Införandet av EU:s fiskeripolitik i Sverige

Inlägg nr 7 av 8 i serien Det svenska sillfisket

1995 blev Sverige medlem i EU. Det innebar att Sverige inlemmades i EU:s gemensamma fiskeripolitik. TAC, det vill säga totalt tillåtna fiskekvoter tilldelades varje land i enlighet med historiskt landade kvantiteter. Detta kom att ge de svenska fiskarna och fiskebåtarna betydligt mindre kvoter än de mängder fisk de tidigare landat. Detta beroende på att svenska fiskare under 1980- och 1990-tal kraftigt underrapporterat hur mycket de landat.

Svenska fiskare ägnade sig alltså åt ett omfattande tjuvfiske och överfiske innan Sverige gick med i EU. Detta gällde torskfisket i Östersjön, torskfisket och annat demersalt fiske i Västerhavet (Skagerak och Kattegatt), sill- och skarpsillsfisket i Östersjön såväl som det pelagiska fisket efter sill, skarpsill och makrill i Västerhavet. Konsekvensen av detta tjuvfiske blev att fiskbestånden minskade kraftigt, stora delar av det svenska fisket slogs ut, men att ett antal större fiskare i Göteborgsområdet med stora trålare tjänade stora pengar, delvis svart. Allra bäst tycks de som tidigare ägnat sig år pelagiskt fiske i Nordsjön ha klarat sig. Något som sedan skulle få konsekvenser när individuella överförbara kvoter infördes i det danska och svenska fisket.

Antalet svenska fiskare sjönk också kraftigt under 1980- och 1990-talet och de flesta fiskelägen förlorade flertralet av sina fiskebåtar. Speciellt märkbart var detta i mellersta Bohuslän. Tjörn och Orust har i stort sett inga fiskebåtar kvar nånstans. I norra Bohuslän finns en räkfiskeflotta kvar och i Halland finns fiskelägen med fiskare som i huvudsak ägnar sig åt demersalt fiske. Trälsövsläge är det största fiskeläget och en av få kustorter i dagens Sverige där fisket är den viktigaste näringen. Även kring Göteborg har de flesta fiskelägen blivit av med huvuddelen av sina fiskebåtar och fiskare. Kanske är det endast Rörö (och kanske även Fotö) som idag kan sägas ha fisket som sin huvudsakliga näring. Fiskebäck som är en del av Göteborg är dock det i särklass största fiskeläget.

Fiskeflottan utvecklades dessutom allt mer åt att enskilda fiskebåtar och fiskare specialiserade sig på en viss typ av fiske.  På Rörö fanns exempelvis snörpvadsfiskare som familjen Johansson och under en period också Rybergs (som köpte en tidigare snörpvadsbåt av Johansson ocbh drev den under namnet GG 144 Themis i flera år). Även ett antal båtar från Fiskebäck som exempelvis GG 203 Ginneton och GG 505 Polar fiskade med snörpvad emellanåt. Det vanliga redskapet för pelagiskt fiske var är dock flyttrål (pelagisk trål).

Pelagisk trål

Flyttrål

De båtar som ägnade sig åt pelagiskt fiske kom under perioden att till stor del lämna annat fiske. Undantag fanns, men idag är det enbart ett fåtal fiskebåtar som ägnar sig åt såväl pelagiskt- som demersalt fiske. Exempel på sådana båtar är GG 39 Rossö och GG 840 Svanen från Rörö, GG 352 Veronica från Fiskebäck och GG 562 Randi från Göteborg.

GG 352 Veronica

GG 352 Veronica

Inom olika segment i fisket uppstod en kraftig överkapacitet. Kvoterna som tilldelades svenska fiskare var också alldeles för små i förhållande till kapacitet och antal båtar. Exempelvis så var det sannolikt så att svenska fiskare drog upp huvuddelen av skarpsillen i Österjön, men Sverige har idag en minoritetsandel av TAC för skarpsill i Östersjön. En direkt följd av att svenska båtar underrapporterat sina landningar, dvs ägnat sig åt omfattande tjuvfiske.

Överkapaciteten om svensk fiske var speciellt tydligt inom det pelagiska fisket och efter att torsken delvis fiskades slut också i Östersjön. I Östersjön stoppades dock fisket på torsk i tid och det ena beståndet har återhämtat sig. I Västerhavet har framförallt de kustnära bestånden av torsk ännu inte återhämtat sig efter 1980-talets överfiske. Minskat torskfiske ledde till att många båtar i Göteborgtrakten istället började fiska räkor och därmed bli konkurrenter till mindre fiskare i norra Bohuslän. Även kräftfisket kom att bli mer omfattande. En överkapacitet uppstod även inom räkfisket som en följd av detta.

Trots överkapaciteten inom det pelagiska fisket kom EU.s bidragsregler, skrotningsbidrag och annat, att leda till att ett antal nya stora pelagiska båtar byggdes åren efter Sveriges EU-inträde och fram till och med de första åren på 2000-talet (GG 204 Tor-ön, GG 207 Torland, GG 205 Ganthi, GG 203 Ginneton, GG 764 Astrid, GG 64 Astrid Marie, GG 330 Carmona, GG 787 Lövön). Samtliga hemmahörande i Fiskebäck eller på Rörö. Så även om en del båtar försvann från fiskeflottan minskade inte den sammanlagda fiskekapaciteten.

Av de nämnda båtarna har idag en försvunnit från den svenska flottan, GG 205 Ganthi som idag återfinns i Norge under namnet Harmoni. GG 64 Astrid Marie heter idag GG 158 Sunnanland, den GG 787 Lövön som byggdes under den nämnda perioden heter idag Sille Marie och är norsk, den nämnda GG 330 Carmona är idag NC 330 Kristin med tysk flagg och svensk ägare, men annars finns alla båtarna kvar.  Såväl Lövön som Carmona har ersatts av nya båtar med samma namn. De enda två nybyggen (Carmona byggdes som GG 892 RIgel) som tillkommit i den svenska fiskeflottan efter 2004. Nu är en ny Carmona på gång och den båt som tidigare hette Carmona (ex Rigel) är nu GG 206 Ahlma.

Ett resultat av överkapaciteten inom det pelagiska fisket var dålig lönsamhet för många fiskeriföretag. En del fiskare klarade sig på grund av inkomster som inte redovisades osv. Många fiskare försökte då hitta alternativ. Fisket i Västafrika blev så småningom ett alternativ för en del. En kamp för strukturering påbörjades bland en del av de pelagiska fiskarna (fiskeriföretagarna) och slutligen infördes individuella kvoter år 2007 och individuella överförbara kvoter 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Svenska fiskare i Nordafrika och VästafrikaInförandet av ITQ i det pelagiska fisket >>
Advertisements