Nomader och bofasta fiskare – fiskekvoter och fiske

I Sverige finns minst två mycket distinkta fiskekulturer, kanske fler, exempelvis urskiljer Jonas Hentati-Sundberg tre olika i sin avhandling om fiskestilar med mera. Men det är två kulturer som klart står mot varandra i många fiskeridiskussioner. Dels den seminomadiska kulturen (jag kallar den nomadisk i resten av inlägget) som dominerar i området från Sotenäset i mellersta Bohuslän till Göteborg i söder, dels den bofasta kulturen där yrkesfisket fiskar lokalt och inte alltför långt från kusten.

Den nomadiska kulturen karaktäriseras av att fisket bedrivs var som helst där det finns fisk. Det var bohusläningar som startade det norska uthavsfisket och lärde norrmännen att fiska ute på öppna havet. De nomadiska fiskarna låg i mer än 100 år på fiske utanför Norge, vid Island, Shetland, Irland, Skottland osv under långa tider av året. De prövade även fiske utanför Afrika, Sydamerika och USA på ett mycket tidigt stadium. Denna nomadiska fiskarkultur utvecklades från egendomslösa och mycket fattiga fiskare i västkustens fiskelägen som inte kunde falla tillbaka på jordbruk när fisket i ett visst område försvann.

När den stora sillperioden var slut i början av 1800-talet hade de inte längre nån försörjning då alla sillsalterier och trankokerier lagt ner och sillen försvunnit från kusten.  De sökte sig då till annat fiske och svarte blev främst tre sorts långväga fisken, backefiske (långrevsfiske) efter vitfisk (långa, torsk, kolja etc), sillfiske med vad och drivgarn överallt där sillen fanns och dörjfiske efter makrill på Nordsjön. Fisket organiserades i kollektiva lag vadlag, backelag, båtlag osv där var och en bidrog med sin del och där var och en fick sin del av de totala inkomsterna. När trålfisket vid mitten av 1900-talet tog över flyttades dessa kollektiva organisationsformer över till detta fiske. Kort uttryckt fungerade betalningssystemet enligt modellen, en del till båten, en del till varje man. Detta oavsett om den enskilde fiskaren var delägare i båten eller inte. På båtar inom den nomadiska fiskarkulturen utvecklades därmed en stor jämlikhet och en platt organisation där ingen egentligen stod över nån annan.

Konsekvensen av denna fiskarkultur blev när de stängdes ute från Nordsjön genom att de ekonomiska zonerna utvidgades till 200 sjömil och sillen tog slut att de flyttade sitt fiske till Östersjön. Där kom de i konflikt med en lokala bofasta fiskarbefolkningen då de delvis fiskade på samma resurs. Denna konflikt hade den nomadiska fiskarkulturen länge haft med bofast och lokalt fiskande fiskarbefolkning Halland och norra Bohuslän så konflikten i sig är inte ny. Det är också en traditionell och mycket vanligt förekommande motsättning mellan nomader och bofasta.

En konsekvens av den nomadiska fiskarkulturen blev också att denna kultur utvecklade beteenden som innebar ett mycket större risktagande. Att segla till USA:s kust eller Island i jakt på fisk med 15 meter långa båtar var mycket farligt och dessutom ett ekonomiskt risktagande. För att minimera risken för den enskilde fungerade det kollektiva organisationssystemet mycket bra. Detta risktagande kallas idag entreprenörsanda och ligger bakom den nomadiska kulturens yrkesfiskares ständiga jakt på nya metoder, nya fiskevatten, bättre sätt att överleva, stora risktagande med enorma lån osv. En kultur i stark kontrast till den bofasta fiskarkulturen där det är en heder att inte häfta i skuld. Där säkerhet går före risktagande.

Det finns därför en reell konflikt kring kvoter mellan nomadiska yrkesfiskare och bofasta lokala yrkesfiskare. En konflikt som tar sig allehanda befängda och bisarra uttryck och som leder till spridande av fördomar och annat.  För att minimera konflikterna har yrkesfiskarna inom den nomadisk fiskarkulturen satsat allt mer på pelagisk fiske långt ute till havs i områden och på arter som de bofasta och lokala yrkesfiskarna inte satsat på.  Den enda arten där de två hamnar i viss konflikt är sillen, men där fiskar de nomadiska yrkesfiskarnas båtar långt från land medan de bofastas fiskar närmare land.

Det finns idag ingen anledning att någon av dess kulturer ska förlora sitt fiske och det är viktigt att ta hänsyn till detta när förvaltningssystem skapas. Jag tycker det pelagiska systemet gjorde det på ett bra sätt och också att förslaget som nu lagts fram av Havs- och vattenmyndigheten om det demersala fisket gör det på ett bra sätt.

Det är också dags att folk slutar slänga glåpord och sprida fördomar och falska uppgifter om de nomadiska yrkesfiskarnas fiske. De nomadiska yrkesfiskarna dammsuger inte haven, de fiskar i enlighet med vetenskapligt och politiskt beslutade kvoter och deras fiske hör till de mest hållbara och miljövänliga som finns i Sverige. De använder inte bottentrål i nån större utsträckning (vid tobisfiske förekommer det) och de förbrukar lite bränsle i förhållande till fångsten. Om de fick och det fanns en marknad skulle de utan tvekan sälja sillen från Östersjön till konsumtion för det skulle ger mer betalt än att sälja den till fiskmjölsfabrikerna. De konkurrerar också allt mindre med bofasta lokala fiskare då de senare allt mer fiskar annan fisk och i andra områden än de nomadiska yrkesfiskarna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

PS. Även i Gävleområdet utvecklades det tidigt en nomadisk fiskarkultur som dock bara till viss del lever kvar.

Advertisements