Miljörörelserna och fisket

Fiskare är i allmänhet negativt inställda till miljöorganisationer. Anledningen är att fiskarna ofta anser sig vara utsatta för en orättfärdig kritik och att miljöorganisationer ofta har en totalt felaktig bild av hur yrkesmässigt fiske bedrivs. När det gäller det senare är jag benägen att hålla med om den kritik som kommer från fiskare. Medan det förstnämnda inte är helt sant.

Många fiskare i Sverige vidhåller att fisken aldrig försvunnit, utan att det alltid och hela tiden funnits tillräckligt med fisk. Denna hållning är naturligtvis helt orimlig. Inställningen har väldigt lite med verkligheten att göra. Alla vet att det inte finns lika mycket fisk idag som det fanns på 1960-talet. Orsakerna till detta är sannolikt fler, överfiske är en, bottentrålning en annan. Båda dessa saker har med yrkesfisket att göra.

Troligen räcker dock inte detta som förklaring till varför fisken försvunnit i vissa områden, exempelvis i många av de bohuslänska fjordarna och nära kusten. Det finns troligen också andra mer miljörelaterade orsaker kring utsläpp, vattentemperaturer osv. yrkesfisket kan sannolikt inte ensamt hållas ansvarig. Här brister ofta miljörörelsen som alltför ensidigt inriktar sig på att kritisera yrkesfisket trots att verkligheten är mer mångfacetterat. Följden är att yrkesfiskare känner sig orättfärdigt utpekade.

Samtidigt gör sig yrkesfiskarna till lätta måltavlor för kritiken. Det är uppenbart att det förekom ett kraftigt överfiske av torsk i Östersjön på 1980-talet, sannolikt även i Västerhavet. Detta har varit en starkt bidragande orsak till nedgången i bestånden. Samtidigt är det uppenbart att fisket av skarpsill och sill under 1980-tal och 1990-tal drogs med en lång rad oegentligheter som yrkesfiskare officiellt inte vill medge, men där de i informella privata samtal mycket väl kan hålla med om kritiken på denna punkt. Att yrkesfiskarna inte medger de fel de begått innebär att de själva bidrar till att skapa misstroende mot dem.

På samma sätt är det med räkfisket idag. Det är uppenbart att det inte går rätt till i det svenska räkfisket, men officiellt förnekar varenda svensk räkfiskare att det finns nåt fel. Sådant bidrar inte till att skapa trovärdighet för fiskare som yrkesgrupp.

Å andra sidan sprider miljörörelser också en massa falska uppgifter och hotbilder. Bland annat kritiseras bottentrålning hårt. Det mest av kritiken är riktig, bottentrålar skadar bottnarna. Samtidigt finns det fiske som inte kan bedrivas på annat sätt än med bottentrål, det gäller räkfisket och stora delar av kräftfisket. Att förbjuda bottentrål helt skulle i det läge som finn i det svenska fisket idag få mycket allvarliga konsekvenser. Något som miljörörelser tycks blunda för och som är en del av det som skapar ett dåligt förtroende för miljörörelser bland fiskare.

Samtidigt inriktar sig miljörörelserna ofta på de större fiskebåtarna som anklagas för att ägna sig åt rovfiske, att dammsuga bottnarna, tömma haven på fisk etc. Problemet med detta, med dessa påståenden är helt enkelt att de är felaktiga. I vissa sammanhang rena lögner. Stora fiskebåtar i Sverige (och Danmark) fiskar i huvudsak pelagisk fisk (sill, skarpsill, makrill, blåvitling, vitlinglyra och tobis). Huvuddelen av detta fiske bedrivs med snörpvad (ringnot) och pelagisk trål. En del med semipelagisk trål. Bottentrål som släpas längs med botten används alltid. Det pelagiska fisket är i stor utsträckning MSC-märkt och bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Det handlar idag inte om överfiske (som dock ägt rum under tidigare årtionden) och de stora fiskebåtarna förstör inga bottnar.

Miljörörelsen vurmar samtidigt för det småskaliga kustnära fisket. Huvuddelen av detta fiske i Västerhavet bedrivs med bottentrål och är inriktat på räka och kräfta. En mindre del bedrivs med burar och tinor med inriktning på krabba, kräfta och hummer. En del av det kustnära fisket i främst Östersjön, men även i liten utsträckning i Västerhavet, bedrivs med garn (nät) och krokredskap som backor och dörj. Men det mesta handlar om bottentrålning. Det är alltså mindre båtar, om än inte de allra minsta, som ägnar sig åt bottentrålning. När dessa beröms av miljörörelser samtidigt som de stora, mer miljövänliga fiskebåtarna, kritiseras, framstår miljörörelserna som monumentalt okunniga vad det gäller fiske.

Miljörörelser påpekar gärna och ofta att allt inte står rätt till i fisket, men de vill sällan bidra till att genomföra fungerande lösningar för att få bukt med problemen. Exempelvis inom dagens svenska räkfiske där Greenpeace och WWF påpekat att det inta går rätt till, att det finns överkapacitet och överetablering som leder till att olämpliga och olagliga metoder används.

Samtidigt tar miljörörelserna avstånd från den enda kända metod som kan få bort överkapacitet och överetablering, individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ). När det infördes i det pelagiska fisket försvann överetableringen på tre år. Antalet fiskebåtar halverades. På samma sätt kommer det att bli inom räkfisket om det införs där. Det är det enda fungerande sättet att minska överetableringen och överkapaciteten inom räkfisket och därmed enda metoden att stoppa olagliga och olämpliga metoder som leder till överfiske. Det säger miljörörelserna alltid nej till vilket avslöjar en hel del om deras okunnighet, alternativt dubbelmoral eller fientlighet mot fiskarsamhällena och yrkesfiskare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Miljörörelserna och fisket”

Kommentarer är stängda.