Östersjöfiske 2020 – en intressant tvådagarskonferens

Östersjöfiske 2020 är en plattform där framtiden fisket i Östersjön diskuteras. Framförallt det framtiden för det kustnära småskaliga fisket. Den första dagen under en av denna plattform organiserad konferens i Simrishamn diskuterades marknadsföringskanaler, hur fisk kan säljas, vilka möjligheter småskaligt kustnära fiske har när det gäller att få mer betalt för sin fisk etc. Det var många intressanta föredrag och betraktelser från restauranger, projekt som Öresundsfisk och FiskOnline. Dagen bestod av workshops i mindre grupper och det fungerade mycket bra. Det var intressant och många deltog i diskussionerna.

En kvinna från Motala kommun underströk hur viktigt det var att ha MSC-märkning (eller KRAV-märkning) för att kunna sälja direkt till offentliga uppköpare. Småskaligt kustnära fiske har sällan MSC-märkning. De har inte råd att skaffa sig det. Nån lösning på det problemet tog jag inte del av och den enda jag kan tänka mig är att storskaligt fiske som kan betala hjälper det småskaliga fisket att få MSC-märkning. Det förutsätter dock säkerligen att de småskaliga yrkesfiskarna faktiskt organiserar sig. det är idag ovanligt att de är organiserade och ovanligt att de är med i någon Producentorganisation (PO). Men en nyckel till framgång och möjligheter är organisering och samverkan vilket Öresundsfisk och FiskOnline faktiskt är exempel på.

Jag insåg mycket snart att det också fanns en fundamental skillnad i kultur och mentalitet mellan fiskarna i Skåne och Blekinge gentemot yrkesfiskarna i Göteborgsområdet. Vid förändringar så agerar yrkesfiskarna i Göteborg. De analyserar varthän det barkar och satsar sina pengar och sin framtid på det. Det tar risken att det ska gå åt skogen, men oftast leder deras proaktiva agerande till att de lyckas överleva och växa som fiskare. Detta kallas av många för entreprenörsanda. En yrkesfiskare från Skåne och Blekinge (även i Halland och norra Bohuslän) blir istället orolig för vart det barkar och sitter still i båten för att inte äventyra det han har. Det gör att det blir svårare att lyckas i det långa loppet, men risken att misslyckas i det korta perspektivet blir också mindre.

Den andra dagen präglades av mer traditionella föredrag och ganska liten interaktion med konferensdeltagarna. Det mesta som sades i föredragen var mycket intressant, till och med Thomas Højrups föredrag om införande av överförbara fiskerättigheter (TFC) i det danska fisket som dock var fyllt med en del märkliga påståenden och felaktigheter. När dessa frågor diskuteras borde debatten klart skilja på det demersala och det pelagiska fisket. Det är helt olika saker som har mycket lite med varandra att göra.

I pelagiskt fiske finns klar stordriftsfördelar vilket leder till att det sker en ganska snabb koncentration till ett fåtal företag med stora båtar i sådant fiske. Det är också rimligt att så sker för ur samhällsekonomisk synpunkt innebär det det ekonomiskt bästa sättet att utnyttja resursen. I det demersala fisket finns inte samma stordriftsfördelar och faktum är att de som försökt utnyttja stordrift (stora båtar) i det demersala fisket i Danmark inte lyckats så bra ur ekonomisk synvinkel. Det har varit konkurser och förluster. Att därför diskutera de två ihop och bland ihop kapitalkoncentrationen i det pelagiska fisket med utvecklingen i det demersala som Højrup gjorde är att vilseföra åhöraren.

Att hävda att antalet fiskehamnar minskat på grund av de överförbara fiskerättigheterna är också det att vilseföra. De viktigaste anledningarna till att antalet fiskehamnar minskar är färre fiskebåtar, färre yrkesfiskare och bristande kvoter. Andra anledningar är att fiskelägen med båtarna på stranden innebär en farlig arbetsmiljö, att vädret ger långa perioder utan inkomster osv. En trygg anlagd hamn föredras därför av de flesta fiskare framför en sandstrand då det möjliggör säkrare båtar med bättre arbetsmiljö, säkrare förhållanden vid landning, stabilare inkomster och ett lugnare liv. Højrup är lite tendentiös i sin framställning och gör överförbara fiskerättigheter mer negativa än de är.

Vad Højrup dock faktiskt visade på var att organisering och risktagande var nödvändigt. Det gjorde det möjligt för de småskaliga fiskarna att överleva genom att gemensamt köpa fiskerättigheter vilket en enskild fiskare aldrig hade kunnat. Det är möjligt att agera så även i Sverige, men det kräver gemensam organisering, något som verkar vara mycket ovanligt i det småskaliga kustnära fisket på Ostkusten men mycket vanligare på den svenska västkusten i både stort och smått. Det har också blivit vanligt på vissa håll i Danmark, framförallt på Jyllands västkust, men inte i andra delar av Danmark.

Att fiskerättigheter (kvoter) flyttats från östra Danmark till västra Danmark är lika mycket en konsekvens av denna bättre organisering och inte bara en konsekvens av att fiskerättigheter köps av de rikaste, för riktigt så har inte varit fallet i det demersala fisket. Denna aspekt undvek Højrup dock att nämna. Han hävdade också att kapitalisering, banker och storföretag med bankernas stöd i stort sett var ansvariga för den kraftiga minskning som ägt rum i den danska fiskeflottan men nämnde samtidigt inte att en minskning av antalet fartyg var nödvändig då det stora problemet i danska fiskeflottan innan införandet av TFC och att en minskning av antalet fiskebåtar därför var nödvändig.

En minskning av antalet fiskebåtar innebär förstås också att antalet fiskehamnar och antalet yrkesfiskare minskar. Det innebär självklart också en ökad koncentration vad det gäller innehaven av fiskerättigheter. Det är oundvikligt och helt enkelt nödvändigt. För att modernisera fiskeflottan och därmed skapa en bättre arbetsmiljö är det också nödvändigt med kapitalisering, med mer lönsamma företag. Företagen och yrkesfiskarna behöver tjäna pengar för att kunna och våga investera samt satsa och ta risker. En viss kapitalisering är därför nödvändig.

Under konferensen var det också ett märkligt fokus på att fiske måste landas i en hamn för att det ska kunna vara ett levande fiskeläge. Så det naturligtvis inte, i levande fiskelägen på västkusten som Dyrön, Donsö, Fotö, Rörö och Fiskebäck landas det ingen fisk eller mycket begränsade mängder fisk. Ändå är det levande fiskelägen. Fokuset på att fisk måste landas i en hamn är därför något förfelat och har sannolikt inte så stor betydelse som många i de olika diskussionsgrupperna och föredragen hävdade. Däremot är det i allmänhet ganska tydligt att det för att ett småskaligt kustnära fiske ska överleva i det långa loppet och ha någon större betydelse är det bara om det också finns ett storskaligt fiske med bas i samma hamn, i samma fiskeläge. Motsättningen mellan storskaligt fiske och småskaligt fiske som ofta målas upp är därför falsk.

Det är också uppenbart att storskaligt fiske även det är nödvändigt. Småskaligt kustnära fiske kan bara svara för en mycket liten del av svenskt fiske och det är därför bara ett komplement ur samhällsekonomisk synpunkt. Detta understryker hur falsk motsättningen mellan storskaligt och småskaligt fiske är.

Under ytan under hela konferens låg ytterligare två saker som aldrig togs upp i den organiserade debatten men desto mer i den informella diskussionen i pauser och vid måltider. Dels säl- och skarvproblematiken där nog all var överens om att det kustnära fiske med passiva redskap inte kan överleva om det inte införs jakt på säl och skarv. Ingen vågade nämna detta i den organiserade debatten, men Yvonne Walther från ICES berörde frågan och sa det utan att säga det.

Det andra ämnet som låg under ytan och kokade var det nya förslaget till demersalt förvaltningssystem som Havs- och vattenmyndigheten lagt fram. Ett förslag som oroade kustfiskarna och de mer storskaliga trålfiskarna på östkusten. Ett för slag som enligt min mening innebär att det kustnära småskaliga fisket gynnas. Men det trodde inte de småskaliga yrkesfiskarn på mötet och deras rädsla och felaktiga uppfattningar om överförbara fiskerättigheter underblåstes av Thomas Højrups vilseledande föredrag.

I slutändan kvarstår dock en grundläggande insikt. Ska östersjöfisket kunna räddas kärvs en förändring i förhållningssättet till fisket. Yrkesfiskarna på öst- och sydkusten måste förändra sin inställning. de måste blir mer proaktiva, agera både ekonomiskt och organisatoriskt för det de vill ha, de måste våga ta risker och inte luta sig tillbaks. Inte hålla sig till det säkra. Utan den förändringen spelar det ingen roll vad vi gör.

De lokala österfiskarna kommer att gå under om de inte ändrar si grundläggande inställning. De måste ta mer risker, de måste organisera sig gemensamt, de måste våg satsa, de måste våga sätta sig i skuld, de måste samarbeta och vara med i samma organisationer. Utan den förändringen är det kört. Det finns exempel på vilken väg de småskaliga fiskarna måste gå. Det finns exempel på vilken väg trålfisket i Östersjön måste gå. Men yrkesfiskarna på ostkusten, i Karlskrona eller Simrishamn, för att ta ett par exempel verkar inte beredda att gå de vägarna. Det är grundproblemet.

Uppköpare, beredare, restauranger med flera är beredda och villiga, yrkesfiskarna i området är det inte. Detta tycker jag framgick klart under diskussionerna på konferensens första dag.

Till slut ett praktiskt exempel på hur det kan gå om yrkesfiskare agerar proaktivt och när de inte gör det. När det blev problem med torskfisket i södra Östersjön packade västkustbåtarna ihop och drog iväg till andra fiskevatten. En del stack upp till Bottenhavet och fiskade sill på den fria kvoten, andra drog till Västerhavet och ökade sitt fiske där. Yrkesfiskarna från östkusten satt stilla i båten och fortsatte fiska torsk i hemmavatten. När de sent omsider började fundera på om de inte borde fiska sill i Bottenhavet var det försent. Kvoten delades upp på individuella andelar, individuella fiskerättigheter, och östersjöfiskarna kände sig förfördelade. Men hade de agerat proaktivt på samma sätt om västkustfiskarna hade de haft egna fiskerättigheter på sill i Bottenhavet.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements