Gärna borttagna bränslesubventioner men först …

Ett fungerande förvaltningssystem är det allra mest väsentliga för att minska överkapacitet och överfiske. Därefter kan helt onödiga bränslesubventioner tas bort utan större konsekvenser och problem för fisket. Det är vad en studie av subventioner till fisket från AgriFoods i praktiken kommer fram till. En bra förvaltning leder till färre fiskebåtar och därmed också till färre yrkesfiskare och färre fiskelägen. Det är något oundvikligt men sannolikt också nödvändigt:

Kapacitetshöjande subventioner är framför allt skadliga i fisken med bristande förvaltning och kontroll. Ekonomisk forskning visar hur ekonomiska drivkrafter i ett fiske med bristande förvaltning leder till en situation där det är privatekonomiskt optimalt för företaget att fiska stora volymer snabbt. Det är inte lönsamt att spara fiskresursen till framtiden eftersom någon annan då kommer att fiska upp beståndet. Resultatet blir överfiske och överkapacitet i flottan – en situation som är vanlig i hela det globala fisket. Subventioner gör att företagens kostnader sänks vilket ökar investeringarna och förvärrar situationen. Om de ekonomiska incitamenten för företagen i stället ändras så att fisket strävar efter att få en långsiktigt maximal ekonomisk avkastning från resursen kommer överfisket att upphöra, flottan kommer i balans med fiskemöjligheterna och den ekonomiska avkastningen ökar. Subventioner påverkar även i detta fall fisket, men i mindre utsträckning.

Att subventionerna har mindre påverkan i ett väl förvaltat fiske innebär inte att subventioner är bra. Dels är det i många fall en ineffektiv användning av medel, och i många fall kan de ha effekter som är svåra att överskåda. Exempelvis kan subventioner som betalats ut för att skrota fartyg investeras i andra delar av fisket och öka kapaciteten där. Och i fallet med bränslesubventioner leder subventionerna som nämnts till större utsläpp av växthusgaser då bränsleanvändningen blir större än vad som är optimalt.

Minskad överkapacitet i fiskeflottan kan få till följd att småskaligt fiske och arbetstillfällen i kustnära samhällen försvinner. I praktisk fiskeriförvaltning brukar det därför finnas mål om att bevara småskaligt fiske genom att till exempel reservera en del av kvoterna för sådant fiske. Införandet av bränsleskatter kan få två effekter för småskaligt fiske. För det första använder småskaligt fiske ofta mindre bränsleintensiva metoder (ex. garn och krok) än storskaligt fiske (ex. trål) och därför är det möjligt att en bränsleskatt skulle vara mindre betydelsefull för småskaligt fiske och till och med ge en konkurrensfördel. För det andra är många småskaliga fisken redan i dagsläget svåra att bedriva med lönsamhet vilket innebär att en bränsleskatt kan slå ut många småskaliga fiskare (se mer om effekter på småskaligt fiske i Waldo och Paulrud 2016). De sammanlagda effekterna på det småskaliga fisket är därför svåra att bedöma.

Studien påstår alltså också att det småskaliga fisket inte skulle drabbas så hårt av borttagna bränslesubventioner på grund av att de använder passiva redskap som garn, dörj och backor (de två senare är krokredskap). De vanliga redskapen i svenskt småskaligt fiske är dock bottentrål (all räka, cirka 75% av kräftan liksom huvuddelen av torsken) och bur (cirka 25% av kräftan). Bottentrålning är ett bränsleslukande fiske. Så effekten på svenskt småskaligt  kustnära fiske skulle nog vara besvärligare än vad studien visar.

Om en vettig förvaltning införs först med minskad fiskeflotta som resultat kan nog svenskt småskaligt fiske också överleva borttagna bränslesubventioner. Kanske kan det till och med leda till en viss överflyttning av fiske från bottentrål till bur. Däremot knappast till garnfiske då detta fiskes grundläggande problem är de stora sälbestånden runt Sveriges kuster.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AgriFoods, Bottentrålning, Bränslesubventioner, Småskaligt fiske, Kustnära fiske, Fiske, Demersalt fiske