Alenäs och hans förvirring om sill- och skarpsillsfisket

Ingemar Alenäs är en man som säkert kan mycket om vild lax och ål. Men om yrkesmässigt fiske i havet kan han väldigt lite och det han tror han kan är fel. I september förra året skrev han ett inlägg om felrapporteringen inom det pelagiska fisket. Felrapporteringen handlar om att skarpsill rapporterats som sill. Ingen vet om felrapporteringen är omfattande eller ej. Men mycket tyder på att den pågått länge.

Konsekvensen är bland annat att sillbeståndet överskattas och skarpsillsbeståndet underskattas. Men det görs troligen redan i de modeller som forskarna använder för att beräkna beståndsstorlek.

Konsekvensen av detta är att skarpsillsbeståndet sannolikt är betydligt större än vad som beräknats och sillbeståndet mindre. Men det innebär inte att sillbeståndet överfiskas och innebär inte något problem för sillen. Formellt underfiskas istället sillbeståndet. Om det skulle rapporteras korrekt skulle det däremot sannolikt leda till ett för stort sillfiske med problem för beståndet som en konsekvens. Alenäs har totalt missuppfattat detta.

Troligen är det så att skarpsillskvoten behöver höjas kraftigt medan sillkvoten bör sänkas.

Alenäs har också missupfattat det där med födan. Små torskar äter inte vuxen sill och inte heller vuxen skarpsill. Problemet med svält uppstår tidigare , när torsken är liten. Det finns brist på skorv och djurplankton. Skarpsill och sill är konkurrenter med torsken om denna föda. För mycket skarpsill ger alltså problem för torsken, inte tvärsom.

Sen är det ju inte så att det är mer betalt för skarpsill än för sill. Betalningen är samma. Alenäs beräkning av extra vinst är därmed helt befängd och har inget med verkligheten att göra. Det existerar inget svindleri. Det är en ren fantasi i Alenäs egen hjärna. Dessutom är omfattningen av felrapporteringen inte känd. Den är enbart känd för enstaka kontrollerade landningar. De kan vara typiska, men de kan också vara unika. Ingen vet.

Det kan dock vara ekonomiskt fördelaktigt att fiska skarpsill i nuläget. Detta då det finns så mycket skarpsill att de fyller en båt på nån eller att par dagar medan det kan ta en vecka att fylla båten med sill. Anledningen till detta är att det finns väldigt mycket skarpsill, men inte lika mycket sill. Det innebär lägre bränslekostnader och kortare arbetstid. Vilket är bra, både för sillen, ekologin i Östersjön och yrkesfiskarna själva. Vinsterna på grund av detta är dock mycket, mycket, mindre än de påhittade siffror Alenäs presenterar.

Sen har Alenäs verkar även missuppfattat kvoternas storlek. Han påstår att sillkvoten är 426 293 ton sill och  312 332 ton skarpsill. I verkligheten är sillkvoten 153 384 ton i egentliga Östersjön, 65 018 ton i Bottenhavet, 34 445 ton i Rigabukten och 3 150 ton i västra Östersjön. Totalt 255 997 ton. Skarpsillskvoten är 210 147 ton. Sammanlagt 466 144, dvs cirka 40% mindre än vad Alenäs hittat på. Men Alenäs säger att hans kvoter gällde 2018. De jag anger gäller 2020. Kvoterna var högre 2018 så kanske han har lite rätt ändå.

Kvoterna är baserade och satta i enlighet med den vetenskapliga rådgivningen så det betyder att det uttaget anses vara biologiskt hållbart och inget problem för torsken. Problemet är dock att den vetenskapliga rådgivningen med all sannolikhet underskattat storleken på skarpsillsbeståndet och överskattat storleken på sillbeståndet. Felrapportering har förstärkt dessa felbedömningar, men grunden är nog felaktiga beräkningsmodeller för pelagisk fisk vilket lett till att ICES som skapar de vetenskapliga råden kraftigt fått justera beståndsbedömningar i efterhand för exempelvis makrill.

PS. Alenäs tycks också ha glömt att det under en mycket lång tid inte varit möjligt att sälja sill från Östersjön som livsmedel på grund av miljögifter. Torts att miljögifterna nu är nere under gränsvärdena rekommenderar Livsmedelsverket fortfarande att vi bara ska äta en begränsad mängd sill från Östersjön.

Advertisements