäkert och okänt.

Klart var också att torsken inte längre äter skarpsill och dessutom inte äter skorv, normalt den viktigaste maten för småvuxen torsk. Sill äter den i samma utsträckning som förut.

Hur mycket säl och skarv äter framgick inte riktigt men det var något som togs upp av flera debattörer.

Sälen har dock sannolikt en större påverkan på det kustnära fisket i Bottenhavet än vad vi tror (de äter främst stor sill, eller strömming som de där uppe kallar sillen) men det låtsades inte Kalle Gullberg från Länsstyrelsen i Gävleborgs län om. För honom var det bara det pelagiska fiskets fel att den kustnära sillen (strömmingen) försvunnit. Även på annat påverkar säl och skarv fisket, framförallt kustfisket, på ett mycket negativt sätt.

Vidare verkar det som vi alla måste fundera på om det selektiva fisket av bara större fiskar verkligen fungerar som det är tänkt. Kanske det är en bidragande orsak till att stor torsk i Östersjön och stor sill i Bottenhavet försvunnit.

Kalle Gullberg led förresten också av mundiarré. En mycket stor del av alla frågor och kommentarer kom från honom. Förutom att allt var det pelagiska fiskets fel vill ha en massa utredningar som kunde visa att allt var det pelagiska fiskets fel. Nästan lika flitig var Johan Wagnström från Länsstyrelsen i Skåne som dock verkar mycket öppen för nya grepp och Tommy Lang från HKPO. Wagsntröm kunde mycket väl tänka sig att pröva nya grejer som exempelvis kraftigt ökat skarpsillsfiske. Att bara göra ingenting eller det vi gjort förut (fiskestopp) tycks ju inte leda framåt utan bara käpprätt åt skogen.

Den organisation (SPF) som organiserar de pelagiska yrkesfiskarna och de många pelagiska fiskarna som var i lokalen var lite mer återhållsamma i sina kommentarer och tog inte de möjligheter som fanns att uttala sig.

Henrik. C. Andersson från Stockholms länsstyrelse tog upp förslag om totalförbud för fiske i ett skyddat område liksom ett förslag om att flytta ut trålfiskegränsen. Det senare var något som uppenbarligen också stöddes av Kalle Gullberg från Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Svaret från HaV om det skyddade området var att de jobbar på det och svaret på frågan om trålfiskegränsen var att det handlar om något som HaV själva inte kan bestämma över utan om en regeringsfråga då kräver förhandlingar med andra nordiska länder.

Faktum är dock, vilket Wagnström påpekade, att HaV mycket väl kan flytta ut trålfiskegränsen för svenska yrkesfiskare om än inte för finska och danska. Men ett sådant förfarande är förstås orimligt och ganska meningslöst. I Bottenhavet fångar exempelvis finska båtar majoriteten av sillen (strömmingen). Varför straffa ett fåtal svenska trålare (6-7 stycken) när de finska är de som tar huvuddelen av sillen i Bottenhavet.

Betydligt rimligare för hela Östersjön vore istället att höja skarpsillskvoten och sänka sillkvoten (det får ju samma effekt som Anderssons förslag). Inom ramen för ICES rekommendationer skulle skarpsillskvoten kunna ökas till 233 704 ton (cirka 10% mer än den kvot som bestämts (210 147 ton). I verkligheten kanske den borde höjas mer för det finns åtskilligt som tyder på att skarpsillsbeståndets storlek är kraftigt underskattat. Att kraftigt öka skarpsillsfisket skulle idag sannolikt inte ha nån som helst betydelse för torskbeståndet då torsken enligt forskarna inte äter några större mängder skarpsill idag. För skarpsillsfisket skulle ett par års kraftigt fiske inte leda till några större konsekvenser. Men kanske skulle det vara positivt för torskbeståndet.

Säl, skarv och spigg togs upp av flera i debatten. HaV menade att säljakt nu var på gång. Det är ju också nödvändigt för att det ska kunna bli en ekosystembaserad förvaltning för i en sån måste också sälen förvaltas på ett sätt som gör att vi kan utnyttja havets livsmedelsresurser på bästa sätt. Det betyder säljakt, skarvjakt med mera. Frågan är om miljöorganisationer som WWF är beredda att acceptera detta eller om de i själva verket är motståndare till ekosystembaserad förvaltning.

Det betyder troligen också riktat fiske på spigg. Den är besvärlig att fiska på grund av sina taggar och hårdhet. Redskap och utrustning går sönder. I Irländska sjön fiskas en fisk som har samma problematiska egenskaper, trynfisk heter den. Det går bra. I det fisket deltar även danska båtar så erfarenheter finns på nära håll. Det är också ett fiske som kanske lämpar sig bäst för det storskaliga industrifisket och genom spiggfiske kan kanske fisketrycket på sill minska.

Slutligen kritiserades också fiskestoppet under sommaren (sillfiskestoppet) av flera som pratade. Både av företrädare för SFPO och av enskilda yrkesfiskare. HaV menade att det var ett EU-beslut och att regeringen inte hade nåt val. Vidare att de som myndighet gjorde vad de kund för at försöka stoppa beslutet. Det verkar också som Hav gjort allt de kunde göra och det är korrekt att det inte är HaV som ska kritiseras för detta mycket problematiska beslut utan politikerna, exempelvis landsbygdsminister Jennie Nilsson, men samtidigt hävdar HaV att det inte gick att göra på nåt annat sätt. Men regeringen hade kanske kunnat skita i det hela, det handlar trots allt om en fotnot i en bilaga till EU-förordningen. Eller kanske rimligare, de hade tillsammans med de andra EU-länderna bara kunnat förbjuda fiske i lekområden, men inte vid kusten. Det är sannolikt inte nödvändigt med ett 4 månader långt totalt stopp på fiske i större delen av södra Östersjön.

Rent allmänt var det bra att HaV ordnade mötet om det pelagiska fisket. En del frågor kunde ventileras. Problematiskt var dock att de som främst uttalade sig på mötet var ett antal statstjänstemän på olika länsstyrelser. Det är inte rimligt att ett möte om yrkesfiske nästan helt ska tas över av statstjänstemän. En bättre styrning av talarna är nödvändig. De som inte tidigare pratat borde alltid få prata innan de som faktiskt redan uttalat sig eller ställt en fråga.

Några ansvariga politiker fanns inte på mötet. Det är alltid problematiskt. För i frånvaron av politiker får forskare och tjänstemän klä skott för dåliga politiska beslut som de inte är ansvariga för. Överhuvudtaget lyser politiker med sin frånvaro på de flesta möten om fiske (även om de hade en viss närvaro på Östersjöfiske 2020). Det behövs en förbättring på detta område.

Läs också: Rådgivningen for Østersøen 2020 10. september 2019 …