Johanssons på Tjörn – uppgången

1928 byggde Shell en lagertank för olja vid Prosteviken i Skärhamn. De behövde nån som kunde sälja oljan till skutor och fiskebåtar i området. Valet föll på Mandus Johansson, livsmedelshandlare i Skärhamn. Han började sköta oljeförsäljningen från en båt. Så småningom tog sonen Lars Johansson över oljeförsäljningen och redan som 15-åring uppges han var den som skötte faderns oljehandel i praktiken.

1940-43 seglade Lars Johansson i en rad skutor som transporterade gods mellan Tyskland och Norge, på Östersjön och på Göta älv upp till Vänern. Under kriget låg oljeförsäljningen i faderns företag nere och bunkerbåten Lars såldes.

Efter kriget arbetade Mandus Johansson i Lotsverket och sönerna  Lars och Vilgot Johansson återstartade år 1946 verksamheten och hyrde en ny bunkerbåt, Hero, från Shell som de också hade ett transportkontrakt med. 1951 köptes den första egna båten, Ängö, En mindre kusttanker som legat upplagd i Helsingfors. Båten ägdes av ett partrederi vilket ju sen gammalt var det vanliga i Bohuslän. Både Lars och Vilgot Johansson var delägare. Ett år senare bildades AB Skärhamns Oljetransport (SKOT) för att ta hand om oljeaffärerna

1954 köptes nästa båt, Tanus, 1955 Tankbritt. Varje båt ett eget partrederi. Tanus sådles 1959. 1960 köptes AB Lödöse Varf från Bonniers som köpte hela Bratt-koncernen (Adolf Bratt & Co, Ångfartygs AB Götha osv). Fartygen och partrederierna blev med tiden allt fel.

Den första båt som bröderna för egen del lät bygga, i det fallet bygga om, vid varvet i Lödöse var torrlastfartyget Tunis. Ett fartyg som 1960 byggdes på spekulation vid Kustvarvet i Höganäs men efter sjösättning övertogs Nya Halmstadsvarvet för att färdigställas men köptes av Bröderna Johansson och färdigsställdes istället på Lödöse Varv. 1965 byggdes dock Tunis om igen, nu till fiskebåt (GG 248 Tunis) för snörpvadsfiske (ringnotsfiske) i Nordsjön. Med ett bruttotonnage på 499 ton när den stod färdig 1966 var båten den största fiskebåten i Sverige vid denna tid. Båten var ett tekniskt misslyckande som fiskebåt och såldes redan 1967 till Norge. samma år som Tunis byggdes om till fiskebåt ägde bröderna också en annan mindre träfiskebåt, LL 479 Oregon på 78 bruttoton. Kanske bröderna Johansson vid denna tid närde planer på att bygga upp ett fiskerederi. Så blev det dock aldrig. Oregon såldes redan samma år som båten kom i Johanssons ägo, dvs 1965.

Tillsammans med Wallenius och en man vid namn Bengt Törnqvist gav sig bröderna Johansson också in på biltransportområdet och hamnen i Wallhamn skapades för detta ändamål. Wallhamn AB grundades 1962 med Wallenius som ägare av 50% av aktierkan, Lars JOhansson 35,7% och Bengt Törnqvist 14,3%. Hamnen öppnades året efter. Till en början var dock Wallhamn inte en lönsam hamn och 1973 köpte bröderna Johansson ut Bengt Törnqvist och Walleniusrederierna. Som en följd av detta startade Johanssons snart en Roro-verksamhet med specialfartyg byggda vid Lödöse Varf, Roto-Line. Detta företag fick ett transportkontrakt med AB volvo.

Samtidigt expanderade företaget på kusttankersidan och ständigt nya partrederier bildades. Något som var skattemässigt mycket fördelaktigt fram till 1975 och därefter bara fördelaktigt. Antalet företag vid sidan partrederierna ökade också samtidigt och koncernen bestod u början av 1960-talet av flera delar. Först och främst AB Malaga med dotterbolagen AB Skärhamns Oljetransport, AB Skärhamns Svetsverkstad och AB Lödöse Varf, oljehandelsverkamsheten bestående av Firma Mandus Johansson och AB Lödöse Oljor samt rederi- och hamnverksamheten i Wallhamn AB och de olika partrederierna. 1964 startades också skeppsmäkleriverksamheten Western Tankers AB som dotetrbolag till AB Malaga.

Varvsverksamheten vid Lödöse Varav expanderade och byggde allt större fartyg. Till slutt nåddes kapacitetstaket och bröderna köpte därför det nedlagda Oskarshamns Varv år 1970. Även detta bolag kom att ingå i Malaga-koncernen. I AB Malaga ägde Lars Johansson 52% av aktierna medan Vilgot Johansson ägde 48%. Koncernen såg i början av 1970-taket ut enligt följande schema:

Köpet av Oskarshamns varv innebar att bröderna Johanssons imperium nu var på sin topp. Det var också början på koncernens fall.

I en tid när varven i Sverige gick på knä och lades ner ett efter ett framstod bröderna Johanssons varv som undantag. Verksamheten expanderade trost att även de drabbades av effekterna av oljekrisen i mitten av 1970-talet.

Även i övrigt närde bröderna Johansson expansionsplaner. De ville bygga ut hamnen i Wallhamn för import av kol och export av stål. Så blev det aldrig och det hade varit en sällsynt dåligt placerad hamn för den typen av verksamhet. Det är en dåligt placerad hamn även för bilimport och bilexport.

På rederisidan och Roro-trafiken (Roto-Line) fick bröderna dessutom konkurrens. En ny hamn byggdes i Göteborg, Älvsborgshamnen, för denna trafik. Ett annat rederi, Oden Line kunde precis som bröderna Johansson bygga Roro-fartyg med statligt stöd. Också det med en skärhamnsredare, Folke Patriksson i Nordsjöfrakt, och åkaren Gustaf Adolf Berndtsson i Skärhamn bakom sig, som lät bygga fartyg vid Öresundsvarvet i Landskrona. Detta trots att alla andra rederier (Johansson, Broströms och Tor Line) hävdade att det fanns för måna Roro-fartyg med trafik på Sverige. 1979 flyttade Volvo sin export av bilar till Göteborg och till nytt rederi. Det skapade problem för Johansson och OT-rederierna (som deras koncern i allmänhet kallades).

Johanssgruppen hade 4 stora roro-fartyg som höll på att byggas vid Oskarshamns varv vid denna tidpunkt. Det fanns ingen sysselsättning för dessa båtar efter att Volvo bytt befraktare. Samarbetspartnern på en linje till persiska gulfen, MTO, hade också sagt upp avtalet. Som ett resultat av detta övertog Johansson-gruppen MTO:s linjeverksamhet mellan Västeuropa och Mellanöstern. Linjen skulle heta OT Express Line. Dessutom byggdes tre oro-fartyg vid Lödösse varv samtidigt.

Under tiden hade Rederi AB Nordö i Malmö överenskommit med Oskarshamns Varv om att köpa ett par av de nya Roro-båtarna. Detta kolliderade med Vilgot och Lars Johanssons uppfattningar och hela avtalet med Rederi AB Nordö revs upp. I Oktober 1978 avled också Lars Gustafsson som haft ledande roller i Johanssgruppen i 16 år.

Efter sommaren 1978 hade Johanssongruppen fått samtliga nya Roro-fartyg levererade. Lödösebåtarna kom att sättas in i trafik mellan Felixstowe och Nigeria (OT Africa Line) samt mellan Tripoli i Libyen och Venedig (OT North Africa Line) tillsammans med en italiensk partner. Detta var liksom OT Express Line inga lönsamma satsningar för OT-rederierna. Ett samarbete med Finnline inleddes också och Johanssongruppen blev år 1978 delägare i Finnlines dotterbolag Atlantic Cargo Services AB.

Läs mer i Johanssons på Tjörn – nedgången.

Andra källor:
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Göran Littke, Olje-Lars, 1993

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Johansson, Vilgot Johansson, AB Malaga, Olje-Energi,Partredare, Partrederi, Johansson-bröderna, Wallhamn AB, Vallhamn, OT Shipping, OT-rederierna, Wallenius, AB Lödöse Varf, AB Malaga, GG 248 Tunis, LL 479 Oregon, AB SKärhamsn OLjetransport, Mandus Johansson, Roto-Line