Är det rimligt att förbjuda trålfiske i Kosterhavet och Gullmarsfjorden?

Vid en genomgång av räkfisket i Kosterhavet och Gullmarsfjorden konstaterade jag att ett förbud mot räktrålning i dessa områden inte skulle få så stora konsekvenser som jag tidigare antagit. Detta har fått en del yrkesfiskare att gå i taket då de fått uppfattning att jag därmed är för ett förbud för trålfiske i Kosterfjorden och Gullmarsfjorden. Det är jag inte.

Fisket i Gullmarsfjorden bedrivs i praktiken av två mindre räktrålare, GG 1221 Singapore och LL 9 Svartskär. Det finns två tillstånd till, LL 467 Gullbris och LL 161 Svan. 2019 fiskade LL 161 Svan enbart 2 ton och kan inte räknas som en aktiv båt. LL 467 Gullbris har så vitt jag förstår samma ägare som LL 9 Svartskär och landade cirka 3 ton räka. Inte heller den kan rimligen räknas som en aktiv båt. Med Införande av TFC (ITQ, se nedan) kommer de båda med all sannolikhet att försvinna.

Räktrålarna i Gullmarsfjorden fiskar mycket få dagar och fisket är alltså ytterst begränsat. Vi vet alla att bottentrålning påverkar bottnarna men påverkan av de små trålar och tråldörrar (trållämmar) som används i Gullmarsfjorden är försumbar.

Att förbjuda trålfiske i Gullmarsfjorden skulle därför inte innebära några större miljöförbättringar och är därför inte försvarbart även om det samtidigt inte skulle få så stora konsekvenser för fisket längs Bohuskusten i sin helhet. För de två båtar som bedriver räkfiske i Gullmarsfjorden skulle det dock spela stor roll och då vinsterna ur miljösynpunkt skulle vara försumbara så är det inte rimligt att förbjuda trålfiske i Gullmarsfjorden. Det är också viktigt att komma ihåg att det blir mer räkor att fiska när det bottentrålas. Bottentrålning kan alltså också ha positiva miljöeffekter.

När det gäller Kosterfjorden är situationen delvis en annan. 37 båtar har tillstånd att fiska där. Många av dem är inaktiva och i praktiken är det cirka 20 båtar som fiskar där. Av dessa båtar är det ett mindre antal som är delvis beroende av fisket i Kosterfjorden, däribland GG 1221 Singapore och LL 9 Svartskär. Totalt omkring 7-8 stycken. Samma resonemang om begränsade bottenskador och positiva miljöeffekter som gäller för Gullmarsfjorden gäller också för Kosterfjorden. Att hindra de drygt 10 större båtar som har tillstånd att fiska i Kosterfjorden från att fiska där är oproblematiskt. När det gäller de mindre båtarna är det däremot problematiskt om än inte olösbart.

En lösning är att införa TFC (ITQ), dvs permanent överförbara fiskerättigheter. Det skulle innebär att antalet båtar i räkfisket skulle minska snabbt från cirka 60 båtar till 20 båtar. Ett fåtal båtar som skulle vara beroende av räkfiske i Kosterfjorden skulle bli kvar, kanske 3-5 stycken. Att förbjuda dessa båtar att fiska i Kosterfjorden är inte försvarbart. Återigen på grund av att miljövinsterna skulle bli försumbara.

Så sammantaget är det därför inte rimligt att förbjuda räktrålning i Kosterfjorden. För stora sociala konsekvenser om än inte ohanterbara samt obetydliga eller obefintliga miljövinster gör att det helt enkelt inte borde vara aktuellt att göra det.

Att införa TFC kombinerat med att båtar över 15 meter kanske skulle förbjudas att fiska i Kosterfjorden skulle helt enkelt vara en tillräckligt bra lösning. Så även om konsekvenserna av att införa bottentrålningsförbud i Kosterfjorden sannolikt skulle vara mindre än vad jag tidigare föreställt mig är det ändå inte rimligt att förbjuda bottentrålning helt och hållet.

Så allt är inte svart eller vitt. Förbud är inte den katastrof som det kan verka vara men samtidigt finns det inga vinster att göra med ett bottentrålningsförbud. Det måste inte trålas räkor i Kosterfjorden och Gullmarsfjorden men det finns heller ingen vits med att förbjuda det. Ett resonemang om detta måste också kunna föras utan att en del personer hetsar upp sig för mycket.