Bottentrålning frigör gifter

Ingrid Tjensvoll

Bottentrålning används för att fiska bland annat räkor, torsk och kräftor. Metoden är omdiskuterad eftersom den har stor påverkan på miljön. Ändå ökar trålningen framförallt på djupare vatten. Ny forskning från Stockholms universitet visar att bottentrålning resulterar i grumligt bottenvatten och att miljögifter som tidigare var låsta i bottnen frigörs och återinförs i ekosystemet. Dessa miljögifter blir också tillgängliga för organismer som lever i vattnet.

Forskaren Ingrid Tjensvoll, verksam vid Stockholms universitets institution för ekologi, miljö och botanik, har jämfört miljöpåverkan av muddring, som är en metod för att göra kanaler och hamnar djupare, och trålning. Studien visar att under ett år resulterar trålning i 88 gånger större mängd uppvirvlat slam från botten i Östersjön.

– Trålningen gör att en stor mängd sedimentpartiklar frigörs vilket har negativ påverkan på olika organismers beteenden och fysiologiska processer. Ett exempel är att många fiskägg och fisklarver får svårare att överleva i det grumliga vattnet. Det uppvirvlade slammet kan även störa många fiskar när de leker, det vill säga ska para sig och lägga ägg, säger Ingrid Tjensvoll.

När man bottentrålar på förorenat havsbotten frigörs gifter som är tillgängliga för olika organismer att ta upp. Som exempel tar Ingrid Tjensvoll blåmusslor som blev utplacerade och exponerades för sedimentmoln, orsakade av trålning i en förorenad fjord. En månad efter trålningen hade blåmusslan uppnått så höga koncentrationer av både dioxiner och andra miljögifter att de var över maxgränsen för konsumtion.

Ingrid Tjensvoll ser allvarligt på att trålning ökar framförallt på djupare vatten. Eftersom trålning är effektiv så används den i alla havsområden ända ner till 4000 meters djup.

– Trålning stör djupvattenorgansimer som inte är anpassade till förhöjda sedimentkoncentrationer. Många djuphavsarter har också väldigt långsam tillväxt och sen reproduktiv ålder och därmed kan trålningen innebära stora negativa effekter på ekosystemet och återhämtningen är oviss, säger Ingrid Tjensvoll.

Något som skiljer trålning och muddring åt är att muddring är hårdare reglerat vad gäller exempelvis när man får muddra och var. Muddring får endast ske under tidsperioder då uppvirvling av sediment har minimal påverkan på olika organismer såsom sjögräs, vandringsfisk, lek- och uppväxtområden till fisk. Trålning däremot pågår under hela året och sker på mycket större djup.

– Den här doktorandstudien visar tydligt att bottentrålningen medför uppvirvling av stora mängder sediment, som kan resultera i grumligt bottenvatten och även frigöra miljögifter som tas upp av marina arter. Båda dessa faktorer kan ha en stor negativ påverkan på ekosystem som består av känsliga bottenorganismer och livsstadier. Det är därför viktigt att det införs regler för hur, var och när trålning ska få utföras i olika havsområden, säger Ingrid Tjensvoll.

Njord/Stockholms Universitet

Intressant?
Mer: Havsutsikt, Fisheco,
Läs även andra bloggares åsikter om Bottentrålning, Muddring, Miljö, Miljöpåverkan, Sediment, Skador, Djurliv, Ingrid Tjensvoll, Stockholms Universitet, Demersalt fiske