Grötöns guanofabrik

Fabrik på Grötön i Lysekil, en ö som idag är sammanbyggd med fastlandet och där Lysekils hamn, järnvägsterminal för gods och fler fiskindustrianläggningar byggdes efter att hela ön inköpts av Lysekils kommun i början av 1900-talet.

Fabriken på Grötön drevs av Anglo Swedish Company Ltd som startade verksamhet år 1883 i stor skala med ett aktiekapital på 50 000 pund. Under en tid fabriken var i drift kritiserades den ständigt för den olidliga stank som spreds från fabriken:

Och så bortföras de tiotusen ???? af hafvets vackra, nyss så lifliga invånare, nu en liflös, oredig massa, till islådorna, salterierna eller till guanofabrikerna på Grötön eller vid Källviken. Grötöns höga skorsten synes där borta. Den afgifver en tjock rök, som böjer sig utöfver fjärdens vattenyta. Vi kände på hitresan lukten därifrån. Den var afskyvärd, men »den skall vara nyttig att inandas», sade kaptenerna. I det fallet sammanträffa icke det nyttiga och det angenäma. Sillguanon är nog gagnelig för jorden i Bohusläns bergskrefvor, och fiskoljan, som vid samma fabrikation erhålles, är en förträff- lig handelsvara för hvarjehanda industrier. Men nog ligger det dock en sanning i den kaptenens ord, hvilken sade: ”Det är synd och skam, att man använder sådana Guds gåfvor på det sättet!”

Kritik fanns alltså även på den tiden mot att använda sill för att tillverka fiskmjöl/guano och fiskolja. Kring Grötöns guanofabrik uppstod också en konflikt då invånarna i Lysekil redan tidigt försökte stoppa den:

Under 1880-talet uppstod en konflikt mellan invånarna i Lysekil och ägaren till guanofabriken på Grötö eftersom fabrikens verksamhet spred en oangenäm stank. Lysekil var vid den här tiden en kurort och invånarna oroade sig över att stanken skulle skrämma bort badgästerna och därmed förstöra den viktigaste inkomstkällan. Fabriken brann ned tidigt under 1880-talet och Lysekilsborna arbetade för att den inte skulle få återuppföras. De klagade hos hälsovårdsnämnden och kungen för att få till stånd ett förbud. Fabriken ansågs dock vara för viktig för fisket och en så viktig arbetsgivare att ortsinvånarnas klagan inte vann framgång. Fabriken återuppbyggdes.

Fabriken lades ner 1902 varefter ön år 1903 köptes av samtliga kommunfullmäktigeledamöter privat från disponent F. Lundström i syfte att lämna ön vidare till Lysekils stad.

Fabriken på Grötö brinner i augusti 1883. Foto: Carl Curman – 1883-08

Ett bevarat betyg som en smed verksam vid Grötöns guanofabrik fram till 1890 fått är publicerat på internet och lyder som följer:

Smeden Martin Andersson bördig från Norge som oafbrutet under sju års tid varit anställd, dels såsom smed, dels såsom eldare och skötare af diverse olika maskiner hos Bolaget The Anglo-Swedish Company, vid dess Olje och Guanofabriker å Grötöa och som på egen begäran för att förbättra sin ställning, vid förra årets slut, lämnat berörda anställning, gifves det vitsord att han, med utmärkt förmåga skött samtliga sina åligganden städse, vid ofta förekommande ändringar och reparationer där uthållighet och oafbrutet arbete erfordrats för fabriksdriftens fortsättande, ådagalagt en offervillighet utöfver allt beröm och i sitt lefverne varit exemplarisk, hvadan han till en hvar som erfordrar en duglig och samvetsgrann arbetare i hans yrke, till det bästa rekommenderas.

Datum som ofvan.
Richard Duff. Disponent.

Idag är Grötö ett industri- och hamnområde i Lysekil.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fiskolja, Guanofabrik, Grötöns guanofabrik, Grötöns fiskolje- och guanofabrik, Anglo Swedish Company Ltd, Lysekil, Fiskindustri