Forskare om miljömålsberedningen

Igår morse lyssnade jag på ett frukostseminarium presenterat av Stockholms universitet där fyra forskare fick uttal sig om Miljömålsberedningens nyligen presenterade utredning. De fyra forskarna var marinekologen Henrik Svedäng, marinmiljöanalytikern Joakim Hansen, miljökemisten Emma Undeman och systemekolog Linda Kumblad.

De fyra var på det generella planet nöjda med miljömålsberedningens utredning och med de förslag som de lagt fram men saknade kanske liter mer generella förslag. Kumblad pratade huvudsakligen om övergödningen som det allt övergripande problemet och något som kanske bara kan lösas på lång sikt och med bred stora åtgärder på land.

Joakim Hansen yttrade en viss kritik mot det fokus på skyddad områden som finns bland beslutsfattare och opinionsbildare. Han tycket nog det var viktigare att veta vad vi ville skydda och att storleken på de skyddade områdena var en bisak. Det tycker jag verkar vara en ganska rimligt inställning.

Henrik Svedäng pratade mest om fisket och tog bland annat upp att miljömålsberedningen inte beaktat de ekonomiska aspekterna. Detta är ett uppenbart felaktigt påstående. För det finns gott om ekonomiska apsekter kring fisket i utredningen. Som exempelvis:

Fångsvärdet i förstahandsledet 2019 uppgick till drygt 864 miljoner kronor, vilket innebär en minskning med cirka 57 miljoner kronor eller 6,1 procent jämfört med år 2018. De i utlandet (företrädesvis Danmark) direktlandade fångsterna under år 2019 utgjorde 67 procent av den totala svenska ilandförda fångsten. Värdet av utlandslandningarna var 40 procent av det totala fångstvärdet.

[…]

En nyligen publicerad rapport från AgriFood visar att svenskt yrkesfiske som helhet går ekonomiskt bra men att det finns stora skillnader mellan olika kuststräckor och typer av fiske. Det svenska yrkesfisket domineras av små företag.

[…]

Det ekonomiskt mest framgångsrika fisket är det pelagiska segmentet (sill, skarpsill, makrill). Enligt producentorganisationen för det pelagiska fisket (SPF) står det pelagiska fisket för 90 procent av volymen och två tredjedelar av landningsvärdet.

Det pelagiska systemet består av individuella överlåtbara fiskerättigheter med en koncentrationsspärr på tio procent av kvoten per fartyg. Fångsten regleras av årliga fiskemöjligheter och fördelas på regionalkvoter och kustkvoter.

Enligt SPF:s egna analyser är styrkorna med det pelagiska fisket att det har ett välfungerande förvaltningssystem med goda fiskemöjligheter. Fisket är MSC-certifierat med ett hållbart fiske på bestånden och ett optimerat resursutnyttjande t.ex. genom minimerad användning av bränsle. Det pelagiska fisket är det mest klimatvänliga fisket mätt i CO2 -avtryck. Fiske av sill har ett klimatavtryck på 0,6 CO2 – ekvivalenter, medan norsk odlad lax ligger på 2,4 och svenskproducerat nötkött på 27.

Det pelagiska fiskets förvaltningsstruktur ger enligt SPF bättre möjligheter till strukturutveckling, lönsamhet samt bättre arbetsmiljö och därmed lättare rekrytering. Enligt AgriFood är det pelagiska fisket ett typexempel där antalet minskande fartyg har gett stora ekonomiska vinster. Det pelagiska fisket har enligt SPF goda möjligheter att tillgodose en ökad efterfrågan på fiskprodukter och animaliskt protein av fisk i framtiden.

Enligt AgriFood går även annat fiske som bedrivs med aktiva redskap (trål) ekonomiskt bra. Dessa typer av fiske är i stor utsträckning förknippade med västkusten där stora delar av den pelagiska flottan ligger och där fisket med aktiva redskap efter räka och havskräfta bedrivs. Agrifood lyfter fram att förvaltningen har lyckats skapa förutsägningar för näringen att utvecklas. Västkustens minskande flotta kan vara ett tecken på produktivitetsutveckling för de fartyg som är kvar i den regionala flottan. Även trålfisket efter siklöja i norra Östersjön är ekonomiskt lönsamt. Framför allt på västkusten verkar näringen kontinuerligt gå med vinst. Trålfisket efter torsk längs sydkusten och södra ostkusten går däremot med förlust och analysen visar tydligt hur ekonomin har försämrats de senaste åren.

Småskaligt fiske, som i AgriFoods rapport är definierat som allt fiske med passiva redskap, går generellt med ekonomisk förlust. Det enda undantaget är kräftfiske med bur på västkusten. Det kustnära yrkesfisket längs ostkusten har minskat drastiskt under den senast 20-årsperioden. På sydkusten har antalet fartyg minskat i ungefär samma utsträckning som på västkusten, men analysen av den regionala ekonomin visar att fartygen gör ekonomiska förluster. En uppenbar faktor är enligt AgriFood torskbeståndens utveckling som lett till ett fiskestopp på torsk i stora delar av Östersjön 2020.

Det är uppenbart att Henrik Svedäng svamlade på denna punkt. Problemet är nog att han faktiskt inte gillar det som står i utredningen och då hävdar han att utredningen inte beaktar de ekonomiska aspekterna. Miljömålsberedningen behandlar de ekonomiska effekterna, inte bara i fisket utan också i förhållande till kulturvärden och turism. Han hävdade också att fisket privatiserats. Det är möjligt att i vissa avseenden se på frågan på det sättet, men samtidigt är det inget som hänt de senaste åren utan för mer än 20 år sen och dessutom var det sannolikt nödvändigt vilket jag ska återkomma till i ett annat inlägg. I andra avseenden så har fisket dock istället avprivatiserats.

Läs också: Ny havsmiljölag och andra lagförändringar som berör fisket är på förslag

Gilla Njord på Patreon!