Jens Christian Holst är forskare. Han har i många år arbeta med uppskattningar av pelagiska fiskebestånd och laxbestånd. Han menar att det finns en systematisk underskattning av de pelagiska fiskbestånden i Nordatlanten och Norska havet, både vad det gäller makrill och sill, men sannolikt också blåvitling. Bestånden har kunnat växa till på grund av brist på större rovdjur som tidigare fiskats ut av människan som exempelvis tonfisk och späckhuggare.
Underskattningen har inneburit att fisket blivit för litet och fiskbestånden för stora vilket i sin tur lett till att bestånden av djurplankton och småfisk (inklusive unga exemplar av lax, sill och makrill) minskat på grund av för hårt jaktryck från större makrillar. Makrillbeståndets storlek har växt kraftigt och utbredningen har också ökat så att de numera finns mycket längre norrut och österut såväl som i sitt mer traditionella utbredningsområde. Genom en starka tillväxten har brist på djurplankton uppstått vilket lett till att makrillen börjat äta småfisk/ungfisk istället. Detta har drabbat bestånden av lax, tobis, NVG-sill, lodda och skarpsill drabbats av nedgångar då makrillen äter deras larver och ungfiskar. Sannolikt är väl situationen likadan i Nordsjön och Skagerak.
Genom bristen på djurplankton har förekomsten av växtplankton ökat då de inte längre blir uppätna av djurplankton. Resultatet är att växtplankton dör och att näringsutbytet i näringskedjan minskar. Detta resulterar i sin tur till att sill och makrill krymper i storlek.
Situation har också lett till att fåglar som lever på djurplankton försvunnit på många håll och kraftigt minskat i antal på andra håll medan fåglar som lever på makrill ökat kraftigt i antal. Det är väl sannolikt också så att det stora makrillbeståndet bidragit till återkomsten av den blåfenade tonfisken i nordiska vatten i stor skala.
Holst menar att den atlantiska vildlaxens minskning i antal i huvudsak beror på det enorma makrillbeståndet.
Sammantaget menar Jens Christian Holst att det finns tydliga indikationer, i själva verket klara bevis för att makrillbestånden är enorma. Enligt hans beräkningar utifrån samma råmaterial, mätningar och provfiske, som Internationella Havsforskningsrådet (ICES) använder för sin bedömningar närmare 6 gånger så mycket makrill som ICES ger vid handen. Enligt Holst är ICES beräkningar felaktiga och deras beräkningsmodell ger inte något korrekt resultat.
För det första menar han att deras insamling av ägg och bedömning av makrillens biomassa utifrån detta ger felaktiga resultat då de bara samlar in ägg i ett begränsat område som inte omfattar all makrillens nuvarande lekområden såsom Norska havet utan bara det traditionella lekområdet från Shetland och Färöarna söderut. Han menar också att det måste finnas andra felkällor som ännu är okänd med ägginsamlingsmetoden. Enligt de uppskattningar som gör enligt denna metod skulle makrillbeståndets totala biomassa vara 3,8 miljoner ton.
Övriga mätmetoder ger resultat som innebär ett mycket större makrillbestånd. De provtrålningar som görs ger en total biomassa för makrill på 10,3 miljoner ton. Detta menar Holst också är en kraftig underskattning av makrillbeståndets storlek. Detta menar han beror på ICES-forskarna beräknar mängden makrill i trålen på ett felaktigt sätt och att de trålar i en sväng vilket ger mindre fångst än om trålen drogs rakt. ICES har istället för att använda sig av den beståndssiffra trålning ger bestämt sig för att trålningen överskattar makrillbeståndet med en faktor på 2 och de har ändrat beräkningsmetoden av hur mycket makrill det finns i enlighet med detta så att siffran stämmer bättre överens med den siffra som fås från ägginsamlingsmetoden.
Den tredje metoden som används för att mäta makrillbeståndens storlek är mörkning. Makrillen märks och sedan rapporteras märkena in när den har fångats. Med denna metod blir den beräknade biomassa för makrill totalt 22 miljoner ton. Detta tyckte forskarna på ICES var för högt så de ändrade beräkningsmodellen. De bestämde att dödligheten var högre bland de märkta makrillarna än vad man tidigare än vad som tidigare antagits. Dessutom används inte dessa resultat fullt ut i ICES betsånduppskattningar och kvotrekommendationer.
Forskarna på ICES vill inte anpassa betsåndsuppskattningen och kvoterna till verkligheten utan när verkligheten inte stämmer med deras förutfattade uppfattningar om beståndsstorlek så ändrar de beräkningsmodellen så att den stämmer med deras uppfattningar snarare än med verkligheten. De har också utformat beräkningsmodellen så den tar mindre hänsyn till mätningar som ger högre beståndstorlek. Det finns ingen rimlig anledning till att göra så. Det innebär dock att modellen anpassas till förutfattde meningar istället för till verkligheten.
Inför 2018 har ICES beräknat en storlek på makrillbeståndets biomassa på 3,1 miljoner ton. Holst tror att det snarare handlar om en ett bestånd med en biomassa på cirka 20 miljoner ton. 22 miljoner ton är vad märkningen av makrill leder till. Provtrålningarna innebär om beräkningen görs korrekt ett makrillbestånd på 16,8 miljoner ton. Detta utgår då från att biomassa år 2008 var 2,8 miljoner ton. Makrillbeståndet är alltså enligt Holst minst 6 gånger så stort som den storlek som ICES anger. Modellen ger faktiskt ett mindre makrillbestånd än vad ägginsamlingsmetoden ger. Detta är onekligen märkligt och enligt Holst finns det idag ingen som helst korrelation mellan rekommenderade kvoter och det verkliga makrillbeståndet.
Det finns andra forskare som menar att biomassan för makrillbeståndet år 2008 var 7 miljoner ton år 2005 med utgångspunkt från märkningarna. Detta skulle ge ett makrillebstånd på mellan 40 och 50 miljoner ton, vilket också är vad många erfarna yrkesfiskare som deltagit i märkningar och provtrålningar anser om makrillbeståndets storlek.
En sak som stärker Holst resonemang om kvoterna och ICES allt för låga beståndsuppskattningar är att makrillen fiskats långt utöver ICES råd under många år. Detta då Grönland, island och Färöarna inte brytt sig om råden eller de framförhandlade kvoterna utan bestämt egna kvoter. Trots detta så kallade överfiske har makrilbestånden inte minskat enligt ICES.
Det mesta tyder på att Holst har rätt och att makrillbestånden är mycket större än ICES uppskattningar. Kanske skulle makrillkvoten faktiskt vara 6 gånger större än idag.
