Bifångster, uppgradering och utkast i det svenska räkfisket

I danskt räkfiske som sker på samma områden som svenskt räkfiske så landas 30% kokräka och 70% råräka och har så gjort länge. I svenskt räkfiske låg sammansättningen i hela den svenska räkfiskeflottan på 48 procent kokräka och 52 procent råräka år 2016.

En sådan fördelning kan vara rimlig om vi antar att svenska båtar fiskare lite annorlunda än danska, djupare och närmare formationer på botten som kan skada trålen.

Under år 2019 ligger sammansättningen på 68 procent kokräka och 32 procent råräka. En sådan fördelning är helt orimlig även om några båtar använder en rist som storleksselekterar bättre. Det är dock mycket få båtar som gör det.

En analys på båtnivå som jag gjorde för några år sen (2017) visade att det då fanns vissa båtar som landade 70% kokräka och 30% råräka medan andra kunde landa 40% kokräka och 60% råräka. Sen dess har situationen uppenbarligen förvärrats och alla båtar tycks landa med sådan proportioner. Det är uppenbart att det sker en uppgradering av fångsten i det svenska räkfisket. Enda sättet att göra det är genom olagliga utkast av småräka.

En anledning till uppgradering av fångsten är prisskillnaden. Råräkan är liten och betingar ett pris på ca 22 kr/kg medan priset på kokräka som är större varierar stort beroende på storlek och kvalité, mellan 90 – 400 kr/kg.

Den viktigaste anledningen till uppgradering är dock en kraftig överkapacitet i det svenska räkfisket. Om detta nämner dock Havs- och vattenmyndigheten ingeting i förslaget om kameraövervakning. Det är ett helt oseriöst agerande från myndigheten. 62 svenska båtar har tillstånd att fiska räka. I praktiken är det dock cirka 40 båtar då resten enbart är kvotbåtar. De ska dela på en kvot som är häften av den danska. Överkapaciteten minskar lönsamheten i företagen och skapar ett starkt incitament för uppgradering. Kvotbåtar minskar också lönsamheten och innebär också ett incitament för uppgradering.

I Danmark finns det cirka 10 båtar som fiskar räka, men bara 8 fiskar egentligen aktivt. De landar all råräka de fångar. De har också fiskerättigheter för fisk vilket gör att de kan landa en stor del av den kvoterade fisk de fångar. I Sverige finns det räkbåtar som i praktiken saknar fiskkvoter.

Bifångster i räkfisket är dock ett mindre problem än i exempelvis kräftfisket. En huvudorsak till detta är att trål med rist är ett obligatorium sen 2013 vilket gör att bifångsterna är små. Den som har rist kan ha en tunnel och en separat påse för fisk. I fisket med tunnel är blåvitling (kolmule) och vitlinglyra (sperling, øyepål, norwegian pout) de viktigaste kvoterade bifångstarterna och de som är vanligast i utkasten tillsammans med räka. Vitlinglyra och blåvitling är fiskarter som idag inte används till konsumtion och därför vill ingen landa dem. De ger inga pengar. Fiske med tunnel är inte tillåtet i det kustnära räkfisket i Gullmarsfjorden och Kosterhavet.

I fisket utan tunnel är vitlinglyra den vanligaste fiskarten i bifångsten och utkasten näst efter räka. Detta är ett problem i Sverige då Sverige inte har någon kvot på vitlinglyra och ingen svensk båt har därför fiskerättigheter för vitlinglyra. Enda möjligheten att långsiktigt lösa detta är att Sverige får en vitlinglyrekvot (kräver en omförhandling inom EU av den relativa stabiliteten) eller att byten mellan Danmark och Sverige blir lika enkla som inom Sverige. Det senare kräver dock införande av individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) i det demersala svenska fisket. Räkbåtar har inte heller några fiskeättigheter för blåvitling. Det svenska förvaltningssystemet gör det inte möjligt för demersala fiskebåtar att ha fiskerättigheter för pelagiska arter som vitlinglyra och blåvitling. Det kärvs därför också en förändring i det svenska förvaltningssystemet för att problemet ska kunna lösas.

I Danmark fördelas kvoterna med hjälp av individuella överförbara fiskerättigheter (TFC). Det har lett till att fiskekapaciteten anpassats till resursen, dvs färre båtar. Antalet minskade från ett 80-tal till ett tiotal efter att TFC infördes.

Individuella överförbara fiskerättigheter är det enda kända sättet att anpassa fiskekapaciteten till resursen som fungerar. Dessutom innebär det en snabb och effektiv anpassning.

Att införa TFC i det svenska räkfisket skulle innebära att fiskerikapaciteten skulle anpassas till resursen. Antalet fiskebåtar i räkfisket skulle kunna minska till cirka 15, kanske 20. Anledningen till att minskningen inte skulle bli lika kraftig som i Danmark är en delvis annan struktur på det svenska räkfisket med en större andel småskaligt kustnära räkfiske och att många fiskar både räka och kräfta. Det skulle bli 5-10 stora båtar kvar och 10-15 mindre båtar i det kustnära fisket i Kosterhavet och Gullmarsfjorden.

Ska det bli ordning i det svenska räkfisket måste TFC helt enkelt införas. Kamerövervakning är ingenting som kommer att fungera i nuläget och är dessutom kostsamt medan TFC inte kostar något för samhället. Hade jag varit svensk räkfiskare hade jag krävt att individuella överförbara fiskerättigheter infördes innan jag hade accepterat att delta i försök med kameraövervakning. Ingen övervakning utan individuella överförbara fiskerättigheter.

En annan orsak till uppgradering i räkfisket är stor svängningar i kvoten. Ett år ner 50%, nästa år upp 100%. Det är helt orimliga svängningar som gör det svårt att planera fisket över längre tid. Genom att fisket blir mer osäkert minskar lönsamheten. I grunden tycks den vetenskapliga rådgivningen från ICES vara problematisk då den ofta förefaller vara helt felaktig, men det är framförallt beslutsfattarna, dvs politikerna, som är problemet med sin kortsiktighet i alla beslut.

Det ska också påpekas att förhållanden i det norska räkfisket i Skagerak och Nordsjön är desamma som i det svenska räkfisket och uppgradering förefaller vara mycket vanligt i Norge.

Alla diagram och tabeller hämtade från Havs- och vattenmyndighetens remiss om kameraövervakning.

Advertisements