Englesson fantiserar – bifångster är inte ett problem i det pelagiska fisket

Bifångster är idag inget problem i det pelagiska fisket och det finns inga belägg för Anders Englessons påståenden om laxbifångster i det pelagiska fisket i Östersjön. Att det förekommer vissa laxbifångster är nog otvivelaktigt, men storleken är okänd. Detta oavsett vad Anders Englesson påstår om saken. Han kan inte visa på rapporten om laxbifångster och den står inte att hitta.

Den senaste WBGAST-rapporten från ICES (internationella Havsforskningsinstitutet) visar att bifångsterna av lax är låga och säger att de med stor sannolikhet inte påverkar laxfisket. Rapporten uppger att 20 ton lax fångas som bifångst i det pelagiska fisket på skarpsill år 2009. Detta är dock sannolikt en underskattning men ICE slutsats är ändå att det inte påverkar laxen i nån större utsträckning. Dessa bifångster liksom en del andra bifångster i kustnära garnfiske räknas också med i kvoten. Totalt fångades mer än 1 700 ton lax (mer än 300 000 stycken) i Östersjön samma år inklusive bifångster.

Englesson hänvisar till en äldre version av samma rapport som ger helt andra uppgifter, men det är ju ganska ointressant i sammanhanget. Resultaten i de äldre rapporterna är ju inte längre aktuella och anses vad jag förstår inte längre relevanta och mycket osäkra. Fisket och förhållanden ändras över tid. De senaste ICES-rapporterna hävdar alltså motsatsen till det Englesson säger. Detta trots att det troligen finns en viss underrapportering av laxbifångster i det pelagiska fisket. Det verkar som om Englessons siffror kring antal laxar faktiskt saknar relevans även om de ansågs korrekta år 2011.

Det är också välkänt att det pelagiska fisket idag inte innebär något problem för kustfisket. Det innebär inte mindre fisk till det kustnära fisket. Något som tydligt visats i en rapport om införandet av individuella fiskerättigheter i det pelagiska fisket som publicerades förra året.

Att Englesson tror att nya S 349 Gitte Henning ska fiska i Östersjön visar bara att han vet mindre om fiske än vad jag trodde. Inte ens nuvarande S 349 Gitte Henning som är mycket mindre ägnar sig åt fiske i Östersjön. Så stora båtar som nya Gitte Henning är byggda för att fiska blåvitling, sill och makrill i Nordsjön och Nordatlanten. Stora pelagiska fiskebåtar fiskar helt enkelt inte på samma bestånd och på samma ställen som små kustfiskebåtar. De är stora för att de ska rymma stora förvaringsutrymmen för de långa resor de behöver göra och för at minska bränsleförbrukningen i förhållande till mängden fångad fisk. Storleken har sig mycket lite med hur mycket de fiskar att göra.

Att överhuvudtaget tro att sillfiske i Östersjön ska bedrivas av av nya S 349 Gitte Henning är faktiskt helt orimligt. Danmark har inte så stor kvot sill att det ens skulle vara möjligt. För skarpsill har de tillräcklig kvot och Gitte Henning är innehavare av stora fiskerättigheter. De fiskas upp av mindre båtar som företaget bakom S 349 Gitte Henning äger för just det ändamålet. För närvarande är de största båtar som fiskar skarpsill och sill i Östersjön cirka 50 meter långa och på maximalt ungefär 800 bruttoton. Det gäller oavsett vilken flagg vi talar om. Stora båtar fiskar inte i Östersjön helt enkelt. Behovet för det finns inte. Det vore sannolikt mycket oekonomiskt.

De baltiska länderna har fiskebåtar på 8 000 bruttoton och omkring 90 meter långa, de fiskar pelagisk fisk på alla möjliga håll i världen, men inte i Östersjön där de baltiska länderna har större kvoter än Danmark. Dessa båtar har funnits i 20 år och har aldrig fiskat i Östersjön. Det finns ingen anledning att tro att de skulle göra det i framtiden heller. Lika lite som nya S 349 Gitte Henning. Anders Englesson spekulerar vilt om saker som inte har fog för sig helt enkelt.

I hela Sverige har fisket försvunnit på samma sätt som det försvunnit i Blekinge. Det beror på utvecklingen. Det finns helt enkelt inte underlag för lika många yrkesfiskare och fiskebåtar när allt fiske, kustfiskebåtar såväl som stora pelagiska fiskebåtar, blivit mycket effektivare. Varken i Blekinge eller nån annan stans. Göteborgs skärgård har ett 15-tal öar. Det fanns fiskare på alla en gång i tiden. I det som idag är västra Göteborg fanns 3 aktiva fiskelägen. Idag finns det ett fiskeläge i västra Göteborg och ett aktivt yrkesfiske att tala om på 7 öar. På några andra öar finns enstaka fiskebåtar. En gång i tiden fanns det många hundra båtar i området. Utvecklingen är alltså inte annorlunda i Blekinge än nån annan stans.

Jag kan inte heller se att det är något som helst problem att fiska upp sill och skarpsill som är otjänlig som människoföda för att tillverka fiskmjöl och fiskolja som sen används till djurfoder och laxfoder. Speciellt som det inte innebär ett problem för det kustnära fisket.

Det stora problemet med laxen, sillen och skarpsillen  i Östersjön är att de är tillåtna att använda som människoföda i Sverige. Dessa fiskar är giftiga och inte tillåtna att äta i de flesta EU-länder. Det är en skandal att den får ätas i Sverige. Inte att de används till fiskmjöl. Det är ju ett sätt att rensa bort gifterna för att sen förvandla fiskmjölet till foder och till annan mat som vi människor kan äta utan risk för vår hälsa. Varför det skulle vara ett problem förstår jag inte. Men för Englesson är det ett problem att giftig fisk förvandlas till ätbar mat.

Det finns också problem med laxfisket i Mörrumsån. Så mycket är klart. Det har dock inget med det storskaliga pelagiska fisket som pågått i mer än 20 år att göra utan de rapporter som finns tyder på att de har med miljöfaktorer och sjukdomar samt kanske också hybridisering (blandning av öring och lax) att göra.  Englesson gör det dock lätt för sig och skyller på det storskaliga pelagiska fisket. Det är dock till och med omvänt enligt ICES. Ökat fiske på skarpsill gynnar laxen genom att sjukdomsbenägenheten minskar.

Sn är det ju helt sant att det fiskas omkring en miljon ton sill per år i EU-vatten (kvoten var 800 000 ton år 1015). Men i motsats till vad Englesson tror används det i mycket liten utsträckning till fiskmjöl. Han vet inte vad han pratar om i detta fall helt enkel. Sill fiskas i huvudsak för konsumtion. Det är bara den giftiga sillen i Östersjön som i huvudsak fiskas för tillverkning av fiskmjöl (fast den äts i Ryssland och säljs av Finland och de baltiska länderna dit). I Skagerak fiskas också skarpsillen till stor del för konsumtion. Jag är säker på att Englesson nån gång ätit sån fisk som ansjovis. Den är i motsats till lax, sill och skarpsill från Östersjön inte giftig.

I Englessons fantasier är det pelagiska fisket skulden till allt, trots att verkligheten visar på det omvända. Så fakta är följande:

• Bifångsterna i det pelagiska fisket är små och anses inte vara ett problem enligt ICES (Internationella Havsforskningsrådet).
• Det storskaliga pelagiska fisket orsakar inte problem för det kustnära fisket enligt Havs- och vattenmyndigheten. Det gör däremot sälstammen som orsakar skador på fiskeredskap och fångster i det kustnära fisket.
• Problemen för sportfisket i Mörrumsån har inget med det pelagiska fisket att göra.
• Att göra användbar mat av giftig fisk som det storskaliga pelagiska fisket fångar är inte ett problem även om Englesson verkar tycka det.
• Sill fiskas i huvudsak till konsumtion

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Laxfiske, Anders Englesson, Miljöpartiet, ICES, Internationella Havsforskningsrådet, Havs- och vattenmyndigheten, Mörrumsån, Pelagiskt fiske, Lax, Skarpsill, Sill, Östersjön, Nordsjön, Kustnära fiske, Fiske

PS. Bifångster är ett problem i många andra fisken än det pelagiska. Exempelvis i det kustnära småskaliga garnfisket. Men framförallt i bottentrålsfiske på kräfta och fisk.