Nomader ska inget ha, eller?

I Sverige finns två distinkta fiskarkulturer, en seminomadisk som är nästan utdöd och som från början fanns främst från Göteborg skärgård och norrut till och med Sotenäset samt längs den södra delen av norrlandskusten. Dessutom finns det en mer bofast fiskarkultur i norra Bohuslän, Hallan, Skåne, hela Östersjökusten upp till Gävle samt på Gotland. I den senare kulturen kombinerade fiske ofta med andra näringar som fiskkonservering, jordbruk, handel etc. Så är det i viss mån än idag.

De seminomadiska fiskarna har  gynnats ekonomiskt genom att de inte är lika känsliga för kollaps för vissa fiskebestånd utan då beger sig till andra fiskevatten där det finns fisk. Samtidigt har de missgynnats kraftigt av havets ekonomiska uppdelning som gjort det tillhörigt de länder som det aktuella havet ligger intill. Det senare har lett till att den seminomadiska fiskarkulturen bara överlevt på en handfull platser kring Göteborg, Fiskebäck, Vrångö, Donsö, Styrsö, Fotö, Öckerö, Rörö, Dyrön och Rönnäng. Bara ett enda litet samhälle är idag beroende av det seminomadiska fisket, det är Rörö. Det är idag dessutom den enda plats i Sverige där yrkesfiske utgör huvudnäring. En gång i tiden dominerade denna kultur uppemot 50 samhällen längs Bohusläns kust. Nu finns den bara kvar på färre än tio platser.

Den bofasta fiskarkulturen har överlevt i betydligt större utsträckning än den seminomadiska och till och med fått ökad ekonomisk betydelse längs Norrbottenskusten.

Trots detta är det vanligt att debattörer i fiskefrågor hävdar att den seminomadiska kulturen borde fråntas tillträdet till fiskeresursen som istället borde tillhöra bara de som bor i ett visst område. Argumentet är lika gammalt som det är felaktigt.

Tänk er om någon krävde att bara bofasta skulle ha rätt till marken i renbetesområdena och de seminomadiska samiska renskötarna inte skulle ha rätt till marken då de inte bor i närheten. Det är inte ett gångbart argument och det borde därför inte heller kunna var ett gångbart argument i fisket. Resursen måste helt enkelt delas mellan seminomaderna och de bofasta. Det gäller marken i renbetesområdena såväl som fisken i havet.

Att bevara de sista resterna av den seminomadiska fiskarkulturen borde också vara lika viktigt som att bevara samernas kultur och rättigheter. Speciell hänsyn borde därför tas till de samhällen och platser där den seminomadiska fiskarkulturen i viss mån överlevt. Det finns ett värde i det, ett kulturellt värde. Det är tråkigt när fiskedebattörer enkelspårigt förkastar den seminomadiska fiskarkulturen genom sina fördömanden av storskaligt fiske. Det är tråkigt när debattörer slutligt vill döda en flerhundraårig kultur genom att föreslå ogenomtänkta saker eller rentav förnekar att någon sådan kultur existerar.

Det borde inte vara möjligt att hävda att nomader och seminomader inte ska ha rätten att försörja sig på traditionellt vis. Ändå görs det hela tiden i debatten om fiske.

Läs också: Nomader och bofasta fiskare – fiskekvoter och fiske

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements